hopelosthead

Rubriken idag är från tell mama, ursprungligen av etta james, men för mig av mina absoluta ny-älsklingar the civil wars. Jag kan inte få nog av den låten. Något med känslan. It fucking speaks to me. Och jag älskar, älskar att sjunga den. Orden...smakar gott. Det stör mig att så få människor förstår hur mycket jag går på smak när jag använder ord. En hel massa ord kan jag ju inte ens säga för att smaken är så motbjudande. Då tycker folk (nog) att jag är ganska töntig, men...nej. Det är nog inget jag kan göra så mycket med. Det är heller inte (enbart) prydhet, som många tror, då många äckliga ord (rent i smaken) är sexrelaterade. Men det finns ju helt vanliga ord som bara inte går också. Och namn. Och smeknamn, don't get me fucking started on those. Men så finns det ju också ord som smakar orimligt gott. Engelska smakar ju generellt godare än svenska. Spanska smakar också godare, vill jag minnas. Det finns såklart också namn som smakar gott. Både laddat och oladdat. Men det är en helt annan konversation.

 

Oj, vad jag inte hade planerat hela den parentesen. Men jag har tänkt mycket på det idag, så det är väl inte så konstigt. Igår när jag slutade blogga avslutade jag hursomhelst inte högtiden, som jag skrev. Istället pratade jag med Plockahontas om litterarism (min "religion", som jag inte har nämnt i bloggen på typ...7 år?). Det blev en väldigt intressant diskussion, tycker jag, för jag diskuterar sällan grejer. Det är kanske bra för mig? (Det borde jag kanske inte ha sagt.) Idag har jag varit orimligt trött. Jag hade tänkt sova, men Benjamin dök plötsligt upp, så jag kunde inte det. Men vi hade ett ganska trevligt samtal trots mitt morgonhumör, so all is well. I övrigt har jag mest legat i min säng och läst, för det är vad jag har orkat med. Pratat med Hannah, har jag också gjort. När blev jag en sån som konstant pratar med olika människor (okay tre olika) i telefon? Jag vet inte om jag vill ha med det i min identitet, alltså. Det är lite tonårsvarning på det. Men...jag tycker ju om att prata med er! Det får helt enkelt prioriteras framför den där identiteten jag ändå antagligen inte har. Den är jag nog besatt av som det är. Typiskt nog ska jag därför lämna er för att lyssna på Florence och dricka cola. Så kan det va.