hopelosthead

Jag skulle vilja att någonting var annorlunda. Kanske allt. Jag vill vara någon annan stans. Känna något. Något som har en förankring i riktiga livet. Något som får finnas.

"I know you don't have your shit figured out. But I know what happiness feels like. You make me happy."

 

Det handlar om känslor utan ett utlopp. Vet ni vad? Det är nog den bästa sammanfattningen av Demon jag någonsin kommit på. Jag har så mycket känslor men ingen anledning att känna dem. Jag är inte gjord för livet jag lever egentligen. Jag känner på övertid för jag känner inget för någon. På det sättet, in any case. Jag vill älska någon fucking besinningslöst men det enda jag har är folk som väl kanske är helt okay men upptagna och inte särskilt intressanta på riktigt. Bara väggar.

"How'd you figure out that you could be happy?"

"Whole, or just happy?"

 

Hela kvällen har jag haft en bisarr önskan att sträcka ut en hand mot någon. Inte på ett ledset sätt utan mer...säga hej. Ett sånt hej som betyder mer än hej. Det gjorde jag obviously inte. Jag hade ingen att sträcka till, men det är väl inte så sorgligt egentligen. Eller kanske. Jag vet inte ens hur det skulle kännas att ha det. Att älska på Demon-sätt.

"I don't know that I ever thought...that I could be happy."

"Pretty tough to get used to. Just takes some practise."

 

Jag undrar om det alltid ska vara såhär. Inte dåligt, per say, men märkligt. Lite fel i huvudet. Lite splittrat. Antagligen ska det det. Men jag vet inte alltså. Jag vill bara ställa mig upp och säga något dramatiskt. Det är en märklig önskan eftersom den inte betyder något. Det här inlägget betyder inte heller något. Eller...det gör det såklart. Men inte särskilt mycket. All oro förbjuden osv. Också alla spekulationer kay thanks.

"So, if you're in there...I love you, my nutcase."