hopelosthead

Jag är rädd för väldigt många saker. Det är nog bland det första folk vet om mig, har jag en känsla av. Det mest kända är väl min rädsla för spyende (och jag förstår faktiskt inte att inte alla har den?), men det finns så mycket annat. Jag är livrädd för att testa nya saker och vara otrygg. Den senaste tiden har jag umgåtts med människor som konstant ifrågasättet dessa rädslor och det är jag väldigt tacksam för. Jag vet inte om de förstår hur mycket jag växer när jag är med dem. Men jag har väldigt många rädslor kvar. Jag är brutalt rädd för konflikter. Kalla röster, hårda ord och djupa suckar. Jag vill aldrig ta upp något jag är arg över, för jag vill inte ha någon motreaktion. Då ber jag om ursäkt direkt och tar tillbaka allt. Jag är till och med rädd för andras konflikter. En annan av mina rädslor är den motsägelsefulla skräcken för att vara för mycket och för lite. Oftast det förstnämnda. Jag försöker att förtrycka orimligt mycket känslor för att vara normal. Det går sådär. Men jag vill inte heller betraktas som kall, likgiltig och tom. Det är en av många jävligt märkliga paradoxer jag lever i.

 

Jag har tänkt mycket på det här under veckan. Varför? För jag vet inte när jag var så här rädd senast. Det märks inte så mycket, men jag känner det. Jag sover sämre och tänker mer. För det finns en sak jag är mer rädd för än kanske allt annat: de delar av mig själv jag inte kan kontrollera. Jag har, mot alla odds, kontrollerat dem i flera år. Det resulterade i en personlighetsklyvning som inte finns på riktigt för att det ju omöjligt går att kontrollera saker som måste få finnas. Mina instinkter är inget jag någonsin lärde mig att respektera. Därför byggde jag nya. Hostess-instinkter, if you will. En panik jag inte kan skaka av mig. Eller. Ibland kan jag ju det. och det är det som är så läskigt. Hur jag skiftar.

 

Det finns andra rädslor också, nu. Rädlsan för att allt ska vara för ingenting. Jag försöker tänka att jag kommer växa oavsett, och det är vad jag säger till folk, men det här är så fucking stort och det är det inte för någon annan. Om jag inte klarar det nu blir det ännu svårare nästa gång. Och om jag klarar det för ingenting blir det antagligen omöjligt. Jag vill inte skriva detta, för det är ju en rädsla i sig. Att vara too much drama. Too much work. Jag vill ju inte kräva någonting whatsoever. Vill vara...det bättre alternativet. Jag vet inte varför jag trodde att jag kunde skriva ett fancy inlägg om rädsla. Jag är ju alldeles för rädd.

 

Jag vet att jag borde ta allt som det kommer och inte överanalysera allt som inte händer eller kommer att hända. Men jag är inte sån. Förlåt osv.