Vienna
Vienna
Två personer, Johanna och Alexander, sitter i en stillastående bil. Johanna äter pommes ur en papperspåse.
Johanna
Har jag någonsin nämnt att vägen till mitt hjärta går via en drive through?
Alexander
Nej, jag tror inte det. Jag hade bara tur.
Johanna
Köp en lott. Vinn en miljon.
Alexander
Vad ska jag med en miljon till?
Johanna
Köpa pommes till mig, såklart. Du ställer dumma frågor.
Alexander
Då måste jag vinna två miljoner.
Johanna
Jag tänkte bli förolämpad nu, men det är nog sant.
En tystnad sänker sig. Johanna äter obekymrat men Alexander ser fundersamt på henne.
Alexander
Tillåter du dig själv att vara lycklig?
Johanna
Vad är det för fråga ens? När gick vi in i deeptalk-mode?
Alexander
Nu, uppenbarligen. Gör du det?
Johanna (tänker efter)
Jag har nog inte tänkt särskilt mycket på lycka. Jag vet inte.
Alexander
Vi är lika. Jag tänkte inte heller på lycka när jag var i din ålder.
Johanna (överdrivet förvånat)
Du menar alltså… att du har varit i min ålder? Är det sant?
Alexander
Är du helt oförmögen att hantera en seriös konversation? Det var inte jag i din ålder.
Johanna
Okej, okej. Du behöver inte vara sån. Vi pratar alltså om lycka. Varför gör vi det?
Alexander
För att jag har tänkt på det. Om du tillåter dig själv att vara lycklig.
Johanna
Förlåt, men det är en jävligt konstig grej att tänka på. Det kanske jag gör. Ibland.
Ännu en tystnad. Alexander ser oavbrutet på Johanna.
Alexander
Då frågar jag så här istället: Hur känns lycka för dig?
Johanna (tänker efter igen)
Som… Vienna.
Alexander
Som en stad? Som en nasist? Som… en schnitzel?
Johanna
Vad har jag sagt om dumma frågor? Jag menar som låten.
Alexander
Som en wienervals? Fint, ändå.
Johanna
Men nej! Som låten Vienna, med Ultravox!
Alexander
Okej. Lycka känns som deppig synthpop från 80-talet? Vet du ens vad lycka är?
Johanna
Men, du förstår inte. Lycka är precis som när refrängen börjar. När syntharna skimrar från ingenstans och sångaren brister ut i sång som om ingenting spelade roll. Då är det inte intressant att låten är så deppig, för precis så känns lycka. Som att ingenting spelar roll.
Alexander
Du har ju uppenbarligen tänkt ganska mycket på lycka.
Johanna
Nej. Det är bara den låten som spelas i mitt huvud när vi sitter här.
De sitter tysta. Båda lutar sig fram, som för att kyssa den andra, men ändrar sig i sista sekund. Scenen blir svart.
