hopelosthead

Här är jag igen, kära folk. Jag ska berätta för er om igår och idag, av den enkla anledningen att det är sånt man gör i en blogg samt att jag känner för det.

 

Igår var, i stort, en dålig dag. Jag kände mig extremt likgiltig (hur man ens kan känna sig extremt likgiltig vet faktiskt inte jag) och bara...dålig. Hela mitt väsen sa till mig att gå och lägga mig, äta Pringles och tycka synd om mig själv. Men istället åkte jag in till stan och träffade Karl. Det gick inte riktigt ihop i mitt huvud heller. Men det var tur att jag gjorde det, för jag blev mycket gladare. Vi transporterade oss till Ebbas skaferi, och jag säger "transporterade" eftersom Karl gick på kryckor och inte kunde gå särskilt långt alls, så vi stapplade mest omkring och det var ganska hilarious. Vi såg hursomhelst ett band Karl kände spela och de hade en fiol, så jag var väldigt glad för detta. Jag pratade mycket med en av hans kompisar som var hur underbar som helst och någonstans där blev det en bra dag. Vi gick ut och satt på uteserveringen ("livet är uteserveringsbord...") och pratade. Av någon anledning trivdes jag väldigt bra på den där uteserveringen. Jag vet inte riktigt varför. Men vi åkte därifrån och till vildanden, ett område jag aldrig besökt, där några folkmusiker fanns. Bullar, fioler, varm choklad, träslöjdsdiskutioner, deeptalks, dåliga första intryck och elefanter. Det var fint. Jag konstaterade att jag var "definitionen av kidsen" (eftersom jag är så mycket yngre än alla andra alltid) och var allmänt glad. Sen taxiade vi hem, och det vill jag prata om lite extra. Vi åkte nemligen med taxi Lund. Om någon har läst den här bloggen riktigt länge, som i enda från början, kanske det betyder något. Fast antagligen inte. Jag åkte med dem när jag var tolv-tretton ungefär, varje dag. Jag antar att man är lättpåverkad i den åldern eller något, men komradion i de där bilarna blev en trygghet för mig. Växeltanten i synnerhet. Hon var lite av en idol för mig. Och gissa vem som är kvar? Yeah. Precis som om ingen tid hade gått. Kan nog inte beskriva hur fint det var utan att låta som en total tönt. Men alltså wow. Bästa känslan.

 

Nu byter vi äntligen stycke! Yay, tänker ni antagligen. Idag har varit en bra dag! Familjen har bakat kanelbullar och umgåtts, vilket resulterade i rubriken, en direktöversättning av "bakom flötet". Bästa. Sen gick jag på en agneswalk och pratade om relationer, fick höra awesome historier och filosoferade om årstider. Mycket trevligt. Nu är jag snart äntligen klar med det här inlägget (jag har pausat många gånger), men ska först avsluta med en lite underlig grej från i fredags:

 

Jag står med mina klasskompisar och pratade utanför skolan. Plötsligt känner jag något mot min käpp och märker sen att en människa går förbi mig, precis framför, så att våra ansikten är obehagligt nära varandra. Jag står kvar och är i princip i chock. När människan har gått förbi får jag veta att det var en blind man och att käpparna slog mot varandra, men ingen av oss flyttade oss för att vi inte såg varandra. Bästa.