hopelosthead

De här jävla känslorna. De är jävla fucking känslorna. Vad är de ens? Varför finns de fortfarande i mig? Vad betyder dem? jag vet ju varför de fanns. Varför de kom. Besattheten, offer/beskyddare. "närhetskänslan." det skulle försvinna. Alla sa att det skulle det. "Du kommer över det." det gjorde jag ju...på ett sätt...men det tog tid. och ingenting hjälpte. Ingen försökte. någonsin. Ingen förstod, förstår, försöker. Jag förstår att det var en försvarsmekanism. Jag ville inte se verkligheten så jag lät bli. Jag ville ha kontroll, inte vara beroende av vuxna, så jag blev någon annan. Kom någon annan stans ifrån. Ett annat språk, en annan familj...ingenting av det här är egentligen relevant. Inte nu längre. Jag är inte ett barn längre men det känns fortfarande. Jag är tio år och min värld rämnar. Jag är sexton år och någon skriker i mitt huvud. Jag är tjugo år och jag kan inte riktigt andas. Varför? Jag vet inte. För att orden fortfarande väcker någonting till liv. Vad? Jag vet inte. Jag har haft fler ord för det än något annat. Allt är egentligen mest bullshit. Jag vill ju bara att ni ska förstå. Det gör ni inte. Jag säger att jag är två. Googlar disosiativ personlighetsstörning i ren fucking desperation. "bring hostess back" men vem är hostess, egentligen? Vem är demon? Demon skriker, kräver saker. Hon är inte ledsen. Det är hostess som får svårt att andas...men det kan det inte vara? Hostess lever i verkligheten, det är ju därför demon ens finns! 'För att rädda hostess, så att säga. Från allt. Great job. Jag förstår inte varför det gör ont. Ingenting är ju kvar! Och jag menar det. "jag har gjort slut med djävulen" no shit. Det finns inget i det där som är kvar. Varför gör det ont då? Jag vet inte. Kanske är jag bara känslig. Kanske kan jag bara inte hantera något som alla har, måste sätta ord på det, förstå det. kanske finns den här...den här...känslan, besattheten, paniken, det här skriket, den här viskningen i alla människor? Hur skulle orden, rubriken, ens finnas annars? De måste förstå. Men det finns inget sätt för mig att förklara hur det känns. Jag vill inte vara kryptisk, vill inte skriva såna här äckliga blogginlägg, men jag orkar inte mer. Det gör jag ju, det har jag alltid gjort, men alltså...ska jag vara så här om tio år också? tjugo? trettio? Ska jag som 50-åring ibland inte kunna hantera verkligheten och försvinna och bli...bli...jag vet inte ens vad det är längre. Kan inte. För abstrakt. Borde väl sluta skriva nu. Vill sluta med "all oro förbjuden", för så är det ju, det är ingen fara. Men det känns inte helt ärligt, faktiskt. Kan istället sluta med att ursäkta alla kaotiska stavfel det här inlägget antagligen har. Om det inte var omöjligt att förstå hade jag sagt att jag hoppas att jag ändå gör mig förstådd. Men ja. Så är det ju inte. Då hade jag nog inte skrivit det. Känt det. Jag vet inte.