hopelosthead

Plötsligt händer det. Eller...plötsligt kanske var att ta i. Definiera plötsligt. Men...typ plötsligt.

 

Det är svårt att intala sig själv att något som känns bra egentligen är dåligt, när alla andra säger att det är bra. Alla har höga röster och uppmuntrande tillrop. Det har bokstavligen hoppats upp och ner. Men det är inte bra alls. Det är dåligt. Ändå använde jag inte förra årets glömma-bort-superkraft. Jag skyller på de höga rösterna. På tillropen och uppochnerhoppandet. Det är inte rättvist. Det är ingen annans ansvar vad jag tänker. Och det är väl inte ens en särskilt big deal. "Let feelings be feelings, and then move on." hur det nu går till. Jag har nog inte lärt mig, ändå. Allt är nytt och gammalt men mest nytt faktiskt. Nya prioriteringar men gamla invanda tankemönster. Och plötsligt händer det igen, fast åt motsatt håll. Plötsligt får mina lågmälda motargument också en hög röst. Den dånar ut: "det är riktiga människor som kan ta skada av det här." Ja...just det ja. Folk har en tendens att finnas. Jag glömmer så lätt bort det. Men ja...Kate Nash förstår mig, yall. Vill egentligen bara klistra in hela rubriklåten här, men det kändes inte så snyggt. Så ni kan ju...lyssna på den, eller låta bli. Eller så kan ni hoppa upp och ner. Det funkar också. (Jag tror att jag tänker göra det.)