Umbrella
Två män, Jocke och Martin, står i en nästan tom lägenhet och packar flyttkartonger. De småpratar under arbetet om var saker ska ligga och vad som ska stå kvar. Stämningen är tryckt och särskilt Martin verkar obekväm.
Martin (går fram till en hylla med CD-skivor)
Är alla de här dina?
Jocke (tittar inte upp från vad han gör)
Skivorna? Jag tror det. Hon… det var mest jag som… hon var mer spotify-typen.
Martin börjar metodiskt tömma hyllan och placera skivorna i en kartong.
Martin
Din musiksmak är jävligt märklig.
Jocke
Allt är relativt. Man kan också säga att din musiksmak är ensidig.
Martin
Jag är ett troget fan. Det är inget fel på det!
Jocke
Jag har skivor med andra än Bruce Springsteen. Kan man tänka sig.
Martin
Ja, men, det är en udda samling. Beatles, Metallica, Rammstein, Prince, Ri… Rihanna?
Jocke (tittar plötsligt upp, men snabbt ner igen)
Den är åtminstone hennes. Hon tyckte… tycker… väldigt mycket om Rihanna.
Martin
Jag förstår varför det tog slut.
Jocke skrattar till, men tittar sen ner i flyttkartongen igen. Martin står villrådig i några sekunder innan han tar Rihanna-skivan från hyllan.
Martin
Vet du vad vi ska göra nu?
Jocke (tittar upp, ser skivan)
Nej.
Martin
Jo. Kognitiv någontingterapi. Prepare yourself.
Jocke
Nej, alltså, det här tycker jag faktiskt inte är en särskilt bra idé…
Martin sätter in skivan i stereon och trycker på play. Ljudet av ”umbrella” hörs. Jocke står som fastfrusen, men när Rihanna börjar sjunga går han bort till soffan och sjunker ner på den. Efter några takter lägger han huvudet i händerna och det ser ut som att han gråter. Martin ser handfallen ut, men när refrängen börjar går han fram till kylskåpet. Där tar han fram en öl, som han räcker till Jocke under tystnad. Ölen räcks fram precis när Rihanna sjunger ”you can stand under my umbrella.” Musiken sänks sakta och scenen blir mörk.
