hopelosthead

Det är en ganska bra tid nu, ändå. Igår hade jag lektion med Sofia och vi övade improvisation och stämmor. Jag tog en stämma som inte var en tersstämma! Sjukaste som hänt (not really). Sen tittade jag på mashups och andra märkliga saker med Syster, och det är alltid kvalitativ tidsfördrivning. Det är ett ord nu så ni vet.

 

Idag var den enda händelsen att jag var på stan med mamma. Vi köpte bh:ar och åt crepes. Jag gillar crepes. Sen har jag tittat på saker, läst, ätit och följt när folk såg melodifestivalen på twitter. Det är mitt favoritsätt att titta for the record, för man slipper själva tittandet. Och ja alltså det här var ju spännande. Jag är emot det här med lediga helger. Det måste göras något åt, för så här kan jag ju inte ha det fler gånger! (eh, va, jo någon gång kan jag ju ha det.)

...och andra rimliga rubriker jag har. Men det är en bra låt! Eller. Det är en väldigt catchy och rolig låt som jag uppskattar. Men ja.

 

Idag gjorde jag något! Sjukaste som hänt. Jag var i Växjö nu igen och höll på med dramande. Vi pratade om våra pjäser, dock inte min. Men jag är mycket taggad på min ändå, faktiskt! Jag har åtminstone bestämt vad den ska handla om, så...ändå pepp. Men ja vi pratade om folks texter och jag lackade ur på en mupp som kände för att skriva prosa istället, och sen tyckte att han hade rätt. Alltså...allt är inte en definitionsfråga, were you aware? Folk. Men jag fick tågåka med mormor, vilket alltid är mycket trevligt. Mormor är bäst for the record. Exempel:

Tågmupp: Det finns obehöriga på spåret.

Mormor (något seriösare än det låter): Va? Är det en ko?

 

Så. Möss och kor. Det är en sån dag. God natt.

Jag trodde att det skulle kännas annorlunda. Jobbigare, kanske. Tråkigare. Frustrerande. Det gör det inte. Nästan hela tiden mår jag bra och trivs med att inte göra något med mitt liv whatsoever. Det borde inte vara så. Jag borde bli rastlös och behöva mer. Men jag har glömt hur något annat var, I guess. Jag har helt tappat konseptet för vad livet ska vara. Jag glömmer bort, förtränger, de enklaste uppgifter. Så har det alltid varit, more or less, men allltså nu? What? Min hjärna faller i bitar och jag tänkte att om jag börjar plugga kommer jag lära mig saker...men som ni märkte hatade jag det. Så. Sök ett jobb? And there we have it: Jag glömmer bort att det ens är ett problem! Jag vaknar inte och vill göra något med mitt liv. Jag vaknar och vill slösa tid. Och jag tänker inte på det så ofta. Men ibland slår det mig. Hårt.

 

När folk frågar vad jag gör och jag svarar ingenting. Låter dagarna gå. Jag behöve ringet jobb för jag har inga utgifter. Jag behöver inga studier för jag vill inte lära mig något. De studier jag har gör jag ingenting av. Glömmer bort, förtränger. Och så kan jag inte göra. Jag träffar vänner och de säger åt mig att ta tag i mitt liv, i snällare ordalag, men jag är inte en driven person goddammit. Jag är lat, bortskämd och inte särskilt samhällsnyttig alls. Jag är vad jag hatar hos andra människor. Ett misslyckande. Jag vill inte få en massa kräk-sympati men jag försöker vara ärlig med mina tankar, och då på en blogg och inte på en mer allmän del av internet. För jag är ju det. Och det är så dumt för jag kan ju! Jag är en kreativ människa och ganska intelligent också tror jag. men lat. Och om jag vill bli något kreativt kan jag inte vara lat. Men det är en svår grej att bota för man...orkar inte. Och jag önkar att jag kunde be om hjälp frå nnågot håll men det går inte för det måste måste måste komma från mig. Hur vet jag inte. Jag vill bara kunna svara något på frågan om vad jag gör och vara stolt. Istället förstör jag alla mina chanser och skäms för min egen existens. Kul liv. Så...ja. Jag vet inte. Jag ska sluta säga till andra att get their shit together, det är ett som är säkert.

