Who put the poison in the way I think?
Jag vet åtminstone vad jag gör. Jag kan se det själv. Det kunde jag inte innan. Men faktum kvarstår: Jag gör det. Så fort någonting känns riktigt bra gör jag samma sak: Letar upp dåliga saker. För det finns alltid dåliga saker. Visste ni det? Aaaaalltiiid. Det gäller bara att hitta dem.
Du sa en gång att jag låter saker förgifta mina tankar. Det är precis så det är. Jag kan omöjligt hantera det vackra som liksom bara händer omkring och i mig hela tiden. Så jag fokuserar på annat. Förut var det tänder jag ville slå ut, restriktioner och min egen otillräcklighet. Och nu? Det finns alltid något. Tabletter, spöken, nya regler, överraskade leenden, skuldkänslor, bekännelser. En disorienterad insikt mitt i nattens osammanhängande drömmar: Saker hänger ihop. Det jag tar för självklart är verkligen inte det. Mina grundläggande principer är inte andras. Det är viktigt att jag kommer ihåg det. Det spelar ingen roll nu egentligen men jag påmindes om just det. Jag kan inte förvänta mig att bli bemött som jag bemöter. Jag kan och får inte tro att jag vet något jag inte vet men det gör jag hela tiden ändå. Jag försöker att inte låta saker bekomma mig lika mycket. Jag försöker att tillåta mig själv att vara lycklig. Vienna osv. Jag gör verkligen det. Men det tar tid att lära sig bryta ett mönster som sitter väldigt djupt. Jag kan inte skaka av mig drömmen helt. Den var inte sann in the slightest men…then again…det är lite det som är poängen. Jag ber om ursäkt för detta för egentligen är livet fan i det närmaste perfekt. Det är bara sån här jag är.
