hopelosthead

När jag och Linus gick omkring i Hässleholm hade jag en märklig känsla. Efter en lång stund kom jag på vad det var. ”Jag insåg en sak!” Linus stannade upp och jag fick förtydliga att nej, det var inte en sån insikt. Men jag insåg vilken känsla jag hade: sifferinläggskänslan! Det var så länge sen att jag inte kände igen den. Så, here goes. Ett oldschool sifferinlägg.

1

Det skulle ju vara enkelt nu. Visst skulle det det? Allt skulle sluta, hade slutat, spela roll. Jag hade slutat bry mig. Och så hade jag inte det, tydligen. Och så kan man kanske inte bara det. Man försöker men man kanske inte kan för allt är ju inte svartvitt. Och nu vet jag inte längre. Alls. Vad jag borde göra och tänka. Sveps lätt med av ditt universum. Tycker inte om mig själv när jag är så men har jävligt kul. Det skulle ju bli en cirkel. En sluten och symetrisk cirkel. Men så blev det inte det. Det blev…någon annan jävligt märklig geometrisk figur. Speaking of circles, though…

2

Jag önskar att någon kunde vara på min sida. Folk är generellt inte det. Eller. Det är det de säger att de är. De är snarare väldigt mycket inte på din sida. De tror att de har en helhetsbild. Det har de inte för det har inte jag. Jag har bara händer som sträcks ut och ibland tas emot men ibland inte. Ord som ramlar ut och gränser som jag inte förstår. Vissa tycker att jag ska sluta respektera dem, gränserna. Det gör jag också på ett sätt. Men här finns bara händer och gränser och en miljon språkbyten och motherfucking cirklar until the end of time. Och det är på riktigt. Fakking hell.

3

Du var chansen jag inte kunde ta. Jag ville inte fast ville ändå. Jag är så glad att jag inte tog den. Undrade alltid varför. Folk i nutid som undrar, som tycker du är fin. Det är du. Det funkar inte så. Jag vill veta hur det funkar men det gör jag inte. Tänker att det är en tidsgrej. Att saker ska hända i rätt tid. Jag har alltid sagt så, för din skull på något sätt. För att du ska förstå att det inte är ditt fel. Fast så har det ju aldrig funkat heller. Not that it matters at this point, but still.

4

Du är det mest spektakulära jag sett på orimligt länge. There, I said it. När du sager något reagerar jag på reflex. Vänder mig emot och ler, så att du ska veta att jag hört. Rycker ibland till. Det är så gammalt. Fint på tappa andan-sättet. Och jag är så, så glad att jag inte vill. Jag är så ointresserad att det knappt ens går att beskriva och det är det bästa som hänt för jag är värd mer än ekorrar were yall aware. För det är jag! Jag är värd någon som inte får mig att tappa andan utan som får mig att andas djupt. Att det får finnas något annat än såna som du. Inte för att jag hade fått dig om jag försökt, obviously. Men det gör jag alltså inte. Och det känns jävligt bra.

Jaha, men, ja. Det var det med detta. Rimligt som vanligt.