Idag har följande hänt:

-Jag drömde att en av mina vänner (som inte finns utanför drömmen, tror jag) hade ett misshandelsförhållande och berättade det genom att spela en svensk version av låten i rubriken (ultraviolence-lana den rey). Senare drömde jag att en annan av mina vänner (som finns på riktigt) varit slav. Sjukt obehagligt och jag låg helt förlamad av chock när jag vaknade (OBS: Sant).

-Jag har tänkt på hur mycket mitt liv har påverkats av Gilmore Girls. Det är ganska mycket ändå, kom jag fram till.

-Jag har gråtit till sagda serie och konstaterat än en gång att så fort någon gråter, är arg eller till och med glad på tv börjar jag gråta. Eller...jag gråter i ungefär en sekund. No, seriously. Det har varit så i ett år nu och det är ganska störande samt töntigt. kan jag inte gråta ordentligt ibland istället för lite hela tiden och aldrig ordentligt?

-Jag har ätit linssoppa. Och så här kände jag kring det: "det känns som om jag bor i ett kollektiv och är en lesbisk vänstervegetarian!" ...fördomar? Skulle jag? Va, nej.

-Jag har haft en diskussion med Syster om hur många annelie vi kände. Det kändes viktigt, tyckte vi...

 

Det är det som har hänt idag. God natt.

Robert: Så sant som det är sagt. Vårt mest catchy ordspråk, också vårt enda ordspråk. (Jag finner någon slags ironi i att du trodde att mina kommentarsvar är citat (det är de inte, så alla vet), och så kommenterar du med ett citat. Oklart vad ironin består i.)

 

Hej ni alla!

Rubriken, kan vi börja med. Det är så crazy Town inleds, och crazy Town är min bästa podcast (förutom "skugga och keps", den podcast jag och Benjamin hade tänkt starta). Men mest kändes den peppig, och jag har ett peppigt liv. Innan hade jag ett deppigt liv, av någon oklar anledning, men sen repade jag med Jane Bond. Första halvan av repet stod jag och såg sur ut och sjöng lite när jag behövde. Men! Sen gjorde vi äntligen klart vår långkörarlåt "Rainbow in your coffee"! Wooohooo! Och sen spelade vi vår äldsta låt (som en annan mupp har skrivit, åtminstone texten, men ändå) baby prinsess, och den blev plötsligt awesome! Bra, ändå. Sen åt jag Dumle och lyssnade på crazy Town, som tidigare nämnt. Podden har verkligen blivit sämre den senaste tiden (året), men det här avsnittet var spektakulärt! Så det är det som har gjort mig glad denna dag. Men alltså shiiit vad mina händer skaver. Förstå mig, Sverige. Det gör ni inte. "No one understaaaands me!" jag är en missförstådd tonåring, yall. Om det nu finns några tonåringar som inte är missförstådda vet inte jag. Eller...det finns tydligen tonåringar som mår bra? Eller typ...har fungerande sociala sammanhang? Science fiction, I say! Jag tror att de ljuger för sig själva, för annars måste jag inse att jag hade en ovanligt ensam tonårstid och det tycker jag är deppigt så jag bestämmer att alla hade det så. Jag avslutar med ett citat som jag hörde alldeles precis nu: "Jag är beredd att dö för hans rätt att köpa plastfigurer." Tack Jesper. God natt allesammans!

...Nästan, åtminstone. För nu är jag hemma från mitt allra sista styrelsemöte med us syd! Sjukaste! Nu är det bara ett årsmöte kvar and then it is over!

