hopelosthead

I april läste jag "the shoebox Project." Det var en fantastisk upplevelse på många sätt. Bra story, rolig, fin osv. Men mest av allt fastnade en rad i mig. "He wasn't used to being touched with purpose." Jag vet inte om det är en vedertagen formulering eller något författarna kom på, men holy fucking hell vad sant och vackert det är. Jag har tänkt så, så mycket på det. Det kändes som om jag förstått något. Glödlampa. Tills nu, då, när det plötsligt tändes en till.

 

"The problem is...you've never been touched."

Och det tyckte jag väl visst att jag hade blivit. Jag är ingen orörd människa. Inte på något sätt. Men...jo. Jag är nog ändå det, på något jävligt märkligt sätt. Jag har aldrig saknat det, för jg har aldrig vetat om det. Något i mig har sovit. Väldigt länge. Kanske alltid. Och nu när det har vaknat vet jag inte vad jag ska göra av det. Hur man har ett liv när man vet att det finns men inte kan ha det. Det blir ju ännu värre då. Fast nej. Bättre, blir det. För att vakna upp är det vackraste som hänt mig. Någonsin. Det får bli hur det vill. Det är ändå värt det. Jag måste åtminstone tänka att det är det.

 

(This is not what you Think it is. OK?)