hopelosthead

Idag är det söndag. Det är liksom extra mycket söndag idag. Det är dessutom sista dagen i maj. Denna långa, långa månad. Det är konstigt, för först tyckte jag att maj gick jättefort. Sen saktade det ner och nu har det varit maj jämt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Men jag är hursomhelst pepp på juni. Nu har det där ordet (juni) blivit så laddat att det automatiskt betyder en massa grejer, men just nu menar jag mest att jag peppar en ny månad. Sommar osv. Om vi nu får någon sommar ens.

 

Men vad händer idag i Emma-livet? Inte överdrivet mycket men det har ni nog gissat er till. Jag har spenderat flera timmar med att bara lyssna på the civil wars, för en sån dag är det visst, och sen har jag skrivit en låt! Igen! Den är ganska lik den förra, men det får jag jobba bort med arrangemang eller något. Eller inte använda den förra, för den blev helt orimligt deprimerande och bitter. och jag är ju varken deprimerad eller bitter så det känns ju lite märkligt. Den här är mest...sann. I guess. Och på engelska, så jag kanske sakta får tillbaka det språket i min musik! Yaaaay! Jag har saknat det. Det är hursomhelst allt som har hänt i mitt liv idag. Hejdå maj, nu är du slut om två timmar. Vad tänker du göra åt saken?

Hej alla ankor! (Anka har en revival, det är 2010 igen, ni gillar det)

Jag åkte alltså till Robert efter föregående inlägg. Där fick jag mat och till och med efterrätt, så livet var mycket trevligt tycker jag. Vi pratade om saker som hänt i våra liv och umgängen sen sist och sen läste vi allt från sketch-manus till gamla facebook-konversationer. Rubriken är från ett sådant och det uppkom även en alternativ rubrik: "Urban är det tuffaste jag kan komma på". Den första kändes mer sammanfattande för kvällen över lag, så det fick ändå bli den. jag flippade ur över all meningsbyggnad som folk inte kunde och var sådär underhållande arg på saker som jag av någon anledning blir där. Jag blir det väl på andra ställen också men ändå. Sen hade vi mer seriösa samtal om saker jag verkligen inte trodde att vi skulle prata om, vilket var väldigt positivt. Det var helt enkelt en väldigt bra kväll. Och nu är det natt, inser jag. Hur det nu alltid hinner bli det så fort. Ingen som vet egentligen. Utom klockan. Klockan vet allt.

Igårkväll var, tro det eller ej, väldigt trevlig. Jag var först på after work med Jane Bond (minus gitarr-Carin) på grand. Vi drack fancy vin (ja jag är kapabel att dricka annat än fjortisvin, det är en oförtjänt fördom tycker jag), åt mat (jag var outsider och åt inte räkmacka, fast jag är ju outsider ändå) och pratade om allt möjligt. Vi smidde lite framtidsplaner för bandet och det kommer bli awesome, men det var ju inget nytt. När vi kände oss klara såg jag att jag hade fått ett sms med en uppmaning att befinna mig i Malmö. Rimligt, tänkte jag och genom att hoppa från en bil till en annan och annat rimligt (det var gårdagens ord och uppenbarligen även dagens) lyckades jag med det. Där spenderade jag några timmar med Marie, Plockahontas, Karl och Pamela. Det dracks bubbel (och tequila om man var sån men alltså nej), sjöngs en massa låtar jag inte kunde och pratades om olika grejer. Det var oväntat och mycket fint. Som ni såg kom jag hem i nästan rimlig tid (tack Plockahontas osv) och då var jag väl uppenbarligen inte på topp här i livet men det måste man inte vara heller. Har jag på riktigt skrivit allt det här i ett stycke? Wow.

 

Idag fick jag stappla upp ur sängen (eller nä inte riktigt men ändå) och repa med jane bond. Det var jättelänge sen vi spelade, så det var awesome! Speciellt som Vicky hade tänkt ut ett helt nytt arr till min favorit av våra låtar så att den blev kanske en miljon gånger mer awesome! Vi spelade lite andra favoriter, fikade och diskuterade framtida gig. Peppen alltså. Nu ska jag snart till Robert, så jag får piggna till så det inte blir som förra gången jag var där. (Det kan det knappt bli, cause that was just insane.)

Jag förstår inte. Det är inte svårare än så. Jag fucking fattar inte. hur alla går runt och är och så är det inget mer med det. Folk känner en sak och sen är det så de känner, inget mer med det. Jag kan inte. Jag kan inte vara en för jag är två så fort något räknas. Slängs mellan ytterligheter och kan inte kontrollera det. Min kropp förstår inte basic signaler. Det den borde kunna. Närhet betyder illamående, oavsett hur och med vem. Tack hostess. Demon förstår men hon är inte här. Men sen plötsligt kommer hon och sopar bort allt. När hostess kommer tillbaka är allt smutsigt och äckligt och fel. Men det är inget jag kan säga! Det är inget som någon någonstans kommer att förstå. Ni kan nicka och hålla med men ni förstår inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska få ihop mig själv. För det måste ju gå? Det kan ju inte kännas så här jämt? Var kommer det här ens ifrån jag fucking vet inte! Fanns det alltid eller kom det bara för några år sen? Är det bara en motreaktion på all tomhet, alla dåliga asosiationer? Eller är det bara jag som inte fungerar som jag ska? Jag vet att jag borde sluta tänka men jag är fucking livrädd och jag vet att jag inte borde blogga för ni kommer tro att något har hänt. Inget whatsoever har hänt så ni vet. Det är bara jag. Jag som trodde att saker skulle bli annorlunda. Mindre illamående. Mer rätt. Men det är väl bara jag som överanalyserar som vanligt. Jag vet inte hur man gör något annat än just det. Jag vill bara veta vad jag ska vilja, vad jag ska behöva, det är nog bara det. Jag vill vara överens med mig själv för jag trodde att jag äntligen äntligen var det. Men nej. Uppenbarligen inte. Jag vill bara gråta och gömma mig och aldrig någonsin komma ut. Eller skärpa mig. Det vore också helt rimligt. All oro förbjuden (I mean it).

