hopelosthead

Okay det här var ju en deprimerande rubrik. Ni kanske därför tror att det här inlägget ska fyllas med kryptiskt mush (som jag tydligen har döpt det till), men nä. Jag ska prata om min helg. Rubriken är sån eftersom jag och Marie hörde den igår och skrattade åt hur dramatiskt det var.

 

I fredags efter bloggandet åkte jag alltså till Malmö och Marie. (Det är typ samma sak.) Vi (och Fredrik) satt ute och pratade, ringde töntarna som inte dykt upp eller var på andra ställen (det var väl inte töntigt i sig men hallå nu generaliserar vi tycker jag) och var som vi är. Jag och Marie hade ett ireplaceable-moment (<3) innan Karl äntligen dök upp (jag skrev literally "dykte" precis alltså va) och vi alla kunde åka till lilla torg. Där väntade Plockahontas och tillsammans gick vi alla och åt middag. Jag åt såklart laxpasta. It's my thing now. Säger vi. Vi skålade för musiken och hade sjukt märkliga samtal om allt från Douglas Adams till olika begrepp som jag är emot. Vi gick till Bishops arms och jag drack äppelöl. Jag är fortfarande emot öl, yall, men den funkar. Typ kanske eventuellt ingen vet. Vi tog oss hem till Marie och där hade alla diverse moments åt olika crazy håll, så som brukligt. När Plockahontas somnat vid bordet, Fredrik givit upp och Marie råkat somna när hon skulle säga god natt till honom återstod bara jag och Karl. (Måste lägga till att Plockahontas inte sov på bordet hela natten. Det vore garanterat en obekväm grej. Det slår mig också nu att det kanske inte var något jag borde skriva om ens, och att han har ett långt namn. Hans riktiga namn är också långt så ni har inget case, emogsägare.) Lång parentes osv. Hursomhelst hade jag och Karl en bra stund med att sitta lutade mot kylskåpet och prata. Han levde genom mig och jag blev överdrivet känslosam när "vienna" spelades. Bästa låten. Runt 3 åkte han och jag gick och la mig. Märkligt att vara vaken själv i någon annans lägenhet for the record.

 

Det fick jag dock vara ännu mer, för jag vaknade tre timmar innan alla andra. Eller nä, Fredrik vaknade och gick upp när jag vaknade, men han gick och la sig igen. Alltså vad skriver jag om just nu? Hela den meningen var djupt ointressant och också faktamessigt märklig. Jag tror jag är självmedveten för att alla inblandade (tydligen!) läser min blogg. Ni stör mitt flow, fucktards! (Jag måste faktiskt säga "fucktard" varje dag. Det är en quot.) Jag låg hursomhelst och studerade folks andning, för nåt ska man ju göra, och tänkte på livet innan de vaknade. Då lyssnade jag och Plockahontas på reggie och country (inte samtidigt) och sen gick vi alla fyra och brunchade! Bästa initiativet ändå. Vi hade väldigt trevligt och spottade hipsters...tydligen? I know nothing. Fredrik var hilarious ("jag har dragit tillbaka mitt erbjudande!"), Marie åt rostbiff med nutella och allt var som det skulle. När vi kom hem igen (eller ja de som åkte hem igen, och alltså vadå hem? Jag hänger upp mig på exakt alla detaljer idag) drack jag och Marie cola, lyssnade på fin musik och deeptalkade lite fast inte så djupt ändå.

 

Sen åkte jag hem på riktigt och hade ciderprovning med mina föräldrar och Rolle och Malin. Det var inte särskilt gott, men ändå bättre än jag trodde. Bättre än ramsgate-cider in any case. Jag var svimfärdigt trött, men lyckades äta en rimlig mängd tzatziki innan jag somnade åtminstone. Idag har jag skrivit pjäs, lägenhetsletat och tänkt.

 

For the record: Livet är bra. Jävligt bra. Hoppas ni blev underhållna av det här inlägget. Det blev jag, tror jag.