hopelosthead

Igår...festivalade jag också. För vem kunde anat? Just det det skrev jag kanske till och med i inlägget. Hm, ja, då kunde ju alla anat. Denna dag åkte jag in med Syster, Elvira och Lisa. Vi träffade folk och hade bra tider, för att sen äta mat. Jag hittade lax! Jag älskar lax. För det visste ni inte. Men det var inte för laxens skull vi var där, utan för allsångens. Och...ja...jag hatar allsång. Haaaaatar. Men jag gjorde det för att 1) jag älskar min syster och 2) Josefin Johansson ledde det och henne älskar jag ju. Så där stod jag och såg allmänt uttråkad ut. Men! Plötsligt kommer en människa och lägger armen om mig. Syster och Elvira beskrev det så här: "vi tittade bort i en sekund och när vi tittade tillbaka blev du överfallen och upphånglad!" Det blev jag inte. Det var bara Plockahontas som helt utan min vetskap valt att komma och rädda mig. Which he did, men också Karl. De allsångade för allt vad de var värda och var allmänt musikeriga och bra. Bästa överraskningen, anser jag.

 

Sen åkte jag, Syster och Elvira hem till dem och tittade på Gilmore Girls, för det behövde vi kände vi. Det var en fin kväll, så som alla kvällar nu för tiden. Livet, alltså, vad är det ens. Just det, rubriken! De spelade tusen och en natt (mitt paradnummer som tioåring for no aparent reason), fast på engelska, så vi sjöng någon slags blandning. Då blev det "on a journey to the sann" och det blev ju ett annat ord...insåg vi. Bra av oss. Nu tänker jag avsluta detta inlägg och göra något annat produktivt eventuellt.