hopelosthead

Jag saknar att ha verkliga känslor som uppkommer av naturliga, externa anledningar

jag saknar att vara en person

jag önskar att ni förstod, men det gör ni inte

jag hatar känslan av att vilja komma hem när jag är hemma

jag hatar att göra folk oroliga, det gör jag på riktigt

jag gör mitt bästa om ni undrar, för att vara normal

det funkar i hela dagar

Hostess-dagar, if you will

eller bara glada dagar...

inte för att det är samma sak, för det är det inte.

inte för att ni vet vad jag menar.

jag hatar att skämmas och jag hatar att det är just skammen som är problemet, på något sätt

mest av allt hatar jag att inget av det här har något syfte, det blir ingenting med någonting för vad ska jag förändra?

"what does she want?" ingenting hon inte redan har, och samtidigt, allt

jag vill inte att ni ska tycka att jag är ett nutcase...mer än vad ni tyckte innan, that is

för jag är liksom inget nutcase egentligen

jag är bara väldigt ensam

och något annat kanske

men jag vet inte vad

jag går nu från denna blogg, och försöker bli frisk. På riktigt.

A girl can Dream, right?

Det är jag, for the record. Jag är faktiskt blindare, tror jag. Jag sa ändå så idag. Flera gånger.

 

Men vi kan ju inte prata om idag när vi inte har pratat om igår! Då var det ju cello-dag i studion och alltså...jag älskar cello visste ni det? Det visste inte jag. Det är ett exceptionellt instrument och det fick vara med i hela tre av låtarna på min "mini-skiva", som jag tydligen började kalla den idag. >Låter mycket bättre än ep, i mina öron. Men ja, igår dödade jag och syster fler folk i vårt spel och allt var väl bra fast plugg, meh.

 

Idag skrev jag min tenta. Det gick väl...sådär. Typ. Lite gick bra men lite gick också jättejättedåligt. Men sen åkte jag till studion igen och där gick inget jättedåligt alls! Jag spelade in ny sång på två låtar varav den ena hade världens snyggaste refräng någonsin och den andra blev klar på endast en tagning. Nöjd blev jag. Vi la också jättemycket konstiga ljud (fast de var kanske inte så jättekonstiga) och lite faktiska instrument. Och vet ni? Jag har spelat in allt nu! Eller okej, Lotta ska lägga lite bas och lite symbaler tydligen, men annars är det bara mixning som ska hända! Jag är så taggad på dettaaaa!

 

När jag kom hem träffade jag Elin och Olle. Det var jättelänge sen, så det var awesome! Vi åt på viggos och pratade om vilket mitt nästa offer skulle bli (som Elin uttryckte det...hon menade väl typ love interest, men de är tydligen offer) och andra grejer. Sen gick vi till subway där Elin åt och vi pratade. För man måste vara på subway. (Elin åt inte på två ställen. Så ni vet.) när vi skiljdes åt åkte jag hem och började på bussen skriva på en ny låt! Det var inte igår, alltså. Eller...snart var det ju det. Men ja. Så den har jag fortsatt jobba med, och nu tänkte jag sova. God natt.

Jag ber om ursäkt för den exceptionellt långa bloggtorkan. Det händer ytterst lite, eller gjorde fram till idag. Idag blir bra. Hursomhelst, här är en liten catchup-lista över vad jag gjort sen sist:

-Gjort en någorlunda rimlig psykoanalys på mig själv, med hjälp av Agnes och Hannah. De är väldigt bra, för de förstår vad jag säger. När jag sa "I am in a bit of a hostess/demon relapse" svarade Hannah "Oh, okay. What does she want?" bästa.

-spenderat tid med min syster. Vi har tränat inför hennes audition, spelat sjukdomsspel och kommit överens allmänt. Bra känsla. I sjukdomsspelet får vi dessutom döda folk som vi döper, så vi har bland annat dödat Bellatrix och Umbridge. Kan lägga till att det var hennes förslag. "I shake my ten-year-old selfs hand and hope for the best", sa jag innan vi dödade Bellatrix. Så kan det va. Rubriken är också därifrån, så jag har inte cancer om ni undrar.

