hopelosthead

Jag vet att jag måste gå upp och äta så jag hinner hemifrån i tid. Men jag ligger här. Jag vet inte varför men det är väldigt svårt att ta sig upp. Jag vet att jag föll framåt när jag försökte och att jag behövde luta mig mot väggen när jag stod. Mot väggen och mot dig. Jag vet att jag bara för en stund sedan låg precis så här. Jag vet att du satt på min sängkant och strök mig över ryggen och jag vet att jag aldrig varit så trygg i hela mitt liv. Jag lät varje muskel slappna av och det gör man inte så ofta som man tror. Jag vet att jag grät när du gick men jag vet också att jag inte egentligen var ledsen. Bara hudlös och ofiltrerad. Det är jag nästan aldrig även om jag ofta ser ut att vara det. Jag kunde ha legat så alltid. Dina händer som försäkrade mig om att jag fanns på riktigt och att det var viktigt att just jag fanns just här just nu. Det intensiva kunde falla bort en stund och det händer också väldigt sällan. Vi har sovit hela natten. Vi lär oss hur man andas tillsammans. Och kanske jag råkar tänka på hur allt kunde vara. Ibland. Kanske, när jag fick ligga just så, att jag tänkte lite på det. Men jag försöker låta bli. Det är inte viktigt. Det enda som är viktigt är detta: Jag vet att jag älskar dig. Fast jag inte borde och fast jag inte ska. Jag vet att jag aldrig någonsin har varit så här sårbar. För det är jag väldigt tacksam.