Bästa kvinnliga biroll
Klockan är 01:36 och jag vet inte varför jag skakar. Men det gör jag. Okontrollerat. Jag försöker ta djupa andetag och återta fokus. Det går inte. Något med tonfallet, tror jag att det är. Det opersonliga. Det handlar inte om mig. Ingenting handlar egentligen om mig. Det ska ju vara så. Jag har ju sagt det till mig själv hela dagen. I flera månader.
Klockan är 01:47. Jag inser vad jag egentligen gör. Fingrarna darrar mot telefonen. Det blir svårt att skriva. Jag försöker resonera med mig själv. Jag lyssnar inte. Istället fortsätter jag. Det var ju det här jag ville. Hela tiden. Det var ju det här som var målet. Ändå skakar jag i hela kroppen.
Klockan är 01:52. Jag hackar tänder. Det slutar inte och jag förstår inte vad som händer. Antagligen borde jag vara ärlig. Komunicera. Det kan jag inte. Måste vara den starka. Måste stå i dörren och vänta och vara beredd. Ingenting ska handla om mig. Jag ska vinna pris för filmen om mitt liv. Bästa kvinnliga biroll. För något annat finns inte tid.
Klockan är 02:06. Jag har nästan slutat skaka. Först nu inser jag vem jag är och har blivit. Att jag faktiskt inte sa något. Att jag faktiskt aldrig hade sagt något. Att det är mitt fel att min film inte handlar om mig. Att den kanske, kanske borde.