-Försökt tentaplugga, men bara blivit mer och mer emot idén med att plugga. Det är töntigt.

 

Det var faktiskt mest det jag hade gjort. Meeen nu ska jag till studion! Äntligen!

Igår (i förrgår I guess) var en bra dag faktiskt! Mest var det för att jag träffade Agnes. agnes är fan bäst av alla alltid. Eller ja det var kanske inte så snällt mot alla andra. Men ändå. Hon bara förstååår allting. Nästan allting, that is. Och hon vet hur jag blir, så hon blir inte förvånad när jag stammrr och får panik och inte kan säga olika namn. (Yeah. That far. Fast det var antagligen mest rädsla för att det inte skulle gå. Men ja.) under dagen köpte jag också nya skor (som jag är djupt förälskad i, for the record), städade och...läste. Det är mest det jag gör om dagarna annars.

 

Idag (igår) var också bra. Mina kaoskänslor är mest fascinerande at this Point. Jag fick först frågan om en fake-windows-man om jag jobbade för Interpol bara för att jag sa att han inte ringde från Australien, utan Indien. Kul för mig, tycker jag. Så nu vet jag vad jag ska jobba med. Sen höll vi lovtal i skolan och jag höll mitt lovtal till Coca cola. Det kanske ni får läsa när jag känner för det, men det är ganska...överdrivet. om möjligt överdriv, som Sigge säger. Då fick jag också höra den intressanta kommentaren "men Emma, du är ju blind, så vi kan inte höra vad du säger!" min lärare är uppenbarligen någon form av mindre intelligent varelse. Eller...just det...det var ett skämt, ja. Jag kanske är den mindre intelligenta, dock, för jag kan på riktigt inte förstå det roliga i det? Underligt. Med detta tror jag bestämt att jag avlägsnar mig.

Igår var också en underlig dag, men något bättre. Jag var på responnsmöte inför morgondagens lovtal och på vägen dit träffade jag min lågstadiebästis! Sjukaste, ändå. Vi stod och pratade om våra barndomar och allt sånt fint i tio minuter och det gjorde mig glad för första gången den här veckan. själva mötet var också fint. Choklad, konstruktiv kritik, passiv rökning (det är bara jag som är passiv) och sjukt underliga samtal. Jag gillar mina responnsisar.

 

På kvällen pratade jag igenom saker, vilket var både oväntat och kanske bra. Sen hade jag bandrep, eller ja först hade jag telefonmöte utanför replokalerna. Inte min bästa idé. Sen hade jag i alla fall rep och det var riktigt bra! Vi fortsatte på den nya låten, vilket var ganska spännande. Jag får improvicera fram texten och det är en ny grej för mig, men jag gillar det. Primalskrik fick också vara med, fast inte från mig, och det är nog tur kan jag känna. Så, bra dag, konstaterar jag nu. Det kanske blir bra, det här random kaoset jag har hamnat i. Det blir ju ofta det.

Livet, alltså. Konstig grej. Att somna, vakna och ta sig till skolan som en person, med dennes känslor och tankar...men att sen åka hem som någon annan, med helt andra känslor och preferenser bara två timmar senare. Att det egentligen ska, borde, kunna förklaras med att jag "blev på bättre humör." Det borde funka så. Logiskt sett borde jag ju vara precis som alla andra, bara det att jag sätter konstiga ord på det. Logiskt, alltså. Det är ju inte det. För hostess och demon kan vara ledsna på olika sätt. (Det känns fortfarande jävligt märkligt att skriva om "dem" så här i bloggen for your information. Det är liksom det enda jag inte har velat skriva om för mycket än så länge. My soul is transpareeent.) Som sagt är det helt olika känslospektran. Annan musiksmak, andra "favoritvänner" (riktigt så enkelt är det ju inte, men ja) och helt andra prioriteringar. Det brukar inte vara ett jättestort problem, men alltså nu? Det är bara konstigt. och ju mer jag tänker på det (det borde jag såklart inte men alltså vad ska jag göra), ju mer abstrakt blir det. Och det gillar jag inte. Alls. Nu ska jag sova, men jag ville väl titta in och skriva något som åtminstone var liiite sammanhängande.

