hopelosthead

(Varning: Kryptiskt mush, men dock inte så negativt. What is the World coming to?)

 

Jag vet inte vad du gör. Vad du pratar om, tänker på. Hur du går ihop som person. Det vet man väl inte om någon, men med många kan man få en bild att gå efter. Inte med dig. Och nej, jag är ganska säker på att det inte är jag som är blind (pun sort of intended) pga känslor och sånt. Jag tänkte nemligen så långt innan saker flippade ur. Att jag inte förstod dig. Att du konstant överraskade mig, i allt, och att jag tyckte om det. Du har en helt annan syn på världen än jag. "Stora bilder", som jag så intelligent sa en gång. Men så är det. Eller...det är väl jag som har små bilder och inte du som har stora. Allt är personligt och inget är abstrakt. Du är abstrakt nästan jämt. Jag försöker instinktivt att tyda ditt abstrakta som om jag skrivit det själv. Då förstår jag, men såklart inte rätt. För du tänker inte som jag.

 

Men ibland känns det som om du gör det. Som om vi pratar samma språk, fast våra samtal nästan alltid är tvåspråkiga. Som om jag kanske förstår dig på en annan nivå, eller åtminstone som om du tror att jag gör det. "You know me so well." Except no I don't? Like, at all? Varje gång jag träffar dig, eller ibland bara pratar med dig, förändras bilden. Jag måste forma om allt efter den nya informationen och skapa en ny bild. Och ibland tror jag att jag skapar fler bilder än jag ser. Det är inte bra, men jag vill att det ska gå ihop. Vill kunna se dina färger, men det går inte. Du har för många lager. Kanske du döljer saker. Eller...antagligen. Folk gör ju det, förstår jag. Men ofta kan man se det i dem ändå. Oftast är ledtrådarna mer konkreta än dina.

 

Men jag vill bara säga följande. Sekunderna när jag förstår dig på riktigt är det vackraste jag upplevt. Åtminstone vad jag kan minnas. Om möjligt överdriv, som författarlinjen sa...or do I?