hopelosthead

Jag kan inte vara tyst. Det har jag väl aldrig kunnat egentligen. My soul is transparent och jag avskyr det. Jag vill kunna klistra på mig ett leende och gå ut i världen som om ingenting. Jag tror att jag egentligen kan. Om jag försöker. Jag försöker inte. Jag skärper mig inte. Pratar inte svenska, beter mig inte som folk. Folk säger att det är okay. Det är det inte. Jag försöker skriva tweets så du förstår vad jag säger. Vill ju bara prata med dig. Du sa att jag får det. Om vad jag vill. Det är inte sant. Du måste veta att det inte är sant. Hur skulle den konversationen börja? Allvarligt talat, livet fungerar inte så. Vet du hur jag vet det? Jag har provat. Jag har också varit där du är. Och det går. Det går men det gör ont hela tiden. Jag vet precis hur du känner. Vad jag gör är inte okay och då gör jag ändå absolut ingenting. Det är bara skuld, hela tiden. Mot alla, inte bara dig. För mina känslor kan inte vara på insidan. De måste ut. Varje dag, hela tiden. I tal, i skrift, i handlingar. Och jag hatar den konstanta känslan om att jag måste skärpa mig, nu. Att jag måste säga också det. Fiskar bekräftelse mer än jag vågar inse för mig själv. Vill att någon ska ta hand om mig. Att du ska. Jag vill att kärlek ska vara mer än så här. Det är visst det för andra. Och det fattar du väl också att jag inte kan säga till dig! Talk about guilttripping! Och ändå är det ju bara det jag vill. Och erfarenhet har lärt mig att om jag vill säga något kommer det att sägas. Förmodligen snart. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken egentligen. Jag har inget val. Eller jo. Jag har ett val och väljer konsekvent dramatik. Vilken tur att jag har sökt en kurs i just att skriva dramatik till hösten då. Det kommer passa mig perfekt. Jävlar vilka dramatiska pjäser jag ska skriva! Eller kanske inte. Vill bara avsluta med att det inte är så illa som det ser ut. Det är lättare än förra gången så att säga. Det kommer bli bra. Men just nu känner jag inte för att ta med det i beräkningen.