 

ps. Friendly reminder: Om det här är för konstigt för er, eller bara ointressant, så kan ni ju pausa från min blogg i några dagar? These kind of things tend to blow over rather quickly.

De här jävla känslorna. De är jävla fucking känslorna. Vad är de ens? Varför finns de fortfarande i mig? Vad betyder dem? jag vet ju varför de fanns. Varför de kom. Besattheten, offer/beskyddare. "närhetskänslan." det skulle försvinna. Alla sa att det skulle det. "Du kommer över det." det gjorde jag ju...på ett sätt...men det tog tid. och ingenting hjälpte. Ingen försökte. någonsin. Ingen förstod, förstår, försöker. Jag förstår att det var en försvarsmekanism. Jag ville inte se verkligheten så jag lät bli. Jag ville ha kontroll, inte vara beroende av vuxna, så jag blev någon annan. Kom någon annan stans ifrån. Ett annat språk, en annan familj...ingenting av det här är egentligen relevant. Inte nu längre. Jag är inte ett barn längre men det känns fortfarande. Jag är tio år och min värld rämnar. Jag är sexton år och någon skriker i mitt huvud. Jag är tjugo år och jag kan inte riktigt andas. Varför? Jag vet inte. För att orden fortfarande väcker någonting till liv. Vad? Jag vet inte. Jag har haft fler ord för det än något annat. Allt är egentligen mest bullshit. Jag vill ju bara att ni ska förstå. Det gör ni inte. Jag säger att jag är två. Googlar disosiativ personlighetsstörning i ren fucking desperation. "bring hostess back" men vem är hostess, egentligen? Vem är demon? Demon skriker, kräver saker. Hon är inte ledsen. Det är hostess som får svårt att andas...men det kan det inte vara? Hostess lever i verkligheten, det är ju därför demon ens finns! 'För att rädda hostess, så att säga. Från allt. Great job. Jag förstår inte varför det gör ont. Ingenting är ju kvar! Och jag menar det. "jag har gjort slut med djävulen" no shit. Det finns inget i det där som är kvar. Varför gör det ont då? Jag vet inte. Kanske är jag bara känslig. Kanske kan jag bara inte hantera något som alla har, måste sätta ord på det, förstå det. kanske finns den här...den här...känslan, besattheten, paniken, det här skriket, den här viskningen i alla människor? Hur skulle orden, rubriken, ens finnas annars? De måste förstå. Men det finns inget sätt för mig att förklara hur det känns. Jag vill inte vara kryptisk, vill inte skriva såna här äckliga blogginlägg, men jag orkar inte mer. Det gör jag ju, det har jag alltid gjort, men alltså...ska jag vara så här om tio år också? tjugo? trettio? Ska jag som 50-åring ibland inte kunna hantera verkligheten och försvinna och bli...bli...jag vet inte ens vad det är längre. Kan inte. För abstrakt. Borde väl sluta skriva nu. Vill sluta med "all oro förbjuden", för så är det ju, det är ingen fara. Men det känns inte helt ärligt, faktiskt. Kan istället sluta med att ursäkta alla kaotiska stavfel det här inlägget antagligen har. Om det inte var omöjligt att förstå hade jag sagt att jag hoppas att jag ändå gör mig förstådd. Men ja. Så är det ju inte. Då hade jag nog inte skrivit det. Känt det. Jag vet inte.

Hej folk!