Dagarna just nu är väldigt tråkiga, men också väldigt intensiva. det är lite svårt att förklara. Igår var en hemsk dag. Jag fick kvällskänsla nästan direkt (det heter kvällskänsla oavsett tid på dygnet okay) och den slogs jag med nästan hela dagen. Det var inte överdrivet kul. Plugga kunde jag inte heller göra. Eller kunde och kunde. Jag såg inte poängen. Med det eller något annat, pretty much. Det blev lite bättre på kvällen, speciellt när Plockahontas ringde och var allmänt efter-spelning-glad. Vi pratade om min släkt, varför jag inte lär mig saker som jag inte kan, vilken konstform som är viktigast och annat som låter mycket mer fancy än vad det var. Omdöme om dag: Godkänt, ändå.

 

Idag hade också en räddare, så att säga, och det var Agnes. Det var väl inte så mycket att rädda idag, men...ändå. Vi gick på en klassisk walk och pratade om familjerelationer och framtiden och annat mysteriskt. Det var väldigt fint, så som alltid. I övrigt har jag försökt plugga, gått på ännu en lägenhetsvisning (it's all I do these Days) och snart pratat med Onna. Det är viktigt med Onna känner jag. Hon är bra. Vad är detta för minor hyllningsinlägg av olika folk? Det var inte meningen. Vi avslutar med lite kryptiskt mush, yaaaay:

Jag har aldrig någonsin känt mig så nära framtiden som jag gör just nu. Jag vet inte hur man hanterar det. Jag kan inte reglerna. Reglerna för nutid kan jag (även om det inte alltid märks), men framtiden? Jag har ingen aning. Jag vet inte var jag ska bo, vad jag ska göra och framför allt inte vad jag ska känna. Vad som kommer att förändras. Jag är livärdd men jag vet inte om det är för det positiva eller negativa. båda kanske. Kanske är jag allra räddast för mellantinget. Jag är ju inget fan av mellanting men mina valmöjligheter är jävligt begränsade at this Point. Jag kan inte vara den som skriver reglerna. Det vill jag kunna. För en gångs skull vill jag kunna göra det men det är inte så det funkar och det kanske egentligen är tur. Det ska väl inte finnas några regler antar jag men det är inte riktigt så jag fungerar. Jag kan försöka men det kommer aldrig att bli naturligt. Fucking hell. Jag vet inte. Men jag är egentligen jävligt peppad på framtiden. Så att ni vet. Jävligt peppad. Av någon anledning.

Idag har jag:

-Deltagit i min första budgivning

-förlorat sagda budgivning

-deppat för att jag inte fick lägenheten :(((((

-lyssnat på bebe rexha och Melanie martines, mina nya favoriter uppenbarligen

-dansat med min syster och beskådat hur hennes tenta gör henne till en mycket märkligare person

-ätit mat från olympia :)))

-tittat på glee (snart har vi sett sista avsnittet what)

-Drabbats av akut kvällskänsla så jag knappt visste vad jag skulle göra med mig själv

-skrivit en låt om denna känsla bara sådär (eller okay, allt utom första versen, ironiskt nog) so yaaaay I write songs it's cool

-insett att nämnda sång låter som allt annat än min musik...och att det eventuellt inte är på ett bra sett

-pluggat retorik, just det, det var tråkigt

 

grattis till mig för det här inlägget har inga skiljetecken

Idag har jag haft huvudvärk som en anka. För såna har huvudvärk och ni vet om det. Jag har dock framför allt flippat the fuck ur över var jag ska bo egentligen och hur fan man vet sånt ens. Det gör man inte for the record. Innan dess flippade jag ur över mer välbekanta saker (aka: kryptiskt mush), men det har jag slutat med nu. Eller har jag? Rubriken säger: Nej. Rubriker har väl ingen talan, dock. De är ju bara text, och text har per definition ingen talan. Eh, säg det till alla kontrakt. De känner nog att de har talan i olika sammanhang. Men min rubrik är inget kontrakt, så min poäng kvarstår. Men ja detta var ju oerhört relevant, Jag tänkte ju blogga om min lägenhetspanik! Fast jag vet inte vad jag har att säga om just lägenhetspaniken. Den är bara där, ganska konstant. Fast föränderlig all the same. En sekund vet jag vad jag vill för att nästa vilja helt motsatt sak. Problemet är ju att jag inte litar på min "magkänsla" eller vad ma nsäger. Jag tror inte att den har något att komma med. Det är inte särskilt bra. Men ja...jag borde sova antar jag. Det borde jag nästan jämt när jag bloggar. Tänk, en gång i tiden skrev jag inlägg...på morgonen! Det var det sjukaste någonsin ändå. Vem var jag ens? Jag borde ha sovit istället känner jag. Speaking of which...hejdå.

