hopelosthead

Hej osv!

Igår spelade Jane Bond på rocknrollklubben! Vår första längre spelning (och min största spelning någonsin, come to Think of it...wow) och det var faktiskt ganska awesome. Förutom soundcheckandet, för alltså jag hatar soundcheck. Jag kan inte hjälpa det. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill bara skaka om alla och säga åt dem att skärpa sig. Jag fick också känslan av att jag inte hade någon kontroll över min röst, vilket resulterade i "sångångest" (roligt ord åtminstone). Vi åt och folk började komma. Folk var till exempel Robert, som jag uppskattade rubrikrepliken med och också pratade med om en massa olika saker. Jag umgicks med bandet backstage och vi taggade upp oss genom att sjunga en akapella-version av vår version av call me. Det var väldigt fint och vi blev pepp. Sen gick vi på scen och nu tänker jag berätta om hela giget, för det är så mycket awesome grejer jag inte har spoilat än (eller nämnt för länge sen).

Vi började med reggie-versionen av Blondies call me (min favorit att sjunga, for the record), fullkomlig med min bästa tappning av "sexy vocals" och, of all things, ett opera-solo av instrumentalisterna. Som är spektakulärt.

Vår nästa låt, final game, var en jazzlåt (eller det är ju det...eh, va) som jag faktiskt inte har så mycket att säga om. Efter den sa jag dock något (jag älskar att mellansnacka were yall aware), närmare bestämt berättade jag om hur Syster hört fel på "red rose in my coffin" (en del av låten) och trott att det var "Rainbows in my coffee". Vilket nästa låt naturligtvis handlade om. Denna var (är? God this shit is confusing) den rockigaste vi har (ja, definitivt presens nu) men med ett awesome pitch-flippat synthsolo. Och ett skrik från vår basist. Och jag älskar den.

Sen spelade vi Emma Carolina-låtarna inte alls en siffra och transparent. Den förstnämnda innebar en peppig systerfågel (vår gitarrist sjöng konsekvent "systerfågeln kommer hem nu", vilket har resulterat i catchfrasen "fåglar flyger!" från mig) och den sista blev lite elektronisk, eller ambient, eller vad man ska säga. Men den var också min bästa sånginsats kände jag. Yes, imperfekt igen. Jag är trött get used to it.

Sen spelade vi vår countrylåt "highway one", som jag och mamma har skrivit. Alla klarade breaken (wooooohoooo!) och jag älskar att countrya once in a while.

Sen, däremot, blev saker awesome. För då spelade jag trummor! På en låt om en blå cykel, no less! Som mamma och Karin sjöng. Och Vicky spelade på sin cigarrlådegitarr, miss Joplin, som såklart är bandets breakout star. Det gjorde hon också på vår cover av steamy windows (en låt om lesbiskt sex i en bil, eller ja lesbiskt är det ju inte egentligen, men det blev ju det när jag sjöng det) och baby prinsess, Jane Bonds första låt. Vi var awesome, helt enkelt. Jag dansade (lite, eller mycket enligt vissa...jag kan ha slängt omkring med håret? Kan ha?) och höll på att ramla pga klackar. Jag tog mikrofonen från stativet, men insåg sen att jag behövde hålla i stativet för att kunna stå. Rimligt.

 

Sen satte jag mig med Marie och Plockahontas, som kom dit (no shit). Robert anslöt sig och vi pratade om creeps som blir nerslagna och körtjejer. De blev inte nerslagna. Vi såg sen bandettes, som vi alltså var förband till, och alltså åh de är så duktiga. Stämmsången? Wow. Vi stannade kvar och pratade och hade en trevlig tid. Jag blev orimligt (orimligt!) full på två glas vin och var otrevlig ("vem är du?!" till en främling som pratade med pappa), ovanligt kärleksfull (jag trodde att det var en myt...) och inkapabel att formulera mig. Men alla var så glada så det gjorde inget. Pappa och plockahontas pratade om visky, mamma och Marie kom väldigt bra överens (jag och pappa kallade de "the emms") och jag var mest där. Allt var bra. Idag har jag varit trött. Väldigt trött. Det här inlägget tog typ en timme att skriva. Och det blev inte bra. Bleh.