hopelosthead

Det är en torsdag i april. Jag bygger nya väggar. Sten efter sten, metodiskt. Kommer på mig själv med att skriva listor i huvudet. Fördelar och nackdelar. Bevis och mängder av motbevis. Är det här på riktigt eller på låtsas, så som vanligt? På låtsas, konstaterar jag. Ett behov av spänning. Inte som i excitement utan som i tension. Men visst är det märkligt, att låtsas är så likt riktigt när det börjar? Det kanske är samma sak, fast med andra omständigheter? Jag vet faktiskt inte. Framför allt är det inte särskilt intressant. Och, bara så ni vet, det handlar inte om vad ni tror att det handlar om. Jag skriver bara ner det för att det ska finnas att läsa senare. Av mig, that is. Så att jag har koll på hur allt händer i mig, liksom. Jag sväljer ner andra människors kärlek och kommer på mig själv med att vara sjutton på ett sätt jag inte varit än. Ett töntigt sätt. Men jag förstår varför, för jag är inte 17 på riktigt. Och jag blandar siffror och bokstäver. Det får man! Det här är osammanhängande och har 0 % detaljer för jag har ingen poetisk text att kräkas ur. Bara en massa ögonblick som nu försvann. Som de gör.

Jag vill ha mer apelsinchokladglass. Det är mycket enklare än människor.

Jag vill ha människor också. Lagom ospecifikt. Faktiskt.