Hej ni!

Så, first of all, det är en viktig sak jag ska säga om esc här. Väldigt viktig. Det är detta: Är det inte hilarious att jag la upp vienna-scenen igår och att esc är där och att jag inte alls tänkte på det? Jag tycker det är hilarious. (Ja ja vi vann också. Wooo. Men alltså serri real talk jag gillar inte Måns. Euphoria owns the shit out of you.)

 

Idag var jag på middag hos Susanne med familj. Jag var lika odiplomatisk som vanligt, men det är okay. Vi diskuterade "sektisar", hjärnfunktioner och högstadietider. Rubriken är ett budord innehållande Fridas nya verb "raska" och sanningen att hon faktiskt använde sin pojkväns ben istället för sina egna. Hon sa också detta fina:

"Vad är optimister? Är det såna som inte bryr sig om tid?"

No, really. This happened. Nu lämnsar jag er, utan kryptiskt mush. Jag är duktig tycker jag! Wiii!

Här är scen 2 i min pjäs. Enjoy.

 

 Vienna

 

Två personer, Johanna och Alexander, sitter i en stillastående bil. Johanna äter pommes ur en papperspåse.

 

Johanna

Har jag någonsin nämnt att vägen till mitt hjärta går via en drive through?

 

Alexander

Nej, jag tror inte det. Jag hade bara tur.

 

Johanna

Köp en lott. Vinn en miljon.

 

Alexander

Vad ska jag med en miljon till?

 

Johanna

Köpa pommes till mig, såklart. Du ställer dumma frågor.

 

Alexander

Då måste jag vinna två miljoner.

 

Johanna

Jag tänkte bli förolämpad nu, men det är nog sant.

 

En tystnad sänker sig. Johanna äter obekymrat men Alexander ser fundersamt på henne.

 

Alexander

Tillåter du dig själv att vara lycklig?

 

Johanna

Vad är det för fråga ens? När gick vi in i deeptalk-mode?

 

Alexander

Nu, uppenbarligen. Gör du det?

 

Johanna (tänker efter)

Jag har nog inte tänkt särskilt mycket på lycka. Jag vet inte.

 

Alexander

Vi är lika. Jag tänkte inte heller på lycka när jag var i din ålder.

 

Johanna (överdrivet förvånat)

Du menar alltså… att du har varit i min ålder? Är det sant?

 

Alexander

Är du helt oförmögen att hantera en seriös konversation? Det var inte jag i din ålder.

 

Johanna

Okej, okej. Du behöver inte vara sån. Vi pratar alltså om lycka. Varför gör vi det?

 

Alexander

För att jag har tänkt på det. Om du tillåter dig själv att vara lycklig.

 

Johanna

Förlåt, men det är en jävligt konstig grej att tänka på. Det kanske jag gör. Ibland.

 

Ännu en tystnad. Alexander ser oavbrutet på Johanna.

 

Alexander

Då frågar jag så här istället: Hur känns lycka för dig?

 

Johanna (tänker efter igen)

Som… Vienna.

 

Alexander

Som en stad? Som en nasist? Som… en schnitzel?

 

Johanna

Vad har jag sagt om dumma frågor? Jag menar som låten.

 

Alexander

Som en wienervals? Fint, ändå.

 

Johanna

Men nej! Som låten Vienna, med Ultravox!

 

Alexander

Okej. Lycka känns som deppig synthpop från 80-talet? Vet du ens vad lycka är?

 

Johanna

Men, du förstår inte. Lycka är precis som när refrängen börjar. När syntharna skimrar från ingenstans och sångaren brister ut i sång som om ingenting spelade roll. Då är det inte intressant att låten är så deppig, för precis så känns lycka. Som att ingenting spelar roll.

 

Alexander

Du har ju uppenbarligen tänkt ganska mycket på lycka.

 

Johanna

Nej. Det är bara den låten som spelas i mitt huvud när vi sitter här.

 

De sitter tysta. Båda lutar sig fram, som för att kyssa den andra, men ändrar sig i sista sekund. Scenen blir svart.

Hej ni!

Är ni redo för ett inlägg helt befriat från kryptiskt mush? I sure am! I det ska jag prata om att igår var jag i Växjö och dramatikade för sista gången. Vi gick igenom pjäser och min fick bra omdöme! Jag har skrivit tre scener, med musik som centralt tema. Den första är gammal, run to the hills om ni minns den, och den kan ni hitta i januari 2014. Den andra publicerar jag efter det här, och den tredje kommer. Den andra spelades upp av två kursdeltagare och jag är verkligen nöjd med stämningen i den. Det var över lag en trevlig dag som innehöll pasta, satsradningar (eller snarare att få klaga på dem) och många intressanta skrivgrejer. Jag åkte hem och hade under eftermiddagen och kvällen många intressanta och oväntade telefonsamtal. Några var bra, några var verkligen inte bra. Några kan eventuellt ha varit spektakulära. Älskar hur jag använder begreppet "några" här. Smidigt åt alla håll och kanter.

 

Idag har inte mycket hänt alls. Jag har lyssnat på dålig musik med Syster och hennes juristkompisar. Jag har redigerat min pjäs en del. Jag har varit ganska till freds med sakernas tillstånd och det trivs jag med. Nu är det lördag, slår det mig. Hej lördag! Men jag har också ätit tzatziki-chips (märklig grej ändå) och försökt skriva en sång. Den ville inte bli skriven. Men jag ska ta ett allvarligt snack med den någon dag snart. Den borde skärpa sig. Med det sagt tänker jag nog sova. Nej just det, pjäspublicering. Here goes nothing.

