in a house that might have been a home

På många sätt är det bra att bo hemma. Man får mat, sällskap och ja, det är gratis. Jag tycker om det nästan jämt.
 
Men när man har en dålig dag är det fan horibelt. När man bara vill ligga med ansiktet mot väggen, äta Pringles och tycka synd om sig själv. Men nej, för man måste prata. Det blir liksom så uppenbart att man mår dåligt när man måste prata med olika människor, om än bara sin familj. Speciellt om ens familj är rationella och man (jag) bara inte är det. Jag är emotionell, om allt, hela tiden. Ibland blir jag lite psycho. Ibland har jag bara dåliga dagar. De märks också, jättetydligt, för sån är jag. Men jag vill inte, bara. Jag vill inte att ungefär tusen människor ska fråga vad jag pluggar och hur det går när jag bryr mig så brutalt jävla lite om mina studier. De kan på riktigt hänga sig for all I care. Men nästa termin slipper jag dem, för då ska jag...jobba? Och andra skämt. För vad ska jag jobba med är det tänkt? Ja det är jävligt oklart alltså...inget av det här hängde ihop, kom jag på nu, men det är okay. Säger vi.
 
Igårkväll var åtminstone helt okay. Vi åkte till Rolle och Malin, eftersom Malin fyllde 50, och det var väl trevligt I guess. I och för sig satt jag mest i en soffa och tänkte på olika grejer, men jag pratade också om landskapsblommor, namnsdagar och tvillingar med en okänd människa också. Bra känsla, ändå. Det var allt jag hade att säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0