hopelosthead

Jag vet inte om ni har hört min låt ”transparent”. Antagligen har ni det. Jag tycker ändå att ni ska lyssna på den på valfritt sätt innan ni läser vidare. Ni ska tänka på att jag skrev den som en glad låt. En ”protestsång mot privatlivet”, som jag en gång sa i ett mellansnack. Men ni ska också höra hur ledsen den låter. Det är Lotta, som producerat skivan, som gjort att den låter så. Det störde mig jättemycket i början, men nu är det den låt jag är mest nöjd med sånginsats och produktion på. Varför? För att det är en jävligt ledsen låt.

Det var min psykolog, som jag tyvärr inte har kontakt med längre, som först påpekade det. Jag pratade om varför jag inte har något privatliv och hon svarade enkelt att ”du har ju aldrig haft något.” Så är det ju. När jag var liten lärde jag mig snabbt att bli beroende av andra, vuxna, människor. Det blev väldigt bekvämt, ansåg jag. Jag var aldrig riktigt självständig, och det är ett ord jag hatar, men så var det ju. Det var alltid någon omkring mig och de hade alltid åsikter om mitt liv och vad jag gjorde.

Det jag inte insåg under det där samtalet, som jag har förstått nu, är att det fortfarande är så. Jag sjunger i låten att jag inte har några hemligheter. Det är sant. Jag kan ju inte ha det. Jag har lärt mig att det inte finns något utrymme för hemligheter whatsoever. Ingen har någonsin sagt att det är något fel i det. Men jag kan inte dölja något. Idag kom jag på att jag på riktigt antar att folk ska titta i mina lådor osv när de kommer hem till mig. Varför skulle någon göra det? Jag vet inte men det är vad jag lärt mig. I och med att jag helt omfamnat detta med att vara blind (för let’s face it, det har jag ju verkligen gjort) har jag låtit alla ha åsikter om mitt liv. Jag ger folk (läs: familj) tillgång till alla mina saker (då jag till exempel får hjälp att sortera dem), mina pengar (då jag inte lärt mig hantera en fakking bank än, yeah really), mina lösenord (så att de ibland kan hjälpa mig med tekniska saker) osv osv. Och det är inget problem, för jag har inte låtit det vara ett problem. Jag har aldrig dålt något för dem. För någon. Och samtidigt: Allt.

För i och med bristen på privatliv har jag utvecklat så, så många issues. Mitt behov av stängda dörrar. Att ingen får se min datorskärm. Mina bathroom issues. En stor del av mina sexual issues. Så mycket handlar om att jag inte känner att jag får vara själv. Jag har ingen frihet whatsoever. Det kommer absolut att bli lättare nu när jag flyttar, men jag tror inte att det försvinner. Jag har lärt mig att säga allt. Jag har lärt mig att alla kan se allt jag gör och har och är. Och jag vill inte vara transparent längre. För det är inte bra och jag mår dåligt av det och jag vill inte. Jag tänkte bara…säga det. För jag måste ju säga allt. Som sagt.