Jag är ute på så jävla djupt vatten. Det slår mig ibland. Jag är fantastiskt duktig på att stänga av, glömma bort. Inte tänka på konsekvenser. Jag dansar runt sanningen och sträcker ut händer. Jag är utsträckta händer, spända närvtrådar och okontrollerbara språkbyten. Jag stövlar fram och sen ramlar jag över saker jag borde ha tänkt på när jag började gå. Det är väldigt mycket 2012. Tröttheten är enorm. Jag kanske borde sova. Och fortsätta glömma att jag har saker att komma ihåg. Fortsätta vara totally 2012. Jag tänkte skriva mer men nu måste jag sova. Jag är bra för det här inlägget handlar om två helt olika saker. Fakking skickligt.

Jag har ont i huvudet. Jag borde verkligen sova. Det springer omkring en massa känslor i mig som slåss men ändå är helt överens. Vill samma sak men tycker olika om hur det upplevs.

 

Meeen med en sån här rubrik kan vi omöjligt prata om kryptiskt mush! Det går ju inte. Vi ska istället prata om Anna Hertsman, som jag såg idag. Varför då, undrar ni (eh nä det gör ni inte)? För att Marie och Plockahontas är med i hennes band och är awesome! Jag gick dit som Fredriks +1 (för jag är inte ens en egen person! Okay ska genast sluta gnälla hallå det var gratis) och under kvällen har vi diskuterat deckare, allt man lär sig på en skrivarkurs, scouter och framför allt kristallkronor. Det var väldigt mycket tjat om de där kristallkronorna. I övrigt var konserten jävligt bra. Mellansnacket var fantastiskt och körerna var fiiina (klart jag nämner dem, Lars!) och jag blev helt känslosam på några ställen. Bita-i-handen-känslosam till och med. Så kan det va. Rubriken var en grej de höll på med på scen en del för att...Veberöd är awesome. Jag har spelat där och allt. Jag har spelat gitarr i Veberöd. Jag hade solglasögon. Mer rockstar än så blir det inte känner jag. Med detta: Hejdå.

Idag vaknade jag 04:00 av ren besvikelse. Sakerna man kan vakna av, ändå. Jag lyckades dock somna om och vaknade igen till fenomenet kvällskänsla på morgonen. Det var verkligen ingen bra förmiddag. Att plugga gick inte alls (this is a problem) och knappt att tänka heller.

 

Lösning: Agnes, naturligtvis. Vi gick till stan och fikade, och blev dränkta i crazy-regn dessutom. Som man ibland blir. Hon är bra, lilla Agnes, för hon låter mig hållas. När det är bra för mig, that is. Annars cutar hon ingen slack. kan vi uppskatta att Ingmar kan säga ordet cutar? För det kan han! What. Anyhow...kvällen har spenderats med tre saker jag tycker om: Öppen kommunikation, choklad och Florence. Samt väldigt märkliga samtal med Syster och pappa om knark-Herman och saker pappa inte förstår sig på. Det var många. Till exempel våldtäkter. Det förstod han inte alls. Konstigt va? En annan grej var att jag och Syster skrev om "l.o.v.e" (jazzlåt) till "l.o.c.k", om att låsa in folk. Det var rimligt kände vi. Det blev en ganska bra dag. Det trodde jag verkligen inte, men det blev det. Det kommer att ordna sig, yall. Eller nä. Antagligen inte. Antagligen kommer det byggas på med jättemycket kryptiskt mush. Det kommer hända. Men det kommer vara väldigt värt det. (För mig. Ni kommer bara behöva läsa mush. Moha.)

Det finns kanske 28000 ord jag vill säga. Här och på andra ställen och hela tiden. De står mig upp i halsen. Jag får bita ihop ibland för att hålla tillbaka dem. Men det måste jag. Det är viktigt att bete sig som folk. Vara behärskad. Inte vara "that girl." Kunna ägna sig åt andra saker, tänka på andra saker. Science fiction. jag använder det uttrycket ganska ofta nowadays. Så varför sitter jag här och skriver i min blogg när jag inte ska? För jag vet inget annat. Det här är det enda jag någonsin gjort.

 

Kvällskänslan aside så är det jävligt värt det. Det tänkte jag skriva ett helt inlägg om innan. För det är det. Jag lever fullt ut och det var ett tag sen det hände. Jag är en person. Överens med mig själv. Det i sig är nog ganska viktigt har jag en känsla av. Then again what isn't? Kanske allt detta. Det kanske bara är kryptiskt mush, helt enkelt, och så är det inte mer med det. Man kan aldrig veta. Jag hade ingen aning, har ingen aning. Det skrämmer mig men det är fucking fantastiskt också. Faktiskt. Men alltså, ord. Så många. Jag vet inte hur de ska få plats. Och de kan inte komma ut i dikter/sånger/andra platser heller, vad det verkar. Det hjälper lite men inte mycket. Vad som hjälper, for your information, är leenden. Mina egna, alltså. De hjälper orimligt mycket.

 

Påminn mig om att jag borde ha skapat någon slags hemlig blogg för typ fem år sen. Det här håller ju inte.