 

Men det var trevligt. Igår åkte vi vilse i Växjö och sen åt vi pizza. Jag var jättesugen på pizza här om dagen så det var bra grejer. Sen mötade vi och det gick mycket bra även om mitt protokollskrivande var ganska...intressant. Sen pratade vi om olika grejer och drack en massa läsk. Jag och Robert pratade mycket om mellansnack (till exempel min jack-monolog på malmöfestivalen...) och rubriken sades faktiskt i något sammanhang också. Dubbelbetydelse wooohooo. (Tack Robert. Jag hade säkert haft en tråkig rubrik annars.) Vi gick och la oss runt halv två och då fick jag sängen, alltså ett helt eget rum med badrum och allt! Alltså hej lyx? Bra liv, hade jag. Fast jag sov, men ja.

 

Idag mötade vi vidare och tog väldigt bra beslut, tyckte jag. Vi blev klara med det, fikade och sen åkte vi till ett spa. Där var vår huvudsakliga sysselsättning att sitta i en pool. Det var väl trevligt, men ja...också märklig grej kan jag känna. Vi åt sen en mycket god middag, vilket verkligen inte var märkligt utan bara aaaaawesome. Sen åkte vi hem, jag såg på spåret-finalen (Jeeeeespeeeeer) och sen gjorde jag inte så mycket. Så, det var en trevlig tid, både nu och hela tiden. (Men det kanske jag ska säga sen när det är klart for real.)

Sant. Inatt gjorde jag mer i min dröm än vad jag har gjort de tre senaste dagarna. Jag har nemligen inte gjort någonting whatsoever. Inte ens en semla har jag ätit. Jag har wasteat tid. Och vet ni vad? Jag älskar det! Det borde vara tråkigt, jag borde känna mig värdelös, men jag älskar det! Jag hatade verkligen universitetet (in case you couldn't tell), så det här är så himla bra. Och jag pluggar jag faktiskt...liite...så jag är inte bara ett waste of space? (Jo det är jag.) Men idag bokade vi vår englandsresa, som jag, mamma, pappa, Ia och Jonne ska åka på. Vi ska vandra. Jag är pepp, för jag tycker om att skriva låtar när jag går (se: paris) så det känns produktivt. Alltså jag är trött, förlåt, men det här blir ett jättekort och meningslöst inlägg god natt.

Hej och sånt!

Vilken spektakulär helg det här har varit! Och den började med det mest spektakulära (dramaturgi var inte en prioritering), nemligen klubbande och umgåsande med bra folk. Jag åkte till Marie där hon och Christopher väntade. Den senare hälsade mig med "åh! Min favoritemma!" bästa, ändå. Bland det första som hände var att de/vi spelade inte alls en siffra i en salsa-version, med tillhörande improvisationsrundor. Marie var också lead vocalist nästan hela tiden, vilket var ganska intressant för mig. Sen spelade de låtarna de hade skrivit under sina låtskrivningssesioner (jag vill ocksååå) och de var mycket fina. När han kört hem för att lämna bil och gitarr och sånt hade jag och Marie en kort "Girls night" innan Karl och Jeanette kom. Då lyssnade vi på buffy-musikallåtar eftersom vi skulle på buffy-klubb. Jag och syster lyssnade väldigt mycket på dem när vi var typ tolv, så jag var oerhört nostalgisk och sjöng med. Sen åkte vi till moriskan, men innan dess bildade vi euphoria-gruppen! Marie gav oss helt enkelt euphoria-parfym, och så blev det vårt samlingsnamn.

 

Vi kom fram dit och hade en spektakulär tid. Jag dansade mycket och sjöng ännu mer. Jag och Christopher hade många dans-moments så som shake it off och total eclipse of the heart. Jag drack vin och cider med Marie och vi var allmänt glada och hade bra tider. Jag high-fiveade stans snyggaste flata (enligt Christopher). Jag träffade gymnasieklass-Vera. Och sen dansade jag ännu lite mer. Och på slutet spelade de euphoria och hela euphoria-gruppen dansade tillsammans. Eventuellt det bästa av allt.

