hopelosthead

Idag var den fjärde bra dagen. Sjukt va? Jag vet! Jag var på seminarium inför nästa veckas tenta och jag kom fram till att det kommer bli en ganska rolig tenta. Också helt sjukt, känner jag. Jag kom hem och åkte till olympia för att äta lunch med min pappa. Jag älskar olympia. Jag älskar det så mycket att jag skulle kunna skriva en hel lovsång till olympia. Det ska jag inte göra, men jag kan! Jag har sen mest tagit det lugnt, läst, lyssnat på podcast, pratat lite med Sandy (-Kommer det någon som heter Conny hem till er? -Näe...inte nu längre.) och twitterkonverserat. Ett citat, innan jag börjar prata om sånt där djupt känslogrejs.

Pappa: Jag vill åka till Tailand. Men om jag ska åka till Tailand vill jag inte åka till de ställena som alla åker till. Då vill jag åka till...Vietnam!

 

Det här med hormoner, alltså. Serri, vad gör de med sina liv ens? Stör mig, uppenbarligen. Idag tog jag nemligen ett ganska ordentligt "den olyckliga"-återfall. Eller ekorren, som vissa kallar honom, men det funkar inte riktigt eftersom det påminner om en helt annan mupp som inte hör hit (än). Jag var ju så glad, så jag tänkte att "det är okay!" det var det ju såklart inte när jag väll lugnat ner mig så att säga. Men det känns ändå okay. Jag menar, jag hade ju hur många greenshoeboy-återfall som helst! Senast i mars, I mean seriously. Men alltså, det är så deppigt det här, ändå. 90 % av tiden kan jag känna mig vuxen och ha kommit över och verkligen mena det. Och sen är allt som om ingenting och man bara jaha okay. Jag vill inte. Kan jag inte bara få känna den där fina känslan utan att falla ner igen, en enda jävla gång, tack? Och om jag nu ändå får önska, kan folk sluta para ihop sig överallt? Jag oooorkaaaar inte! "I am in love", sjunger Klara Söderberg nu. Tack så mycket Klara, det hjälpte. Nej vänta det gjorde ju inte det. Gud jag är så trött på mitt eget gnällande, seriöst. Men, fan, jag vet inte var jag ska bli av. Och det är en så självklar del av min vardag att det knappt ens försämrar min dag. Det är bara där. Fuck this. Nu ska jag läsa mer fina saker och bli glad igen, för det är den här dagen faktiskt värd.

 

Jag saknar dig. Tydligen.