Igår var det först dag. Konstigt va? Då var jag i skolan och hade framförande-övningar, och sen kalenderfotade vi. Jag får inte spoila, för mormor kanske läser (jag är skeptisk faktiskt), men det bryr ni er ju ändå inte om kom jag på. Så, hejdå dag, hej kväll. Då åkte jag till Marie och Karl, eller alltså Karl åkte också dit...jag är så begriplig! Då är det ändå ingenting mot hur jag pratar idag. For real. Det var hursomhelst väldigt revligt. De gjorde sushi och var lagom oortodoxa, men jag åt inte den för sån är jag. Sen pratade vi om allt möjligt, drack vin och lyssnade på musik. Lite stämmor, många jättekonstiga skämt från Karl och mycket prat om "Bettan 2". Rimligt. Sen körde vi en intressant och assosiativ, men inte avslutad, omgång telefonlistan medans de drack tequilashots och jag åt chokladmuffins. Rimligt ändå. (inte för att ingen annan åt av dem, men ändå. Gillade kontrasten). Det var kul att få höra om en massa folk och bakgrundshistorier, vilket ingår i den leken och någon dag kanske jag till och med förklarar den? Eller inte. Sen blev vi väldigt djupa och sedermera (bra ord ändå) dramatiska, men det var ändå fint på något sätt. Lars, du är bäst. Just sayin. Karl åkte 06:45 och jag och Marie la oss runt 07:30. Bra jobbat...

 

Idag var vi...trötta. Eventuellt kan vi också ha varit en aning bakis. Eventuellt. Vi låg helt utslagna och pratade i tre ett antal timmar och konversationen var...unik. Bland annat behandlades babysar som "wää.ade" olika högt, blomsterministrar och chokladpartier. Citatet i rubriken sades, så som "har isbitar bäst före-datum? De här har nog gått ut." och "vänta...sa jag just lite subtilt att *** skulle kastas ut för en klippa?". Det sista togs tillbaka om någon undrar. Och nu...är jag trött. Väldigt trött. Det är typ det som är med allt. God natt så här klockan åtta på kvällen.

Ett morgoninlägg! Det var minsann inte igår jag började blogga så här tidigt på dagen. Det beror ju bara på att jag inte bloggade igårkväll, men ändå! Känns lite nostalgiskt på nåt vis. Anyhow, det jag skulle blogga om var körfestivalen, vars galakonsert jag var på igår. Lyckligtvis var jag inte med i kören i år, så jag var glad. Här kommer allt som var awesome med denna konsert i en liten lista, för det var också länge sen:

-Att de började med oh fortuna. Bästa låten och det lät riktigt bra!

-Shirley Clamps versioner av 9 to 5, I will Always love you (hon lät inte som en powerballad-diva! Woooohoooo! Har jag sagt att jag avskyr sådana av hela mitt hjärta?) och Gabriellas sång (hon slaktade den inte, chocken är total). Hon är söt, samt min barndom så jag kan vara lite partisk här.

-Björn Kjellman som presentatör/programledare/ciceron (jag vet inte vad man säger). Flawless. Förutom att han inte showade off sina eurovision-skills, men annars flawless.

-Ett fiol-solo! Wiii!

-Kjell Lönnås konstiga, men roliga, skämt om "sidan 3" som liksom aldrig tog slut. Svårt att förklara.

-Fritjof (det stavas säkerligen inte så) och Carmensita i en väldigt rolig version som kändes ungefär som att vara hemma.

-När kören lät som regn. What.

-Att jag fick cola efter en hel dags sockercravings. Cola måste va med på alla listor okay

-Ett svinsnyggt ledmotiv till en film jag inte sett där kören visslade och lät och hade sig.

-Det mesta, faktiskt. Utom orkesterns sjukt långa (seriöst 20 minuter) stycke, så. Bättre än förra (förförra) året, i alla fall. Nu ska jag snart till skolan, så hejdå med er.

Ännu en helt rimlig rubrik. Det är ett meddelande jag skrev på facebook nyss. Det hade...typ...ett sammanhang. Kanske. Idag var hursomhelst trevlig, om än lika intetsägande som de flesta dagar är. Vi hade dock en fascinerande föreläsning om visuell retorik. Och jag säger "fascinerande", för det är inte varje dag man får höra långa diskutioner om grönsaker och orimliga mängder visuell elitism. Standard. Jag spenderade den dock mest med att prata med Elin om sparris. Hon är bra, upptäckte jag. Folk som heter Elin brukar vara det. Det där baserar jag på två personer, men det är okay. Jag försöker nu komma på fler spännande saker att delge er om mitt liv, men inget händer i det, så jag slutar blogga. Jag kanske faktiskt borde sluta blogga for real? (Inte för att jag kan eller så.)

