hopelosthead

Vad som plötsligt slog mig igår:

Det var en människa. Och med "det" menar jag allas vår "favorit" greenshoeboy. En människa, alltså. Inte bara en douche, inte bara sjuka idéer och brist på empati. En riktig jävla människa som hade...wait for it...goda egenskaper. Sjukt va? Jag hörde mig själva prata om när han faktiskt gjorde något riktigt bra och det liksom slog mig att just det, det fanns en anledning till allt det där. OBS: Jag bryr mig inte. Det är är inte så att jag kommer ändra min generella uppfattning om honom (att han är en douche jag inte har något intresse av i mitt liv whatsoever). Men jag saknade honom; honom, inte känslan, i fem minuter och det var ganska fascinerande. Det har jag inte gjort på ett och ett halvt år. Och jag tror det är bra? Det är någon slags mognad, tänker jag. Om jag inte måste intala mig att han har nåt fel i huvudet (han har antagligen det, for the record) betyder det att det inte är så viktigt. Jag kan säga att han var ganska fantastiskt på sitt sätt. Det är okay. Det här var inte så särskilt genomtänkt, men ja, nu fick ni höra om min märkliga känsla. Yay.