hopelosthead

Egentligen ville jag blogga enbart för att ha en rubrik från Bones, en av mina favoritlåtar at the moment. Kanske också för att jag har bloggat så lite i mars. Vad jag faktiskt vill skriva om är lite mer oklart. Jag vill väl egentligen berätta om hur allt känns, men det är både oklart, ointressant och oviktigt. Jag vet dessutom verkligen inte hur. Det var länge sen jag gjorde det, känns det som, men jag har väl inte känt så mycket heller. På ett bra sätt. Inte för att jag känner jättemycket nu heller. Jag bara tänker, som jag skrev igår. Tänker och försöker väl trigga fram olika känslor. Allt för att känna att jag lever, och för att förstå mig själv mer. Och helt enkelt för att jag vill. Ett litet personligt experiment, if you will. Jag tänker tillbaka mycket till hur jag mådde för ungefär tio år sen. Varför ingen undrade. Eller...undrade gjorde väl folk. Eller nä. För som Onna så fint sa igår så tror vuxna att barn bara genomgår olika faser. Det är väldigt sant. Det jag gick igenom då påverkar mig fortfarande i perioder och har mycket att göra med hur jag ser på mig själv idag. Och jag tycker det är jävligt märkligt att ingen frågade. att jag fick hållas. Granted, nu tänker jag på det som en tioåring, i det att jag inte vet hur mitt vardagsliv såg ut. Jag minns ju ytterligheterna, såklart. Så såg det ju inte ut jämt. Men när jag tittar tillbaka minns jag någon slags beslutsamhet mest av allt. En visshet om att jag hade rätt. Att det inte var har jag hörde hemma. Och vet ni vad jag tror faktiskt aldrig att jag har pratat om det här i min blogg under dess 7 och ett halvt år. (Halvårsdag idag insåg jag nu. Huh.) Jag tror inte att jag har nämnt min förvissning om att jag kom från en annan familj. Att jag låg vaken och frågade efter tecken. att jag såg mig omkring efter familjemedlemmar. Letade på internet efter syskon. (Det sista tror jag faktiskt aldrig att jag har berättat för någon alls, insåg jag nu. Men det gjorde jag.) Som jag en gång skrev i en skoluppgift, som ligger här någonstans på bloggen: Vissa saker kan man inte berätta för någon. Man gör det ändå. Man måste.

 

Well, that was unexpected. Det kanske är som Hannah skrev en gång i en av sina bloggar: Hur mycket man än ljuger när man pratar, kan man (vi) inte skriva något annat än sanningen. Okay hon skrev det väl inte sådär överdrivet fancy men jag orkar inte kolla hur hon skrev, för det skulle ta alldeles för lång tid och jag är faktiskt trött. Så det får nog räcka med det här oväntade och något märkliga inlägget. Jag vet inte riktigt vad detta är ens.