De sjuka drömmarna fortsatte. Inatt var jag schizofren och hade en låtsas-pojkvän. Yeah. Det är ungefär lika patetiskt som det låter, fast det var ändå trevligt. Och förvirrande. Behöver uppenbarligen mer drömterapi, eller kärlek. Hm.

 

Dagen har varit trevlig, men inte särskilt förvirrande. Den har knappt funnits, eller hur man säger. Det enda produktiva jag gjort är att gå på promenad, skrivit kommentarer till folks dramauppgifter och äntligen satt in mina skivor i ett cd-ställ så att de slipper ligga i en hög i min hylla. Kul för dem. Så, en stillsam dag i Emmalivet. Stillsam? Please. Nu ska jag sova och se vad jag ska drömma om för psykologiskt tillstånd inatt...

Haaii!

Ikväll var jag på konsert! Det var länge sen, tyckte jag. Det var jag med Agnes och Sasha, som är Agnes kompis. Vad vi såg? Bluntie, mina vänner! James Blunt, alltså. Mitt fjortonåriga jag flippar ur. Mitt 20-åriga jag också for that matter. Förbandet kom dock först, men holy shit, vad bra de vaaaaar! The majority says, var de tydligen, och jag kände igen en låt och grejer. Och som om inte det vore nog...aaaalltsåå det var braaa. Vi satt i en liten exalterad hög och kramades och sjöng och skrek och var töntiga. Sen sprang vi fram och sjöng ännu mer. Bästa. Han spelade massa låtar jag älskar (carry me home och same mistake alltså whaaat) och det var helt fantastiskt. Andra iakttagelser och citat:

-Rubriken är från Sasha. Det skulle vara dig, men sen så...ja.

-Vi var korkade och köpte cola. Den fick vi ju inte ta in, så de stal den! Man slänger inte folks cola. Punkt.

-"Jag tycker om er, min ni är kassa just nu."

-"Jag hade en Queen-period. Jag tyckte att jag var en drottning.

 

God natt, kära folk.

Det är så förvirrande, livet. Hur människor skiftar. Hur jag skiftar. hur gårdagens tankar inte längre är relevanta för att jag känner mig helt annorlunda idag. Standard-emmlandsproblem. Idag har väl varit bra annars. Kalenderfotande och planerande av resten av fotona med kusinerna (och syster såklart). Det gick väl bra även om alla människor är jobbiga. Ett förslag var "vi kan pussa våra pojkvänner!" fuck you with a shovel, tänkte jag, och skulle ha sagt om jag pratade så med min familj vilket jag inte gör. Synd, för det behövdes. Sen köpte jag tre sorters choklad för att jag kände mig smal (logik...) och youtubade som en annan tönt. En standardfredag i Emmalivet alltså. God natt. /Dålig bloggeska som vanldigt

Oj, vad mitt blogginlägg igår förvirrade mig. Jag sov extremt oroligt och hade ungefär 28000 drömmar. Innan jag vaknade hade jagen väldigt klar dröm om att jag var hos en psykolog och hade ett terapisamtal om mina personligheter. Sjukaste. Den utspelade sig samtidigt i Lund och Nässjö och slutade med att jag förvirrat frågade psykologen vad hon hette, eftersom jag hade glömt fråga. När jag vaknade kändes det inte alls som om jag hade sovit. Tyvärr började jag 08:00 och fick släpa mig till skolan för en lagom tråkig föreläsning. Men sen åt jag lunch med Agnes och Agnes är alltid bra! Vi var dock ungefär lika trötta. Ingen bra kombo. Följande gestalltade sig mellan mig och café-personen (jag vet inte vad sådana kallas, insåg jag nu):

jag beställer: Kycklingpaj. (Nä jag pratar inte i ettordsmeningar till folk sådär men jag kom inte på hur man formulerar sig eller alltså eh whatever)

Café-person: Något annat?

Jag: Cola tack.

C: Går pepsi bra?

J: Ja.

C: bra. Vissa är lite petiga.

j: Det är jag också egentligen...men det blir en allitteration, så det är okay. Paj och pepsi alltså.

