hopelosthead

Hej igen!

Alltså wow, for real, vilken helg detta är! Idag är det freakin vår, till att börja med. Ja, det är lite sent kanske, men jag kom på det idag. Vi repade ännu mer (och vi ska göra det imorgon också! Rep-överdos på det bästa sättet!) och det gick så bra så jag (och alla andra) flippade ur. Vicky hade skrivit en ny låt (eller mer en novelty-låt, to be honest) och jag spelar trummor på den! Okay...jag bastrummar och symbalar, och det är mest det, men ändå! Sjukt coolt. Jag gjorde min bästa version av call me någonsin (bara att höra den är anledning att komma på vårt gig faktiskt) och den nya gitarristen är helt enkelt the shit! Och vi la in ett synthsolo i Rainbow och allt är så bra ni förstår inte!

 

När vi åkte därifrån var jag helt osammanhängande av adrenalin, så vi köpte glass och åt den på altanen (utan jacka!) för att fira. Sen gjorde jag och mamma en video med klipp från gårdagens Emma Carolina-gig och la upp, så den kan ni titta på om ni vill. Livet är bra. Jag tänker till och med sluta med ett citat! Det skulle varit två, men jag har glömt det syster sa. Just det, en sån där rubrikförklaring vill ni också ha. Det är mammas och mitt bästa uttryck. Det uttalas med tysk brytning for the record. Här är citatet:

Pappa: Var är hon?

Jag: Umeå.

Pappa: Jag tänkte säga att där kan man ju också vara, men jag tycker att...näe.