Vi ska bara gå och bädda...

Jag överlevde! Tror jag. Kanske. Eventuellt. Jag är hursomhelst hemma från Sweden Rock Festival. Jag ska försöka berätta om hur det var, men jag vet inte riktigt hur. Vissa saker är liksom så mycket i sin egen värld att det är svårt att beskriva dem när man är utanför. Men jag provar.
 
I onsdags åkte jag och Olle upp till blekingelandet. Visste ni att jag aldrig har varit i blekinge innan ens? För det hade jag tydligen inte. Vi åkte in till själva festivalen och på vägen satt jag framför en fantastiskt söt flicka. Hon blev sen min måttstock för alla andra. "Jag vill hellre ha taxiflickan", ungefär. Det ville jag väl inte men ändå. Flickor är fint osv. Vi kom hursomhelst fram och träffade Elin och Linda. Linda är alltså Elins flickvän, som jag knappt träffat innan. Vi bondade ganska snart över Shirley Clamp (av alla saker), så jag bestämde mig för att tycka om henne. Den dagen satt vi mest på campingen och pratade. Vädret var sjukt ambivalent, men det var trevligt ändå. Elin beslutade sig för att leta upp ett ligg åt mig under festivalen och valde en man några tält bort. Det visade sig sen att han hade flickvän och ingen var väl gladare än jag. Jag ville nämligen inte hooka någon alls på festivalen cause that ain't how I roll. Lindas kompisar dök upp och de blev våra ständiga camping-buddies. Under kvällen pratade vi väldigt mycket om deras "porrbelysning" och hur alla såg olika på den. De bestämde att 2017, när Olle kommer tillbaka (han ska inte dit nästa år pga serious business), ska de ha en riktig porrbelysning (röd, enligt Elin) och party-tält och allt vad det var. Rimlighet är inte det här gängets grej. Vi hade diverse deeptalks också innan vi gick och la oss för den kallaste natten någonsin. Det var seriöst så kallt att det rann tårar. Vill aldrig uppleva det igen.
 
I torsdags var det dock varmare, so yay! Vi morgonade oss på campingen och hade bra tider, men sen gick vi till the festivalområde. Där började vi med att se Steven Seagulls, som var...hårdrockslåtar med banjo! Alltså hallå banjo! Behöver jag säga att jag var jätteglad? Because I was! Banjosolon i stämmor. Over the hills and far away med såna och också flöjt! Och sen kom dragspel! Bästa konserten jag såg där, känner jag. Så nej det blir inte bättre än några finländare som spelade tönt-country. Så kan det va. Vi satte oss sen i gräset och såg Children of Bodom, som väl var...ok. Sångaren var ganska söt när han inte sjöng, och med söt menar jag mer "aw, han tror han är så cool". Det är mycket av min kärlek till metal, faktiskt. Efter detta såg vi slash. Och ja...jag borde väl tycka att det är coolt? Men det tyckte jag inte. Jag var så, så uttråkad. Jag tyckte om att se en massa konserter med band jag inte kunde just eftersom jag fick tänka en massa på saker och ting, men det var lite slut på tankar at that Point. Vi tog sen en liten paus, som jag inte minns mycket av.
 
På kvällen gick vi in igen och såg toto. Återigen: Det var inte coolt. Sorry. Jag satt på en bänk med Linda och mötte "stöttepelarmannen", som jag döpte honom till. Han var fakking märklig. Först stod han och petade på mig och bara ja vad vill du ens? Han frågade då (på engelska av någon anledning) om jag kunde flytta in lite. Det kunde jag, så han satte sig bredvid mig. Men istället för att sitta där reste han sig och satte sig om och om igen, och sjukt dramatiskt dessutom. Sen lutade han sig mot mig som om han inte kunde sitta och där satt jag och stöttade upp honom. Han gjorde inga advances i övrigt (förutom att typ klappa i luften framför mig? Säger Olle åtminstone...), så det var märkligt indeed. Efter det såg vi hammerfall, och det var åtminstone inte tråkigt. Kans var peppad på livet, kändes det som, och försökte åtminstone prata med oss. Det var inte så ofta det hände, kan jag säga. Sen är det väl mer min musik också, om något där ens var det. Ja, något, för sen såg vi ju def leppard och de tycker jag ju faktiskt om! Jag hade ett riktigt photograph-moment och sjöng för allt vad jag hade. Sen sa Olle "men de spelade ju aldrig fotografiet!" eh, nej, verkligen inte. Vi gick och köpte donuts, som vi åt hemma vid tältet. Det var en väldigt mysig nattfika-stund, där alla skrattade så de grät åt allt möjligt...mest Olle. Kan meddela att choklad-donut och äppelöl var den bästa kombinationen någonsin. På riktigt.
 