Jag ser det lite som min uppgift att förvirra folk i kassor. Det är kul för dem, tänker jag. Hursomhelst...sen kom jag hem och spenderade lite tid med syster. Vi provade polly och diskuterade filosofer, djupa som vi är. Eller inte. Sen har jag mest...tänkt, I guess. Så mycket tankar. Jag vill skriva ett långt inlägg om det, men det är så tråkigt, så jag låter bli. Tänker nog sova istället.

Saker jag är så trött på att jag knappt orkar tänka på dem:

-Sociala freaking sammanhang. Jag är så jävla trött på hur självklara folk är i sina relationer och förehavanden. Det är som om de inte ens kämpar. Huuur kan det vara så? Hur kan de ha ett nätverk av människor att gå ut med, fika med, umgås med? Hur blev det ens så? Jag har det bättre än vad jag hade det förr men alltså vad är ens det för deprimerande referenspunkt? De pratar om allt de gjorde i helgen och jag har inga erfarenheter av det ens. Jaaaaag oooorkaaar inte.

-Att vara vuxen och barn samtidigt. Hur växte alla upp? De bara...flyttade, parade ihop sig till höger och vänster (oh, right, en annan grej jag är kräk-trött på) och till och med skaffar barn. Och man bara vad hände precis? Hej jag heter Emma och jag är typ tolv år eller något. Kanske tre. Jag vill bli vuxen ungefär nu men jag kan och vågar inte ens tänka på det. Göm mig tack.

-Att ha två personligheter, fast inte ha det, och att ingen i hela världen förstår detta. "Nej, jag kan inte sjunga den här låten lika bra idag som sist, för jag hade en annan personlighet då." eh jaha? Hela mitt synsätt på världen förändras. Jag prioriterar annorlunda, har andra åsikter och andra känslor. Jag vill skriva om detta så mycket i bloggen men jag gör det inte för ni förstår inte. Ursäkta tonårsklyschan (mer än hela det här inlägget) men ingen förstår. De kan acceptera, men inte förstå. Ingen jag har träffat har upplevt något liknande. Jaaa jag fattar at det är olika sidor av mig och sånt. Men jag kan inte kontrollera det och jag flippar ur! Vissa människor tycker den ena personligheten om och den andra gör inte. Hur fan förklarar man ens det? "nä, just idag är du en tönt. Imorgon kanske jag har bytt och då är du nog bra igen." och det här ska inte ens vara ett problem längre! Det har inte varit det på tre år! Men nu är det det och jag vet inte varför. Jag förstååår inte. Kolla, inte ens jag förstår hur ska då någon annan göra det? Hur ska jag förklara att vissa dagar är det svårt med svenska språket och att lugna ner mig, och vissa dagar är allt mest tomt och ensamt och jag vill bli omhållen och vara trygg? Att det är diametralt motsatta känslor som ibland slåss men oftast bara turas om helt utan min inblandning? Folk blir så märkbart obekväma och jag hatar det. Hatar.

 

Rant over. God natt.

/Hostess

Hi!

Igår morse upptäckte jag en jätterolig grej: Att jag hade en skrivuppgift som skulle vara klar samma dag. Yaaay. Så jag hetsskrev den och sen hade jag föreläsning om stilfigurer. Kul och sånt. På kvällen åt jag jättemycket pasta, läste och sov. Typ.

 

Idag har jag studioat med Marie! Hon pianoade och stämmade like a pro och jag sjöng like a...nästan-pro. Lotta hade också jobbat med låtarna i min frånvaro och vad braaaa det bliiiir! Ja, jag tjatar, deal with it. Men nu sover jag istället. Men just det, rubriken. Det var något vi sa idag, som ju är helt sjukt. Liksom...när vill man någonsin ha mindre Annika Norlin i någonting någonsin? Chocken. Okay, sömn på riktigt nu.

Jag gör brutalt lite och är nöjd med det. Visst finns det många såna inlägg lately? Men så är det. "jag undrar hur det blev dag idag...jag är inte helt med på det", sa jag någon gång runt tolv. Great. Vi hade en något underlig sushi-middag där syster liknade maten vid olika mindre trevlig saker som "pasionsfruktssläm" och "vitfisk med äppelmos". Vi har också idag bokat vår jul-resa till usa, yay! Så här lät det när vi pratade om det:

Mamma: Har ni koll på vår resa?

