Go on and hold her til the screaming is gone, go on believe her when she tells you nothing´s wrong

Jag önskar att det fanns någon jag ville prata med. Just nu känns det inte så. Det känns som om alla konversationer mer eller mindre är nödvändiga. Speciellt de med mina vänner. Återigen vägrar jag konsekvent att svara i telefon och det är inget jag ens reflekterar över längre. Och så denna misantropi. Jag har haft så otroligt många konversationer de senaste månaderna som kan sammanfattas med "folk." jag är inget fan av folk och det verkar ingen annan vara heller. Men så konstigt då att jag knappt har några vänner längre eller snarare knappt umgås med någon längre. Who´d have thought? Och jag oooorkaaar inte fixa det. I skolan orkar jag bygga upp nya relationer, av någon konstig anledning, men gamla jobbar jag inte alls på. Det tar emot för mycket. Varför är så himla oklart. Liksom...jag kan prata med folk, jag kan tycka att det är trevligt, men det är aldrig på mitt initiativ eller något jag gör frivilligt. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men det är inte mycket att göra. Känns det som. Ursäkta klyschan, men det känns på riktigt som om ingen förstår. Och som om jag inte förstår någon. Så, meh. Helt enkelt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0