hopelosthead

Jag hade glömt. Jag hade glömt att det fanns vettiga, friska och framför allt genuint jävla trevliga människor i denna värld. Människor som respekterar en och bryr sig. Att inte alla är Royal douches som kastar allt någorlunda känslosamt ifrån sig. Och det läskiga är att jag inte hade en aning om att jag hade glömt det! Jag trodde bara att jag hade rätt, men alltså va? Vad hade jag för anledningar att tro det värsta? Bra grej, egentligen, för man bliiir så positivt överraskad! Egentligen borde jag vara ledsen, men jag har inte lust. Det kommer väl så småningom. Kanske. Antagligen. Men skit i det nu för nu är jag bara så jävla glaaaad! Ni kanske inte förstår men ni kanske ändå gör det. Det är ert problem som vanligt. Men alltså omg! Att jag vågade och att det inte gick käpprätt åt helvete utan bra. Eller alltså. Det är väl en definitionsfråga...fast nej det är det inte bestämmer jag nu för det gick jättebra! Chocken är fan total känner jag. Totaaaal. Men jag känner mig så jävla bra just nu! Som om jag kan göra vad som helst, eller ja nästan, men ni fattar! Nu har jag utropstecknat klart, tror jag, för någon måtta måste det vara. Eller?