hopelosthead

(Varning: Kryptiskt mush. Emotionellt inversterade läsare, eller såna som har vettigare saker för sig, är härmed varnade.)

Jag borde antagligen ha gjort allt på ett helt annat sätt. Definierat andra gränser. Definierat gränser över huvud taget, kanske jag ska säga. Men det ville jag inte så jag gjorde inte det. Fast vi pratade om det. Och det vill jag inte göra nu heller, men jag tror att jag borde ha gjort det. Nu är det för sent och det är väl okay men ändå. Jag borde ha skrivit och pratat mindre. Tänkt mindre. Inte flyttat in i mitt huvud. Men det är ju lätt att säga och svårare att göra. Mitt huvud, hur skrämmande det än är där, är lättare än verkligheten. Den är oförutsägbar och obehaglig och ingenting blir som man tänkt sig. Man kanske inte ska tänka sig så jävla mycket egentligen. Jag låter bitter men det är jag inte tror jag. Jag vet inte vad jag är och om jag vet det slår jag genast bort det. Vägrar konsekvent att ta mig själv på allvar. (Undrar var den formuleringen kommer ifrån? Jag har skrivit så innan.)

Jag trivs inte i verkligheten. Den är beräknande och tom. Den upprepar samma fraser om och om igen för att hitta ny mening som inte finns. Den stämmer inte överens med vad som händer annars. Jag är som mest levande när verkligheten är långt borta. När jag bestämmer mig för att alla de gränser jag satt åt mig själv i hela mitt liv inte behövs. Det krävs så lite. Jag förstår inte hur. Ingen förstår hur. Och ingen annan bryr sig, så ja. Men kanske jag egentligen borde leva enbart i verkligheten? Kanske kommer jag att klara av allt bättre då? Fast…vad är verkligheten ens? Jag vet ju vad den är synonym till i det här inlägget (bra för er att veta eh va), men inte vad det innebär. Verkligheten är att konstant försäkra alla om att jag klarar mig. Inte är ”as crazy as I seem.” Det är jag ju inte heller. Frågan är ju då varför jag tvunget måste framstå som det. Varför jag måste vara två eller fler. Varför jag blir det. Och hur fan ska jag bli sen? Värre, antagligen. Jag säger att det ordnar sig för att det måste göra det men jag vet inte hur. Oavsett vad som händer. Ibland vet jag faktiskt inte vilket alternativ jag är mest räddför. Nu tror jag att även de som lite halvt hängt med innan tappade bort sig. Jag ber om ursäkt. (Det ska man inte.) (Men jag vill. Jämt.) Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Mindre än vanligt. Men jag vet inget annat heller. Ingenting alls utom detta: Jag är starkare än jag tror att jag är. Och det finns en anledning till att det här händer just nu.