hopelosthead

”Vi har väntat på dig”, sjunger Jenny Almsenius här. Har ni det? Jag hoppas det. För nu, mina favoritfanskap, ska ni få ett inlägg som heter duga. Och det handlar om Pariiiis!

 

I måndags gick jag upp 03:30. Det är fan inte rimligt någonstans, men vad gör man inte. Vi bussade till Göteborg och följetången ”jag och Alexzandra spårar ur” inleddes. På vägen diskuterades bland annat de porslinsskålar vi tydligen hade i packningen (det hade vi inte) och hur de skulle gå sönder när bagaget gled omkring. Men det gjorde de inte (kanske för att de inte fanns) och vi anlände till flygplatsen och sedermera till freaking Paris. Nu kan jag, så att alla har full koll, nämna vilka som var med. Det var hela författarklassen och det betyder alltså mig, Åsa, Alexzandra, Johannes, Maria, Hanna, Christer och Hanna (den andra Emma har slutat L). 9 fotografer var också med, men de tycker jag inte att vi ska prata om för de är antingen 1) dryga eller så 2) känner jag dem inte. Deras två lärare samt Sigge var också där, och Sigges flickvän. Och det ska vi prata jättemycket mer om sen, men åter till ordningen.

 

När vi kommit fram åt vi tapas, vilka serverades på en exemplarisk tallrik. Allt var uppdelat i olika skålar och man åt endast med gaffel. Jag var helt lyrisk och då var det inte ens överdrivet gott. Sen gick vi till en fotoutställning, som vi tyckte var brutalt tråkig. Istället satt vi utanför på marken och jag hade någon slags eufori-känsla hela kvällen. Vi gick till notre dame (alltså min franska över lag don´t mind it) och jag fick fantastisk syntolkning, vilket var ett genomgående tema för hela resan. Sedan åkte vi till vårt hostel, som hette ”oops” (sant!) och sov för vi var för trötta för livet. Dagens enda citat, som endast jag skrattade åt:

Vi har precis pratat om folk som inte kan uttala ord klokt när Johannes säger ”capo” med engelskt uttal.

Jag: Och här sitter du och kriticerar folk för att de säger fel, när du inte ens kan säga fucking capo!

Johannes: Ja och här sitter du och klagar på att jag blandar engelska och svenska, när det är det enda du gör om dagarna!

Jag: …point.

(Jag svarade på engelska helt utan ironi. Tror jag.)

 

I tisdags började våra ”uppdrag”. Vi skulle skriva och fota om olika distrikt. Denna dag var det montmartre och jag gjorde det med Åsa och två sånadära fotografer. En av dessa joinade i bitterhet mot hela mänskligheten och det var på det hela taget en trevlig förmiddag. På eftermiddagen träffade vi två kända fotografer och de visade oss olika bilder och pratade om sina projekt. Det var extremt inspirerande, åtminstone den ena fotografen, men den andra var skåning så jag klagar inte. (ja vi träffade svenskar i Paris don´t judge) Sedan gick författarna och chillade på vårt håll. Vi uteserverade oss en hel del och jag gjorde något så insane som att dricka vin. Det var först ett misstag. De hade köpt en flaska och kyparen hälde upp till alla, då inklusive mig. Så jag tänkte att vad fan, jag kan ju lika gärna dricka det. Det var ganska äckligt, men nu har jag gjort det och senare i veckan gjorde jag om det. Vi åt middag på en italiensk restaurang. Pizza, jag klagar inte. Hela kvällen spenderade vi med en underbar författarstämning och vi slutade på en bar precis bredvid vårt hotell, med en underbar servitör vid namn Boris som rekomenderade drinkar till mig (vilket har varit samtligas jobb under resan) och var söt. Där skålade vi med olika teman och det första var folk vi inte gillade. Bästa klassen: ja. Åsa ropade också ”skål för ekorrar!” vid något tillfälle. Bästa. Kvällen avslutades väldigt dramatiskt med att jag brända upp mitt hår. Eller ja. Jag lutade mig bakåt och håret träffade ljusen bakom mig. Folk skrek att mitt hår brann och hamnade i chock (på riktigt den här gången) och bara: Jaha. Sen förstod jag det och flippade ur lite, för alltså jag älskar ju mitt hår. Men Åsa kammade ut det och lugnade mig, och det syns faktiskt inte alls. Det är bara något uppklippt där bak, men who really cares. Det gav i alla fall upphov till en hel kaskad av skämt och kommentarer under hela resan. This girl is on fire, säger jag bara! Citat från denna dag:

Alexzandra: Kan man vara låghalt i högklackat?