 

Vi gick därifrån runt 3 och köpte snabbmat. "Jag vill ha jättemycket mat!" tänkte jag. Så jag köpte jättemycket mat. Sen kunde jag knappt äta något av den. So that was fun! Vi åkte hem till Marie igen (Karl beställde taxi till "euphoria Group" <3) och åt vår mat. Då hade även Hanna (känd från julfesten, som jg bloggade om när det begav sig) anslutit sig, och hon är ju helt fantastisk så det blev många underliga samtal. Jag och Marie sjöng "det handlar om en bas, om en bas, det handlar" (alltså all about that bass på svenska), jag och Karl pratade om syntolkning och Nicki Minaj och Hanna pratade om sitt borttappade hår. Sant. Klockan hann bli halv sex innan vi la ner tillställningen och sov. Det sista jag hörde innan jag somnade kom från Christopher: "jag är full. Och lycklig. Tack som fan." <3

 

Igår vaknade jag och åkte hem direkt. Efter en stund kom Linus hit, för vi skulle se melodifestivalen live med us-folk. Så vi åkte till Malmö, med Syster som var ledsagare, och träffade alla. Alla var till exempel Anna, Robert och till och med Elin! Yay! Vi åt på max och jag pratade med Anna och Paulina om en massa saker. Det kunde låta så här:

Paulina: men Emma, lämna inte us! (parafras, hon sa absolut inte exakt så)

Anna: men jag kan träffa Emma utanför us, i mycket roligare sammanhang...när man kan dricka vin!

Sen gick vi till arenan, fick våra goodiebags (detta är viktigt) och tittade på allt. Förfesten leddes av en dj vi trodde hette "DJ lax" (vi=jag och Linus), så honom hyllade vi en del. Annat trevligt var att ropa "hey!" med Anna och Robert i Linus Svennings låt, att betygsätta med Diktatorn som alltid (alltid, två gånger, så kan det vara) och bara upplevde allt I guess. Känner mig nöjd med melodiandet för i år, om inget oförutsett händer. När vi kom hem (efter mycket om och många men) var jag inte på ett så bra humör, men jag var nog mest trött. Jag skrattade nemligen alldeles för mycket åt Linus kommentar om ankor, som jag skulle vilja delge er, men det kan jag inte. Sörg detta tack.

 

Idag gick vi upp jättesent. Men det var också en väldigt chill dag. Efter att Diktatorn åkt åt jag semlor och sen lax (<333), såg fredagens på spåret och läste olika grejer på the internets. (jag säger nästan alltid så. Lite märkligt.) Jag har också pratat med Onna om chill-perioder, det problematiska med gymnasiet och varför folk vill ha olika diagnoser. Det var mycket trevligt, och nu lämnar jag er åt era öden.

(Uppgift: Skriv en dialog mellan en elak och en godhjärtad person.)

 

 

 

Och klockan tickar

 

En mamma och en dotter sitter vid ett köksbord och äter middag. Mamman läser tidningen. En klocka tickar oavbrutet.

 

DOTTERN

Räcker det inte nu?

 

MAMMAN

Tugga ur innan du pratar.

 

Paus. Dottern tuggar, Mamman läser.

 

DOTTERN

Men han kanske är hungrig?

 

MAMMAN

Det kunde han ha tänkt på tidigare.

 

DOTTERN

Men han tänker på det nu och han är säkert ledsen för vad han har gjort.

 

MAMMAN (tittar upp från tidningen och lägger ner besticken)

Tycker du att jag är en dålig mamma? Tror du inte att jag gör mitt bästa för att ni ska må bra?

 

DOTTERN

Jo…nej…eller alltså…

 

MAMMAN

Du har rätt. Han är ”säkert ledsen för vad han har gjort.” Och det ska han vara.

 

DOTTERN

Mamma…det har gått sex timmar.