Okay det här var ju en deprimerande rubrik. Ni kanske därför tror att det här inlägget ska fyllas med kryptiskt mush (som jag tydligen har döpt det till), men nä. Jag ska prata om min helg. Rubriken är sån eftersom jag och Marie hörde den igår och skrattade åt hur dramatiskt det var.

 

I fredags efter bloggandet åkte jag alltså till Malmö och Marie. (Det är typ samma sak.) Vi (och Fredrik) satt ute och pratade, ringde töntarna som inte dykt upp eller var på andra ställen (det var väl inte töntigt i sig men hallå nu generaliserar vi tycker jag) och var som vi är. Jag och Marie hade ett ireplaceable-moment (<3) innan Karl äntligen dök upp (jag skrev literally "dykte" precis alltså va) och vi alla kunde åka till lilla torg. Där väntade Plockahontas och tillsammans gick vi alla och åt middag. Jag åt såklart laxpasta. It's my thing now. Säger vi. Vi skålade för musiken och hade sjukt märkliga samtal om allt från Douglas Adams till olika begrepp som jag är emot. Vi gick till Bishops arms och jag drack äppelöl. Jag är fortfarande emot öl, yall, men den funkar. Typ kanske eventuellt ingen vet. Vi tog oss hem till Marie och där hade alla diverse moments åt olika crazy håll, så som brukligt. När Plockahontas somnat vid bordet, Fredrik givit upp och Marie råkat somna när hon skulle säga god natt till honom återstod bara jag och Karl. (Måste lägga till att Plockahontas inte sov på bordet hela natten. Det vore garanterat en obekväm grej. Det slår mig också nu att det kanske inte var något jag borde skriva om ens, och att han har ett långt namn. Hans riktiga namn är också långt så ni har inget case, emogsägare.) Lång parentes osv. Hursomhelst hade jag och Karl en bra stund med att sitta lutade mot kylskåpet och prata. Han levde genom mig och jag blev överdrivet känslosam när "vienna" spelades. Bästa låten. Runt 3 åkte han och jag gick och la mig. Märkligt att vara vaken själv i någon annans lägenhet for the record.

 

Det fick jag dock vara ännu mer, för jag vaknade tre timmar innan alla andra. Eller nä, Fredrik vaknade och gick upp när jag vaknade, men han gick och la sig igen. Alltså vad skriver jag om just nu? Hela den meningen var djupt ointressant och också faktamessigt märklig. Jag tror jag är självmedveten för att alla inblandade (tydligen!) läser min blogg. Ni stör mitt flow, fucktards! (Jag måste faktiskt säga "fucktard" varje dag. Det är en quot.) Jag låg hursomhelst och studerade folks andning, för nåt ska man ju göra, och tänkte på livet innan de vaknade. Då lyssnade jag och Plockahontas på reggie och country (inte samtidigt) och sen gick vi alla fyra och brunchade! Bästa initiativet ändå. Vi hade väldigt trevligt och spottade hipsters...tydligen? I know nothing. Fredrik var hilarious ("jag har dragit tillbaka mitt erbjudande!"), Marie åt rostbiff med nutella och allt var som det skulle. När vi kom hem igen (eller ja de som åkte hem igen, och alltså vadå hem? Jag hänger upp mig på exakt alla detaljer idag) drack jag och Marie cola, lyssnade på fin musik och deeptalkade lite fast inte så djupt ändå.

 

Sen åkte jag hem på riktigt och hade ciderprovning med mina föräldrar och Rolle och Malin. Det var inte särskilt gott, men ändå bättre än jag trodde. Bättre än ramsgate-cider in any case. Jag var svimfärdigt trött, men lyckades äta en rimlig mängd tzatziki innan jag somnade åtminstone. Idag har jag skrivit pjäs, lägenhetsletat och tänkt.

 

For the record: Livet är bra. Jävligt bra. Hoppas ni blev underhållna av det här inlägget. Det blev jag, tror jag.

Hej osv!

Nu har jag varit på spa. Det var en ny grej. Eller jag var ju på spa i Växjö, men nu var jag på spa "på riktigt." Där var jag med min familj och det var en bra grej tycker jag. Vi började med våra obligatoriska behandlingar och jag fick ansikts- och skalpmassage. Bra, tänkte jag. Jag hade dock inte tänkt på att det ingick att få en massa kräm i ansiktet. Jag är inte ett fan av kräm i mitt ansikte for the record. Men det gick bra och själva massage-delen var ändå bra, so I win. Speciellt som vi sen åt afternoon tea och då speciellt choklad-donuts. Bästa som hänt ändå. Eller nä. Donuts är ju omöjligt det bästa som hänt. Men ändå!

 

Vi tittade runt i spa-delen ett tag, badade och sånt man gör. Oj, konstig mening. Syster och mamma gjorde märkliga poser som "den sovande pingvinen" och annat rimligt. Sen drack vi vårt gratis bubbel och tittade på tv och sånt innan vi åt vår fancy middag. Där fanns en väldigt duktig pianobar-tjej och jag blev ofta glad över vad hon spelade, så det gjorde kvällen extra bra. Vi såg sen "this means war", en film jag först var djupt emot men sen helt för, och sen sov vi. Eller snarare pratade jag och syster om skalor. På smålänska. Jättelänge. Det var en mycket trevlig grej.

