hopelosthead

Det går inte att räkna hur många gånger vi tackar varandra varje gång vi ses. Det är vårt vackraste tvångsbeteende. Vi verkar konstant bli förvånade av att den andra vill vara kvar. För mig är det så konstigt att du tänker så. "When you dump me for a hotter guitarist..." ja fast alltså hej detta kommer inte hända. Inte inom någon slags överskådlig framtid, åtminstone.

 

Men den är ju inte det. Överskådlig, alltså. Jag försöker att inte tänka på framtiden. Det går inte så bra längre. Nu när det är jul slås jag av allt jag fortfarande inte ens får drömma om. Jag brukar hävda att jag älskar hur oförutsägbart allt det här är. men just nu önskar jag mig bara förutsägbarhet. Trygghet. Att slippa gå på den här tunna isen och kunna slappna av. Att få vara en del av allt och inte bara något att gå till. Tacksamheten är kvar. Att få finnas allt är fan ett mirakel men jag ska väl egentligen inte tänka så? Ställa krav, har jag hört att jag ska göra. Det håller jag inte med om. Jag har inget val i den här frågan. Jag måste vänta. Min instinkt är att lova tusen förbättringar och göra allt som behövs men problemet ligger ju inte hos mig. Eller dig, för du ser det inte ens som ett problem. Jag försöker att ta saker som de kommer, men det här handlar ju inte om att sörga något som inte hänt (som du säger åt mig att inte göra) utan att...hur ska jag förklara det? Jag tar inte ut något ovisst i förskott, menar jag. Det här är vad som händer här och nu. Och jag är inget jättestort fan av det, på ett sätt. Men ja. Det är ju mindre relevant.