 

MAMMAN

Jag ser också klockan, tack.

 

DOTTERN

Kan du inte åtminstone låsa upp dörren?

 

MAMMAN

Han ska inte gå ut. Därför låste jag dörren. Om jag låser upp dörren kan han gå ut. Är något av det oklart?

 

DOTTERN

Han ville bara vara ärlig.

 

MAMMAN

För att vara ärlig behöver man först något att ljuga om. Jag kan inte lita på min egen son längre.

 

DOTTERN

Men…

 

MAMMAN (reser sig upp)

Det är jag som är mamma här. Inte du. Jag är inte elak och jag vill er inget illa. Han behöver tänka över sina misstag. Imorgon kan vidare åtgärder åtminstone diskuteras.

 

DOTTERN

Diskuteras?

 

MAMMAN

Av mig och din far. Vuxna människor. Du är inte vuxen, hur gärna du än vill tro det.

 

DOTTERN

Men, imorgon…

 

MAMMAN

Förstår du inte vad jag säger? Det här angår inte dig!

 

DOTTERN

Han måste äta!

 

MAMMAN

Han äter knappt som det är.

 

DOTTERN

Och vad tror du det beror på? Han vågar inte! Han är rädd för dig, för sin egen mamma! Vill du att dina barn ska vara rädda för dig? Att de ska göra som du vill av rädsla och inte av lojalitet? Det hade inte jag velat!

 

MAMMAN

Till ditt rum. Nu. Sex timmar verkar vara en tid du trivs med?

 

Dottern gör en ansats att säga något, men går sedan. Mamman sätter sig ned igen och börjar åter läsa tidningen. Klockan fortsätter att ticka.

in rubrik är lika delar spektakulär och sorglig. Jag har ingen lust att förklara den för er, så ni får undra för alltid.

 

Igår hade jag lektion med Sofia och vi spelade lite transparent. Det var mycket trevligt, och sen repade jag med Jane Bond. Det var jättelänge sen, så vi var alla mycket peppade. Vi började med en ny låt och jobbade en del med Final game. Det blev braaa!

 

Idag var tydligen dagen när jag orkade ta tag i min distanskurs. Sjukaste! Så jag börjar komma någonstans med den. Det känns bra. Nu belönar jag mig själv (jag skrev faktiskt en hel uppgift!) med noblesse och Mark Oshiro. Eller. Inte med honom som person. Det vore djupt creepy. Men ja ni fattar, eller det gör ni antagligen inte kom jag på? Skit samma, jag lämnar er nu.

Hej hej hej hej!

Är ni taggade på en midnattsbloggning som är minst ett dygn försenad? För det är jag! (Dock inte på förseningen. Men ändå.)

 

Jag har haft en märklig, men spektakulär helg i Stockholm hos den lika märkliga, men spektakulära Hanna Falkendal! Jag tågade dit väldigt länge (jag är ovan...) och sen åkte vi ut till Farsta där hon numera bor. Jag vinkade till blindhuset på vägen och mindade alla gaps. Trevligt ändå. Väl där gjorde vi tortelini (eller kräk-pasta som jag döpte den till, förlåt till den) och drack Emma Carolina-vin. Eller...det heter egentligen Santa Carolina-vin, men jag fick det av Ia och Jonne på releasefesten och då ändrade hon så att det stod Emma Carolina. Det var gott och vi flippade ur i vanlig ordning. Vi pratade väldigt mycket om "bangande" i dess olika betydelser och efter en väldigt oväntad plot twist (som jag inte tänker detaljera eftersom jag helt enkelt inte vill...detaljera? Vem är jag ens) pratade vi också väldigt mycket om bönder. De som bryr sig om bönder är för övrigt Annie Lööf och Johannes. Varför? Jag har absolut ingen aning.