I fredags spenderade vi mycket mer "hemma" vid våra tält. Det var en Amazing dag! Solen strålade (mina händer och mitt ansikte kan vittna om det) och vi hade fantastiskt roliga samtal. Rubriken analyserades, och jag kan inte riktigt förklara de ntror jag. Det blev bara en grej. Likaså blev att Olle kvällen innan köpt den största korven i hel afakking världen, och att han visste creepy grejer om trummisar. Men sen, mina vänner, peakade den här jävla festivalen. Vi hörde plötsligt ett band stämma upp en bit bort, och en sångerska som hette duga. De spelade ett par låtar, men när de satte igång "set fire to the rain" var jag tvungen att gå dit. "Hej! Jag vill sjunga något med dig!" sa jag och det fick jag! Vi gjorde en fucking awesome version av Royals, med stämmande och allt! Sen spelade de några låtar jag inte kunde, men sen avslutade vi med highway to hell och den kunde jag ju, så det blev sjungande från oss båda där med. Hon var underbar på alla sätt som gick, pretty much, och vi hade musikalisk kemi som jag sällan har med folk. Wow. Jag var helt adrenalinhög på detta, men eftermiddagen var ganska lugn. Det mest spännande som hände var att vi duschade varandras hår i Elins och Lindas fritidsdusch. Det var en upplevelse, men väldigt trevligt faktiskt. Sen såg jag ut som ett troll men det är ju inget nytt. Vi gick in till området en stund och såg Manfred man sedan, och jag var taggad. Jag och pappa älskar flera av deras låtar. Men alltså, sämsta konserten. De bara spelade, men inget hände. Solo på solo tills man glömt vilken låt det var. De spelade don't kill it carol, så jag blev jätteglad, men sen förstörde de även den. Thanks guys. Vi gick tillbaka "hem" och jag, Elin och Linda drack mjölkdrinkar och hade bra tider. Mjölkdrinkar är min bästa grej. Så ni vet. (Kanske inte min bästa grej men ändå.)
 
På kvällen såg vi först Backyard Babies. Nässjö pride! Woohoo! Men alltså ja det var väl ok. De hade inte så mycket att komma med. Jag började också må väldigt dåligt (fysiskt), så det kan ha bidragit till omdömet. Men jag tror inte det. Nästa band var Möttley Crye (är det på riktigt så de stavar? Alltså va?) och då mådde jag verkligen förjävligt. Men de var väl ok? Eller ja folk säger att de inte var det. Jag vet väl inte. Vi såg några minuter av h.e.a.t och sen gick vi hem. Och den natten frös jag inte ens! Wooohooo!
 
Igår hade jag min sista morgon där. Jag åkte nämligen hem tidigare, för att jag inte gillar detta så mycket egentligen ju. Jag tog avsked av festivalen med äppelöl och glädje. Sen åkte jag hem, och alltså vilket bra beslut det var! Mamma hämtade mig (hon är fucking bäst yall) och hade till och med lagt in den nya Florence-skivan i bilen för min skull. Så vi lyssnade på Florence väldigt högt och åt underbar mat på en grill. Jag var typ i sjunde himlen. När jag kom hem var jag dock utmattad, så jag låg mest i min säng, förutom när jag pratade med mina föräldrars gäster. Idag har jag också mest legat i min säng. Är lite festivalsjuk, så jag valde att tycka synd om mig själv idag. Mamma köpte precis Dumle och cola till mig, så hon håller kanske med. Hon är bäst. Det sa jag innan men det är hon ju! Och med det avslutar jag detta långa inlägg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0