I second guess myself to death

Det är så fascinerande, allting. Att jag har flytt hela livet och inte har en aning om vad jag flytt från eller varför. Att jag inte vet någonting om världen och hur mycket det i sig skrämmer mig. Att jag inte kan formulera mig i ord andra människor förstår, för att deras ord liksom är deras. Den konstanta hinnan mellan mig och allt annat. Att jag behöver kroppen för att berätta att ja, det du känner är på riktigt. Också bra känslor. För hur ska jag veta något om det bara är jag som säger det? Då är det ju bara något jag hittar på. Det är liksom…ett omvänt självskadebeteende, of sorts. Jag tror att det är lite samma grej, fast istället för att jag tvingar kroppen att känna åt mig (eller hur man ska säga) tvingar den mig att känna alls. Lite så. Jag har alltid varit avundsjuk på människor med tydliga tecken på sjukdom. Det är min sämsta känsla tror jag, för det hjälper ju ingen. Och detta att jag antar att ingen känner som jag gör. Att jag bara gnäller och klagar men inte egentligen har rätt till mina känslor. Ett lite random exempel: Jag insåg inte att vi gick mycket under vår resa. Jag antog bara att jag var otränad och tyckte det var jobbigare än alla andra. Uppenbarligen var det inte så. Men hur fan ska man veta det när man inte känner hur någon annan känner? Hur ska jag veta om alla andra mår sämre än jag (som det verkar) om jag inte känner det? När ska jag någonsin kunna säga att jag är lika viktig som alla andra? Att jag betyder lika mycket för folk som de betyder för mig? Att jag inte är en börda i folks liv? For the record är det väldigt svårt att skriva detta för jag tycker ju att det är så på riktigt. ”You’ve always been unsure of yourself” eh, ja, vad skulle jag annars vara? Hur kan jag vara annat när alla mina dåliga sidor liksom bara är där och stirrar på mig? Det är inte det att jag inte har bra sidor. Jag har många bra sidor. Men det spelar liksom mindre roll i min fundamentala världsbild. Eller vad man säger. Jag kan liksom inte acceptera detta att jag alltid kommer att ha dåliga sidor, men inte heller att jag alltid kommer att ha bra sidor. Det är väl egentligen mer så här: jag kan inte acceptera någonting om mig själv över huvud taget. Det blir bara extra tydligt när jag vill sätta ironiska citattecken runt alla mina känslor. Men det går inte. Speciellt inte runt rädslor. Ändå försöker jag berätta om saker så att ni förstår, med skämt och distans, fast med ord så långt från era. Idag försökte jag översätta mitt språk till det riktiga språket. Vad känner jag just nu egentligen? Vad betyder det för någon annan än mig? För om jag lyckas få mina ord att överensstämma med ett vanligt språk måste det ju betyda att någon annan känner samma saker. Och då måste det betyda att jag finns. ”Om jag kanaliserar min sorg, måste jag ha en sorg. Då måste jag finnas, finnas på riktigt” jag tror aldrig att jag har skrivit något sannare i hela mitt liv. Det hade bara varit så jävla trevligt med en existens jag inte behöver tvivla på eller bryta mig ur. Det är väl mest det jag vill säga.


Kommentarer
Postat av: Blue

Alltså jag trodde alltid att din övertygelse om att du är så annorlunda från exakt alla andra var en tonårsgrej och skulle gå över.

2015-01-09 @ 18:33:37
URL: http://overkills.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0