Syster: Ja! Vi ska åka till usa, och sen ska vi åka hem.

...koll var det, ja. Jag har fått min skrivuppgift nedan kommenterad och var helt lyrisk över hur bra det gick. Det var allt för idag. Jag ber om ursäkt för hur tråkigt jag bloggar.

(Min första drama-uppgift från distanskursen!)

 

 

Victoria

 

Personer:

Lina, 22 år.

Jonathan, 27 år.

Susanne, 53 år. Expedit på caféet.

 

På ett café i Växjö. Lina sitter ensam vid ett bord med en kopp kaffe framför sig. Jonathan sitter vid ett bord en bit bort, också han ensam. Han reser sig upp och går fram till Lina.

 

JONATHAN

Jag vet vem du är.

 

LINA

Jaså? Upplys mig.

 

JONATHAN

Jag vet vad du heter.

 

LINA (sjunger)

Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess.

 

JONATHAN (sätter sig ned vid Linas bord)

Det var länge sedan sist, men du lurar mig inte. Du kunde aldrig det, Victoria.

 

LINA

Vem är du och vem är Victoria?

 

JONATHAN

Jag såg det så fort du kom in. Du går precis som förr. Du har samma handväska och samma sätt att röra ner sockerbitarna i kaffet. Du försöker prata annorlunda, ”finare”, men du kan inte dölja var du kommer ifrån. Jag visste att du skulle komma tillbaka. Och jag vet att du skäms, Victoria, men allt är förlåtet. (tar tag i Linas hand) Jag har saknat dig och jag vet att du har saknat mig också. Du behöver inte gömma dig, Victoria. Jag älskar dig fortfarande.

 

LINA

Jag vill att du går. Nu. Jag vill att du lämnar mig ifred och aldrig tar kontakt med mig igen. Är det förstått?

 

Jonathan reser sig upp, går runt bordet och griper tag i Linas axlar.

 

JONATHAN

Du kommer inte undan, Victoria. Förstår du? Jag kommer alltid att älska dig och du kommer alltid att älska mig. Det vet du.

 

Lina försöker slita sig loss. Susanne stormar ut från bakom disken.

 

SUSANNE

Bete dig, Jonathan! Nu går du ut härifrån och lämnar flickebarnet ifred. Victoria kommer inte hem.

 

Susanne och Jonathan lämnar scenen. Lina sitter kvar en kort stund, innan hon också reser sig och går.

Idag har inte jättemycket spännande hänt. Jag sov först i min nya säng och den var...större och mjukare. Fast nu är den inte lika mjuk för den har en madrass istället för två, och dtt är tur. Men stor är den, eller alltså det tycker nog ingen annan men den är större än min förra säng och den har jag ju haft i kanske sju år så ja. När jag väl vaknat från detta åkte jag till stan med mamma och pappa för att köpa en jacka. Jag och mamma provade jackor like there was no tomorrow och jag analyserade jackorna som om de vore människor. "den här jackan tycker inte om mig. Alltså...den är trevlig, men väldigt korrekt. Den vill bara ha ett arbetsförhållande med mig." det var tydligen väldigt passande på hur den såg ut, så. En annan jacka både såg ut och luktade precis som marängsmet. Eller...den var väldigt mjuk, men den kanske inte såg ut som faktiskt smet. Lukten stämde dock. Creepy. Creepy var också att vi såg greenshoeboy. Det har jag inte gjort på ett år och det var inte välkommet in the slightest. Jag vill säga att det var okay och det var det också, efter ett tag, men det var väldigt jobbigt först. Vi säger att det får vara det och går vidare, tycker jag!

 

Resten av dagen har varit väldigt händelselös, men det är ändå bra. Vi har ätit tacos, sagt "på en lööördag" för många gånger och ätit kanelbullar för det ska man ju idag. Det var allt, så jag hann sluta innan midnatt!

Hej folk!