 

Alexzandra: Rom byggdes inte på en dag. Imperiet ska segla!

 

”Vem har inte betalat?” /Åsa som inte har betalat

 

”Nu delar vi på resten!” sa Maria och hälde vin i Johannes öl. (det var gott, sa han. Jag är skeptisk.)

 

Johannes: Nu ska jag syntolka, Emma Rävås, att det har blivit mörkt!

Jag: Var det inte det innan?

Johannes: näe.

 

I onsdags var det dags för nytt uppdrag och jag gick längs floden och grejer med Christer. Ändå ganska trevligt. När vi hade uppdragat gick vi och åt lunch på något spanskt ställe (mycket spanskt i Paris, varför är en gåta känner jag) där jag åt äcklig mat. Sen började det regna, så istället för att gå den hemingway-promenad vi tänkt gick vi till shakespeare & company (en mycket känd bokhandel) och lyssnade på ett föredrag om Henry Miller. Han är tydligen extremt känd, men det visste jag inget om. Jag är så allmänbildad. Sen blev allt jävligt coolt (det är en trend för resan känner jag), för vi följde med till en fransk lägenhet och minglade med litteraturfolk. Jag pratade en lång stund med en amerikan vid namn Shelley och stämningen var mycket bra.

 

Sen sjönk den. I alla fall för mig. Av anledningar jag inte kan gå in på, och som jag inte ens är helt säker på själv, började jag må extremt dåligt. Det slutade med att jag stod och panikgrät i tunnelbanan. Åsa var fantastisk och lugnade mig, och när vi kommit fram till eiffeltornet (där vi skulle picknicka) gick hon och jag på en gråt-walk. Där fick jag prata ut om alla mina töntiga känslor och lyssna på en koltrast tills jag mådde bra och kunde gå tillbaka. Jag anslöt mig då till park-chillandet och spenderade några timmar med att skvallra om Gud vet allt samt prata olika språk med Johannes. Typ tyska. Töntigt språk. Vi gick omkring i några timmar på jakt efter triumfbågen (undrar om vi hittade den?) och vissa var ganska så överförfriskade. De var söta, dock. Under denna vandring konstaterade jag och Alexzandra att vi tillsammans är Gandalf; hon håller koll på alla (han gör tydligen det i the hobbit) och jag har en stav (Bernard). Så hon är gand och jag är alf. Vi har kallat varandra för det en del och skrattat lite för mycket. Ingen förstår. Vi hamnade också mitt i ett enormt gäng fotbollshuliganer med eldkastare, tutande bilar, poliser och allt. Vi kom till slut hem och jag fick lära mig att jag hade fina händer. Jag är ganska okay med den komplimangen. Nåja, dagens citat (några med betoning på alkohol, några väldigt interna):

 

-Det är ju vaaalborg idag!

-nej.

-Joho, du brann ju igår!

 

-Men skit i Christer, det här är akuuut!

 

-*går in på en bokhandel* Emma, det är många böcker här.

 

-Vi hade 6 prov. Jag fick ig på 4 och g på 3.

 

