They all want you, but I do too

Igår träffade jag min syster, som nu också är min ledsagare, och vi planerade hur det skulle gå till (för det tycker hon är väldigt viktigt). Dock avbröts planerandet av att Karl joinade oss. Då pratades det istället om vad vi skulle göra på malmöfestivalen (Syster ville spela goalball och filma mig i vattenhinderbanor och allt möjligt), Island, varför systers vänner måste byta namn asap (åtminstone en av dem) (och bara enligt mig, syster förstod ingenting) och framför allt hur lika vi systrar är enligt Karl.
Karl: Ni är lika.
Vi (samtidigt): Va?
Karl: Ni är lika.
Vi (samtidigt): Nääee!
...I guess he has a Point? Trevligt var det hursomhelst.
 
Idag är min första helt ensama dag i lägenheten. Som väntat har alltså inte mycket hänt. Men jag fick redaktöra! Jag älskar att redaktöra så otroligt mycket så ni anar inte helt seriöst. Jag vill göra det varje dag. Tack. I övrigt har jag mest haft extremt svårt att kontrollera mina tankar och personligheter och annat. Hormones, I blame you. Inte för att det är negativt, bara distraherande. And I know yall care so much. Jag kan avsluta med att jag har en granne som gillar opera och att rubriken är från en Amazing låt som jag återupptäckte precis. God natt med er.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0