 

Idag har jag inte gjort så mycket egentligen. Vi åt hotellfrukost och sen chillade jag medans de andra tränade eller fick behandling. Vi åkte och kollade på växthus och grejer och åt lunch i Ängelholm. Där ska man ju vara ibland uppenbarligen. Snart ska jag iväg igen. Men först lite kryptiskt mush för vad skulle ni egentligen göra utan kryptiskt mush:

Jag har tappat alla mina filter, all min självdistans och all min stolthet. Jag vet inte vad jag håller på med alls. Det är så mycket jag borde oroa mig för och jag glömmer hälften. Jag vet inte mycket fortfarande men jag vet att jag inte kan tänka, inte kan komunicera, inte kan bete mig som folk. Jag kommer vara bästa sällskapet ikväll. God natt och sånt fina människor som ändå läser denna märkliga blogg.

Hej folk!

Idag kom jag ut och slapp tänka i några timmar. Det var ganska fantastiskt faktiskt, och det trots att jag behövde umgås med barn. Det är jag inget fan av. Hyperaktiva barn, dessutom. Det var alltså avslutningskonsert med Sofia och hennes elever. Jag är ett fan av detta. Konserten innehöll saker som en blues om att hamstrar dog (Marie, du skulle varit där!), barn som sjöng i stämmor och min favorit: en blyg tjej som mumlade och stakade sig igenom en låt med så, så mycket känsla. Älskade det. Jag spelade mina tre nya låtar (!) och folk gillade det, så jag blev glad! Vi avslutade med vår låt om en bildlektion, som vi skrev på vår gemensama lektion. Jag fick ett soloparti för att...varför inte tyckte folk och låten är jättecharmig. Jag och Vanja (som var närmast mig i ålder, aka 15) var "stämmisar" och log i samförstånd typ varannan sekund. Det var en fin grej att vara med på. Men nu är jag hemma och då tänker jag igen. Lyssnar på låten i rubriken, som inte borde vara min smak men som totally är det, och samlar plattityder på hög. Så kan det få vara. Jag lyckades ändå hålla den värsta kvällskänslan på avstånd, och imorgon ska jag åka på spa! Jag har kanske aldrig behövt något så mycket i hela mitt liv, eller ja det var ju en överdrift men ändå. Jag peppar.

Dag: Jag tänker. Mer intensivt än någonsin. Idag tänkte jag enbart bra tankar, vilket var trevligt. Jag läste sms (som jag inte fick idag) och kunde fastna i det. Jag brukar inte fastna på det sättet. Jag är ganska chill med mina känslor och tänker att allt väl äntligen har lugnat ner sig...

 

kväll (nuvarande stadie): Boom! Allt är tillbaka! Nu känner jag istället för att tänka, och man ska helst göra en kombo har jag hört. Pendlar mellan plattityder och tvivlande. För ja. Jag tvivlar fortfarande. Kan vi stanna upp och prata om hur märkligt det är? Jag är ju expert på tvivlande och så, men alltså...nu? Nej. Ändå får jag för mig att jag glorifierar, hittar på igen. Som Onna sa häromdagen är det inte konstigt att vi (här jag) tror att vi hittar på saker; vi trodde ju alltid på påhittade grejer innan. Men ändå liksom? Och så plattityderna då. Vad ska ens menas med dem? Igår var de i full gång i mitt huvud och kastade sig omkring. Men vilka av de tänker jag på riktigt och vilka tror jag bara att jag borde tänka? (Jag borde inte tänka alls.)

 

Natt: En heeeelt ny nivå läggs på. Särskilt igår natt. Det var nytt. Eller? Måste det inte ha varit exakt så här för typ...4 år sen? Det känns verkligen inte så...men visst var det det? Vad var det annars? Sluta fråga Emma dina läsare kan helt omöjligt veta svaret. Men ja. Nya nivåer som sagt. Det känns som om jag blir någon annan så fort jag går och lägger mig. Detta är nog min favoritnivå, på något masochistiskt plan.

 

Yaaaay låt oss alla älska sjukt märkliga inlägg! You know you want it.

Hej ni!

Rubriken är signerad Agnes, som jag träffade idag. Det är mycket Agnes nu i livet och det tycker jag är positivt. Jag fyllde i allt som hänt sen sist med "story time" och fick mycket exalterade rop tillbaka (yaaaay! A club sequense!"). Vi fikade på ramklints och hon var märklig. Förutom rubriken sa hon "you know something sad? You do only live once." Söta, ändå. Hon gav mig mycket oortodoxa råd, för att sen ta tillbaka dem, och vi provade miljontals parfymer för det tyckte vi var rimligt. Jag är inget fan av parfym, alltså.

 

Sen har inte mycket hänt. Jag har pluggat lite (faktiskt!) och pratat med Onna. Hon är så bra, för hon kan säga till mig vad jag konkret ska göra med mina känslor. När hon ringde var jag i princip i panik och efter typ tre minuter hade jag samlat ihop mig helt, bara för att jag visste att det fanns något att göra åt saken. Sen pratade vi också om "språkbruksanpassare", käkproblem, att hångel är opretentiöst, särbo-förhållanden, drömpsykologi och hur jag ska arra hennes favoriter bland mina låtar. Det var ett mycket bra samtal, men nu är jag jättetrött av någon anledning, så god natt alla.

Idag har jag kollat på lägenheter. Vi skulle bara kolla för att se hur storlekarna var, så jag visste vad jag skulle tycka om. Såklart blev jag förälskad i två av tre. En förälskelse höll i sig. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om det här. Jag vill flytta genast kay thanks. Och alltså, det var en Annika Norlin-text på väggen. Den är ju inte där sen, såklart, men...det är ett tecken. I swear!