I torsdags vaknade jag med vad jag tänker drista mig till att kalla ångest. Illamående, krypningar i hela kroppen och en bestämd känsla av att jag inte kan vara i Paris, men inte helelr inte kan vara i Paris; att jag inte kan gå upp, men inte ligga kvar. Till slut bestämde jag mig ändå, i brist på val, för att vara i Paris och gå upp. Sakta blev jag människa igen, tack vare Johannes och Christer. Mest den förstnämnda, som sa saker som ”du behöver inte skärpa dig, för du har självinsikt nog att inse att du borde skärpa dig och då är du ändå rätt skärpt” och ”man behöver inte alltid finnas.” Ändå bra grejer. Vi uppdragade för sista gången och nu var det jag och Hanna som drev omkring. Uppdragandet var som alltid ganska oproduktivt. Sen åt vi lunch på ett litet caffé där ingen förstod vad vi sa, men där maten var oförskämt god (jag var väldigt hungrig också men ja) och sen gick vi till hemingways stammisbar. Där drack jag varm choklad och pratade med Sigges flickvän…som alltså är Anna-Lena Berjelin (oklart hur stavas) fd Brundin, A.K.A greveholm-Astrid! Fööörstååår niii deeet elleeer? Alltså, så jävla coolt. Hursomhelst gick vi därifrån och ja, Johannes, Alexzandra och Hanna gick till Boris-baren en sväng. Mycket bra ställe.

 

Sen åt vi med lärarna och fotograferna, för att sen inta en open mic bar. Detta vill jag stanna upp vid jävligt länge om ni ursäktar. Johannes gick rakt in och började spela, och alla bara omg han är så braaaa (men vad, han är ju det). När han var klar chockade jag mig själv och ropade ”hey, I wanna do one too! Help me out!”. Så det gjorde han, och vi spelade no light, no light. Och jävlar i helvete vad bra det gick! Vi var så jävla bäst och samtliga var i chock! Jag var ganska hög på detta ett tag, kan jag säga. Efter ett tag bestämde sig Anna för att också sjunga, men då akapella. Jag stämmade like a pro för att jag kände för det och det blev något slags first aid kit-moment som hände. Bra grejer! Sen…sen…blev jag bjuden på en drink av Astrid! Aaaaallltsåååå på riktigt! Så jävla starstruck så ni anar inte. Fylld av självförtroende gick jag fram till den fransman som just då spelade och undrade om han ville spela något med mig. ”Something modern”, sa jag, och han föreslog rolling in the deep. Ja varför inte, tänkte jag och körde på. Så där stod jag och sjöng adele, och hittade på text dessutom. Vi fortsatte också med titanium, som också gick bra med tanke på att jag inte alls kunde texten. Great stuff!

 

Efter detta var det bara de ovan nämnda fyra (förvirrande sagt men jag menar ganska mycket ovan ändå) som var kvar, och vi gick runt en del. Jag fick Johannes att gå med på att ledsaga mig (en onykter ekorre är en medgörlig ekorre tydligen), vilket resulterade i att jag gick in i en stolpe…men det är okay, för jag har väntat på att gå in i de där stolparna hela resan. Just det, jag har glömt prata om trapporna! Hela jävla stan är byggd på trappor och som jag och Alexzandra har drivit med det där och varit sarkastiska. ”Tänk, nu kommer det en trappa? Sjuuukt va?” och liknande tillrop. I alla fall. Vi försökte åka tunnelbana, men åkte åt fel håll och fick gå tillbaka. Vi fann en bar som hade öppet och satt där en timme. Trashtalkade allt och alla väldigt högt. Blev bjudna på något väldigt starkt (som jag iiinte drack av men det förstår ni nog) av en fransman som kunde du gamla du fria (what). Sen gick vi hemåt, men hamnade på en parkbänk och där blev vi sittande tills halv fem och sjöng Håkan Hällström, pratade om allt möjligt, rökte en del (förutom jag då) och skrattade väldigt mycket. Det konstiga i rubriken kommer därifrån. Hanna säger ”serri” och ”parre” helt oironiskt. Det gör inte jag, kan jag säga. Underbar kväll och natt, hursomhelst.

 

I fredags var ett svart hål. Jag var en spillra av mitt forna jag och vacklade mest runt. Vi reste like crazy hela dagen. Och nu måste vi prata om Ryan air hallå! De gav mig en freaking säkerhetsdemonstration! Alltså visade mig mask och flytväst och hela köret! Detta har på riktigt aldrig hänt mig, någonsin. Chock! Men ja vi kom till Göteborg, bussade till Nässjö (jag skrattade exakt hela resan) och sen tågade jag till Lund. Jag var så trött så jag knappt fanns. Men man behöver ju inte alltid finnas, så det är okay. Nu slutar jag skriva detta sjuhelvetes långa inlägg och hoppas att jag inte glömt att för mycket.