Idag (igår) var bra. Jag hade först en lugnt förmiddag hemma,nan jag åkte till skolan och debatterade om en väldigt dålig text. Jag och Emanuel (en sjukt duktig retoriker som är yngre än jag, typ 96a, alltså hur kan han ens läsa på universitetet jag vet inte) hade en intense debatt och det var väl trevligt eller något. Sen åkte jag till stationen där jag och Robert hade ett möte med en kvinna för att hjälpa henne med sitt examensarbete. Vi dissade alla hennes idéer, hade blind-frågestudelux och var lagom bitchiga mot varandra. Eller...jag var lika bitchig som vanligt och Robert råkade ständigt låta som en extremt självisk och överlägsen människa (se: Rubriken). Det var ganska hilarious. Vi (lltså inte kvinnan vi mötade med) åkte hem och jag ledsagade Robert från bussen. Det var spännande, måste jag säga. Vi åt mat och pratade om en massa saker i olika linjer (jag vet inte riktigt). Sen åkte hem och jag satt mest här, like I do, men det var trevligt det med. Men nu ska jag gå och lägga mig i min nya säng! Jag är så sjukt pepp på detta, ska ni veta. Mycket spännande. Så, natt kära folk.

Blue: Se rubriken. Här skriver jag ett jätteglatt inlägg och så kommer du här och mobbar min stavning! I am offended. Seriöst dock, jag har nog inte behövt prata om synthar mellan att du påpekade det första gången och igår, så det är inte så konstigt ändå.

 

Jag kom mest hit för att säga att inget viktigt har hänt idag. Såna inlägg behövs, tycker jag, för att upprätthålla traditionen om inte annat. Jag var i skolan en stund och hittade på ett nytt ord, nämligen "hittra"= = att genom twitter sprida argument som inte är byggda på någon form av verklighet. Alla andra hittade också på ord, men mitt var bäst (enligt de andra) så jag var stolt. Det är allt som har hänt. Jag ska avsluta med två små funderingar jag ställts inför idag:

-Hur kan en mashup av kids (en helt okay låt) och like a g6 (en mycket dålig låt) bli så sjukligt bra? Jag vet inte!

-Hur kan Mark Salling (AKA Noa puckerman) göra "Friday" till en bra låt? Det är nästan ännu konstigare!

 

Det var allt på riktigt. God natt.

Blue: Nej, det har du inte. Spännande grejer ändå.

 

Vilket bra liv jag har! Ett riktigt musikerliv, om jag får säga så. Igår åkte jag ju "hem" till Nässjö och spelade! På stationen mötte Micke mig (ja, musiklärarmicke som jag skrev en del lagom arga saker om i höstas) och vi (jag) åt pizza innan soundcheck tog vid. Vi soundade jättelänge och skrattade åt konfransieren (jag orkar verkligen inte kolla upp stavning, jag skulle gjort det annars men alltså nej) som lät som en flygvärdinna. Också "idag övar vi hälsningsfraser" skrattades åt. Vi repade låtarna och jag gjorde min bästa version av paris någonsin, men ingen (utom Micke) hörde det. Synd ändå. Vi väntade några timmar och träffade Joakim Nömell, vars föreläsning jag alltså skulle vara förband till. Och det var jag också. För en publik på femton personer. Yaay. Men jävlar vad jag gav allt ändå! Det var awesome! Och föreläsningen var väldigt bra och inspirerande och allt vad det heter. Efteråt gick jag till stationen med Diktatorn, som kom och tittade på mig (<3) där vi träffade en äkta douchebag, köpte cola och åkte med varsitt tåg.

 

Idag skrev jag min första tenta. Den gick väl sådär, eller bra, eller alltså det kan jag ju omöjligt veta innan jag får den. Sen åkte jag till Trelleborg och studioade! Vi började med att bygga klart vårt beat (ja, tänka sig, det fanns mer att göra) samt la synt och "riktig" sång på den låten. Jag älskar att lägga song, for the record. Jag spelade sen piano och sjöng lite till, det las trummor (allt detta på flera olika låtar) och sen slutade vi med att lägga den mest badassa synten i världshistorien! Jag satt och flinade hela vägen hem (OBS: Sant) och nu är jag här. Livet är braaaa om ni inte förstod det.