 

Sen hade jag ett långt och jättebra samtal med Onna. Våra liv är lika, konstaterade vi, och hon gav mig rådet i rubriken. Det är fan sant. Det är vad som har hänt denna dag. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag pratar om. Oklart om det märks? Eh, god natt kanske är ordet jag letar efter nu.

Så var det det här med att formulera sig i en blogg. Det var ju det man skulle göra ja. Lite neutralt och positivt sådär. Inte för att jag hade tänkt skriva nåt negativt, men...ändå. Ord är komplicerade.

 

Men enkla ord, var det ja. Och igår blev ganska bra faktiskt. Jag träffade Robert, och det är ju alltid bra. Vi var här och umgicks i några timmar och pratade om olika typer av synestesi, pianospelande, när man verkligen tar tag i saker och såklart olika "weirdos" (men ovanligt lite om dem ändå). Jag lärde mig lite nya grejer om mig själv och det är ju alltid positivt.

 

Sen åkte jag till malmö och moriskan. Där dansade jag omkring med Marie, Plockahontas och hans homies som var väldigt trevliga även om jag inte såg skillnad på dem. Det måste man inte bestämde jag. Det var live-hiphop som var ganska charmig och musiken var...ibland bra annars åtminstone om än något underlig. Rubriken uttalades av Plockahontas i...något sammanhang? Jag vet inte, jag minns bara att han bytte axent mitt i helt ofrivilligt (varje gång). Han körde mig sen hem, med ett stopp för att äta pommes, dricka cola och lyssna på dead cab for cutie i bilen. Det var ett väldigt fint moment och jag var väldigt glad när jag kom hem, Bra kväll osv. Nu är det söndag och jag är trött som en tönt, men ska snart iväg på exciting grejer så det är ändå okay känner jag.

Igår var en fin kväll. Jag och Marie hade quality time med lax, fjortisvin och till och med telefonlistan. Det var ändå ett tag sen vi körde den, konstaterade vi. Vi lyssnade på festmusik, spelade nya låtar för varandra och gick igenom olika stadier av glädje, fundersamhet och andra mysteriska känslor. Marie är bäst for your information.

 

Idag hade vi också mysfrukost (mitt på dagen) med scones, jordgubbssaft, fin musik och en "harmonisk" stämning. Jag är mycket nöjd med detta känner jag. Nu ska jag...publicera ett inlägg med en helt annan ton. Enhetlighet är för töntar!

Hej och sånt!

Igårkväll blev ändå bra. Men nej, jag hittade inte biljetterna. Jag tror att de slängdes i något skede. Men jag var inte särskilt ledsen över det (faktiskt), så jag och Olle träffades och åt middag istället. Eller, det hade vi gjort ändå, men ja. Vi åt på "amore", ett italienskt Place, och där åt jag laxpasta! Jag älskar laxpasta om någon undrar. Vi hade en mycket trevlig tid och personalen var sjukt trevlig (jag har haft tur med sånt lately kom jag på nu).

 

Sen gick vi och letade efter den perfekta efterrätten. Det var mycket svårt. När vi väl hade hittat den ville de inte ha oss (det fanns ingen plats där), så det slutade med att vi åt glass på en bänk. Det var kallt, men gott, så som glass allt som oftast är. Vi pratade också om rubriken och skapade scenarion om bänkar som flydde, skrikandes slagord. "det kan inte vara lätt att vara en servett" sades också, och nu märkte jag att det rimmade. Awesome. Vi gick omkring och pratade lite mer, och sen åkte jag hem. Nöjd med kvällen ändå.

 

Idag har jag träffat en Agnes. Vi pratade om det vanliga (känslor, färger, att växa upp osv) och åt crepes på vårt bästa ställe. Vi diskuterade också instrument till mitt kommande album och lyssnade på olika flöjter för att hitta den som lät som ljudet i mitt huvud. Ändå spännande. Nu är jag återigen chockad av allt mush livet slänger omkring sig nu för tiden, men ska försöka skriva lite på min pjäs och sen träffa Marie. Det peppar jag! (inte det första.)

Jag vet inte hur jag ska formulera mig, för jag kan knappt andas. Det här är inte en bra dag. Först och främst har jag tappat bort de fucking jävla biljettjävlarna till ikväll och jag vet inte vad fan jag ska göra ens. Men allt är kaos ändå. Det var väl på tiden, men alltså när saker väl är definitiva är de fan konstanta. Bra, antar jag, men alltså...va.

 

Men nu ska vi prata om igårkväll. Då var jag ju på beer ditch med Karl, Plockahontas och Pamela för att spela lite Emma Carolina-mush. Först såg vi dock Jenny Nilsson, som var hur duktig som helst, och chillade med livet. Jag och Pamela pratade om storasystrar och deras dömande ways, och sen repade vi låtarna lite utomhus. Självande spelandet gick bra, förutom basproblem (det handlar om en bas osv), så jag var nöjd. Sen fick jag en milkshake och det är ju typ det bästa som finns här i världen, så jag var nöjd. En lång bilresa med oväntat intressanta samtal hände och sen kom jag hem. Där är jag bevisligen fortfarande. Eller...bevisligen. Ni kan ju egentligen inte veta var jag är när jag bloggar. Tror jag? Men ja sannolikhetslära och sånt tänker jag. Men kan pappa komma hem någon jävla gång så vi kan fortsätta leta efter biljetterna? Snart, tydligen. Nu lämnar jag er, för det här var ansträngande. Skitdagsmög.

