hopelosthead

Jag förstår ingenting. Jag vet inte om det finns något för mig att förstå, men jag förstår ingenting. Min spontana instinkt är att hitta på svar på alla mina frågor, as I so often do...men jag försöker låta bli. Så jag vill bara säga det. Jag förstår ingenting. Och det gör ont. Det kanske inte borde göra det, för det är nog inget som har förändrats, men det gör det. Jag är förvirrad och osäker och det gör ont. Det gör ont att inte veta men framför allt gör det ont att inte vara säker på om jag får ha ont. Hur mycket jag får vara i olika situationer. Hur high maintenance jag faktiskt är.

 

Det här är alltså ingen bra dag. Jag har umgåtts med mamma, jag har repat med jane bond, jag har fått höra när mina vänner träffar varandra för första gången och hur märkligt det är...men mest har jag varit ensam, förvirrad och väldigt ledsen. Mest för att jag är jag och det liksom inte är så mycket att göra åt saken. Att så få människor förstår vad jag säger ens. Jag fattar väl också att jag inte är så mycket mer komplicerad än någon annan men det känns ändå så ibland jag vet inte. En dag full av fula känslor, helt enkelt. De är svåra att få bort eftersom man inte kan göra något konkret åt dem. Inte vad jag har kommit på åtminstone. Det är alltid någon annan som måste göra det, och någon annan gör sällan någon eftersom de har bättre saker för sig. Sagt utan bitterhet, btw. Det ska folk ha. Jag behöver inte folk, jag har Florence. Inte sant men hon hjälper faktiskt. Ni tror säkert att jag överdriver min kärlek till henne, men...det gör jag inte. Hon bara förståååår allt. Jag är uppenbarligen femton whatcha gonna do oh that's right nothing. Nu blir jag sådär jobbig mot er, så det är nog dags att jag sover. Läser gamla böcker och kurar ihop mig i en liten hög. Det blir bra. jag vet att det blir bra. Everything does not suck, så att säga. Men jag förstår som sagt ingen-fucking-ting. All oro förbjuden I guess.