 

I söndags vaknade vi oväntat tidigt (elva) och läste

facebookgruppskonversationer och annat rimligt. Vi diskuterade även straighta grabbars gay-tendenser. "Men alltså...han kan vara...homoerotisk med...en vägg!" utbrasst jag slutligen från djupet av mitt väsen och det blev någon slags catchfrase. Vi tog oss upp och åt chips till frukost. Hanna är den ultimata personen att äta chips och dippa (eller dips som hon säger) med, för hon äter dippan och jag äter chipsen. Alla nöjda. Vi lyssnade på musik, målade naglar (mina är lila obviously) och pratade om väldigt märliga ämnen. Hanna har en tendens att plötsligt fråga "hur känner du kring..." + valfritt ord, helt utan sammanhang. Exempel: Göteborg, Fifty shades of grey, Gunilla Persson eller bara helt enkelt musik (och då betyder frågan "ska vi lyssna på musik?"). Det blir alltid spännande när hon inleder med de orden, för man har på riktigt ingen aning om vad som ska komma. På kvällen gjorde vi (hon) hursomhelst middag bestående av fake-kött, bollar och tsatsiki. Fake-kött är inte min grej men med tsatsiki är allt min grej. Sen åt vi pudding och drack punsch (jag hatar punsch men jag har bestämt mig för att tycka om det ändå...that's mature and all) och jag fick Hanna att skaffa en twitter. Detta resulterade i många "vem är jag ens" från henne. Hon är ungefär lika bra på tekniska förändringar som jag. So...yeah.

 

Igår (måndag) var...en märklig dag. Vi stapplade upp vid 7 (eller snarare flög jag upp i en oanad pigghet...som snabbt försvann) och åkte till hannas seminarie. Jag fick inte vara med (även om de pratade om lss, I resent this), så jag satt på espresso house i tre timmar. Note to self: Börja aldrig en dag med pepsi. Jag trodde jag var imun mot sockerchocker...men icke. När Hanna hämtat mig igen åt vi lunch på subway och sen tågade jag hem. Sen dess har inget spännande hänt. Idag har jag wasteat tid, basically. Så, hoppas ni har bra liv, jag har bra liv. Tror jag. God natt.

Så. Poetry slam, alltså. Det är en märklig grej. En bra grej. En grej som verkligen ska finnas. Men verkligen inte en grej jag ska hålla på med, någonsin.

 

Med andra ord gick det ganska dåligt. Men det känns ändå bra, för jag vill inte göra om det. Tror jag. Man måste vara väldigt duktig för att det ska vara värt, har jag märkt. En var det. Hon vann, så rättvisa finns. Jag är på jättedåligt humör, eller var åtminstone, och bara hatade alla sorters världar folk är i. Att umgås med folk som är på väg någonstans. Screw this, nu ska jag sova. För snart åker jag ju härifrån. Hejdå Lund.

De där minuterna när allt känns. När man är mottaglig för intryck och tankar och allt finns på riktigt. De är få, men starka. Ibland fina. Och ibland ganska jobbiga. Men ofta på ett fint sätt.

 

Jag försöker skriva om saker som om de är vackra. Det är de inte. Jag känner fula känslor. Såna som jag har kallat svartsjuka och skuld förut. Det är egentligen felaktiga namn. Det handlar ju bara om självförakt egentligen. Frågorna: Behövs jag? Till vad? Vad tillför jag i olika sammanhang? Ena stunden tänker jag "shit vad jag är bra" och i nästa vet jag inte varför jag går omkring och är ens. Det är jävligt märkligt. Man är så utbytbar hela tiden bara. Så är det ju med alla men ändå...jag vet inte. Jag känner mig bara konstant out of my dept. Jag vet inte vad jag håller på med, helt enkelt.