Alltså jag är så pepp på livet att jag mår illa. Vad är det ens? Varför är det en fysisk reaktion? Men det gör jag, in any case. Varför, undrar ni? Framför allt för att jag idag skrev klart valsen med Sofia! Förvirrande när jag skriver "valsen" och det inte är hello dysfunctional, men ja. Rubriken är en liten bit ur den, och nog min favoritrad tror jag. Det blev så fint och mycket sorgligare än jag hade tänkt mig men hallå det är ju jag. Mamma tyckte att man kunde spela den på en begravning. Det kan man inte.

 

Men livet är peppigt i övrigt också. Det är sooool ute, jag har ätit glass och lyssnat på Marina and the Diamonds med mamma (och älskat alla låtarna lite för mycket) och igår bokade jag biljett till Sweden rock. Min första riktiga festival-experience med tält och allt. Oklart hur jag ska överleva, men det upptäcker vi! Och snart ska jag iväg igen och öppen scen-giga! Wiiii! Hm, har jag något mer att vara glad över? Nej, det var nog det, och därmed är inlägget slut. Hörs ikväll eller något.

Plötsligt händer det. Eller...plötsligt kanske var att ta i. Definiera plötsligt. Men...typ plötsligt.

 

Det är svårt att intala sig själv att något som känns bra egentligen är dåligt, när alla andra säger att det är bra. Alla har höga röster och uppmuntrande tillrop. Det har bokstavligen hoppats upp och ner. Men det är inte bra alls. Det är dåligt. Ändå använde jag inte förra årets glömma-bort-superkraft. Jag skyller på de höga rösterna. På tillropen och uppochnerhoppandet. Det är inte rättvist. Det är ingen annans ansvar vad jag tänker. Och det är väl inte ens en särskilt big deal. "Let feelings be feelings, and then move on." hur det nu går till. Jag har nog inte lärt mig, ändå. Allt är nytt och gammalt men mest nytt faktiskt. Nya prioriteringar men gamla invanda tankemönster. Och plötsligt händer det igen, fast åt motsatt håll. Plötsligt får mina lågmälda motargument också en hög röst. Den dånar ut: "det är riktiga människor som kan ta skada av det här." Ja...just det ja. Folk har en tendens att finnas. Jag glömmer så lätt bort det. Men ja...Kate Nash förstår mig, yall. Vill egentligen bara klistra in hela rubriklåten här, men det kändes inte så snyggt. Så ni kan ju...lyssna på den, eller låta bli. Eller så kan ni hoppa upp och ner. Det funkar också. (Jag tror att jag tänker göra det.)

Hej ni!

Det har varit valborg och en stockholmshelg på det. Den förstnämnda började jag hos Marie med henne och Plockahontas. Vi åt paj och minipizzor och både jag och Marie var jätteöverpeppade (åtminstone efter ett tag). Vi sjöng fina låtar och hade bra liv. Sen åkte vi till Ribersborg (stavas det ens så?) för att valborga. Där mötte vi Pamela (yay!) och vi satt på en filt, åt av min kladdkaka och pratade engelska. Jag var "feisty", som Pamela uttryckte det, med andra ord extra otrevlig och sarkastisk på ett (förhoppningsvis) underhållande sätt. Jag och Plockahontas tittade på elden och sen såg vi ett charmigt litet band. Vi blev dock utslängda ur teltet, mest på grund av Karls kompis (just det, Karl kom också dit), som jag konsekvent refererade till som "drunk boy" (för att kalla folk vid deras namn är inte min grej). Han och jag hade mycket märkliga samtal. Har jag för mig. Plockahontas körde alla hem (för han är fantastisk så ni vet) och vi lyssnade på Paris i bilen och allt var fint. Väldigt bra kväll.

 

Dagen efter åkte jag till Stockholm för att fira Onna! Tågrresan var ganska hemskt, med en massa random ångest, men när jag kom dit mådde jag bra och vi hade en jättemysig pyamasfest. Vi är i detta fall jag, Onna, Sara (ny bekantskap och mycket bra), Rakel, Jennifer och Linnea. Vi åt paj och kladdkaka (ja...jag vet...), lyssnade på Onnas fina spellista till kvällen och pratade om verkligen allt möjligt. Vi gick också på en promenad och jag och Rakel bondade över en massa saker. Vi hade aldrig riktigt pratat med henne, så det var väldigt trevligt och nytt. "Nytt" är det finaste man kan säga om ett samtal, tror jag.

 

I lördags åt vi pannkaksfrukost (tack, Linnea) och sen spenderade jag och Onna dagen med att chilla med livet. Vi pratade med hennes pappa om husbilar och andra märkliga grejer och ja hade glapp i hjärnan vilket gjorde att jag sa en massa grejer som jag inte hade tänkt igenom...till exempel rubriken. Men ändå sant! (Njä.) Vi hade högläsning ur mio min mio (jättemysigt) och lyssnade på musik och pratade ibland om saker. Onna är nog den enda jag känner som jag kan vara tyst med, tror jag.

 

Igår skulle jag egentligen träffa Hanna, men det blev inte av, så jag följde med Onna till Sara istället. Dit kom också Jennifer och vi hade sagostund. Det är tydligen något de ofta har. Vi åt tårta (som var jättegod) och läste saga och pratade om livet. Det var ett väldigt bra avslut på resan. och nu är jag hemma och sånt. Yay osv.