 

Och mitt i allt dyker "angels" upp och just det, jag har känt andra känslor. Är det inte märkligt? Att känslor kan försvinna? A first for me. Känslor försvinner så sällan för mig. Det vet ni nog, i och för sig, men ändå. Så kul att sjunga riktigt gamla låtar, mina alltså (så inte jättegamla) och slås av jävulsreferenserna. This was a thing. Is a thing? Is sometimes a thing? Ingen vet. Vad pratar jag om? Det är lite oklart men det ska det vara. Imorgon ska jag läsa dikter inför publik. Jag kan inte sluta tjata om detta nej. Hur gör man ens det, liksom? Hur? Det vet jag inte men jag lär upptäcka det. Nu börjar filtret återvända så jag lämnar er med detta osammanhängande mush. Trevligt för er, tycker jag det är.

Anonym: Jag klarade det faktiskt, och dagen efter också! Sjukaste!

 

Nu gick det ju några dagar. Woops. Men det har inte hänt jättemycket. I tisdags gick jag mer med Agnes vilket var bra. Jag pratade om mitt hat för ordet "trigger" och att folk respekterar varandra för mycket. Friskt. Det var nog allt som hände den dagen tror jag?

 

Igår åkte jag till en lektion jag inte hade. I Malmö. Det var jättekul för mig! Jag fick stå ute i 40 minuter och frysa ihjäl. Det var ännu kulare! Annars förflöt dagen, och på natten pratade jag med Diktatorn. Vad pratade vi om? Jag vet inte längre. Fobier vi jobbat bort och moraliserande låttexter, pratade vi om i alla fall. när vi la på (runt 01:45) SMS:ade Karl och ville prata. Så det gjorde vi fram till 03:00. Han satt utanför en club vid namn centiliter ("Va? Varför inte deciliter? Det blir ju mer alkohol!"/jag) och vi pratade om "vad som helst utom allt". Jag gav honom rådet att slå någon i ansiktet och det gjorde han (om jag hade tänkt på att han skulle göra det hade jag inte sagt det) och det resulterade i en diskussion om alfa-systemet och hur märkligt det är. Men nu är jag trött och väljer dikter till morgondagens poetry slamm. Sjukaste grejen som hänt. Det har inte hänt än, men ändå!

-Imorse vaknade jag (typ) av att jag skulle signera en skiva. Ändå bra start på en dag.

-Jag gick sen en lång, snöig och fågelkvittrig promenad med Agnes till helt okända delar av Lund.

-Vi pratade om sjuka TV-spel, spoken Word och andra grejer.

-Mina höfter gör ont. Jag är officiellt 60, yall.

-Jag är också officiellt hungrig. Det är inte jättepeppigt.

-Men jag har äntligen bokat (dyra) stockholmsbiljetter till i helgen so all is well!

-Hm, jag kanske ska sova innan midnatt idag?

-There's a first time for Everything, ändå.

-Så detta var ju innehållsrikt!

Idag var en dålig dag. Det är märkligt, för den var ganska bra. Som i att inget deppigt hände eller så. Men det...blev en dålig dag ändå. Den började med en bra morgon, dock. Jag och Onna lyssnade på Dixie Chicks (att skriva bandnamnet fick mig att tänka på min uppsats uuuusch kräk) och diskuterade den ultimata subwaymackan för henne. Vi lyckades konstruera en sådan, som hon godkände från tåget so yay us. Ja hon åkte ju alltså kort därefter. Jag tittade lite på Todd in the shadows (alltså han är spektakulär, jag vet inte varför men jag kan eventuellt ha en liten mini-crush på honom...jag vet inte) och sen fick jag och pappa ett av våra sällsynta chokladbollsryck. Så sådana bakade vi (mest jag men ändå) och den här gången blev de inte äckliga, so I win. Vi åt fancy mat och tittade på Laleh-dokumentären, som var bra men inte lika bra som jag hade tänkt mig. Jag vill ju bara titta på när folk skapar musik. Det fick jag inte, men hon är ju söt och svinduktig och sådär. Nu är dagen bra igen, så det är lika bra att den går över i en annan. Det var inte logiskt men livet är inte det. God natt.