hopelosthead

Det är jag faktiskt, om man med medicin menar ipren. Men det är ju fenomenalt ointressant, för nu ska jag blogga om min helg! (för det är ju intressant…)

Igår träffade jag först min syster. Vi fikade på ett turkiskt café som öppnat i stan och blev väldigt engagerade i dess framgång. Jag ska tydligen ha det som skrivställe. Rimligt, känner jag. Vi pratade om varandras liv och allt sånt, och sen mötte vi våra föräldrar för att gå på humorfestivalen. Där såg vi tre grejer, vilket måste vara rekord-lite ändå. Det första var ”the history of heavy metal” med Andrew Oh Neal. Där lärde vi oss allt om olika grabbar. Jag påmindes om att scream-vocals är det vackraste som finns (gitarrister i all ära men alltså screamers? Guilty pleassure like you have no idea.) och det var en trevlig show.

Sen såg vi Maria Möller, som är någon slags imitatörperson. Jag är inget fan av imitation, men det kunde jag ju ha tänkt på lite innan. Hon var duktig, in any case, så hon vann väl antar jag.Efter en effektiv middag avslutade vi med ”fåfäng”, några musik-komik-människor. Som ibland var roliga. Det var en ganska medioker festivalkväll över lag, tycker jag.

När jag kom hem var jag på väldigt dåligt humör, men ett väldigt långt Linus-samtal hjälpte. Där behandlade vi mitt arga flasköppnande, allt som orsakat min ilska, en mängd ja och nej-frågor (som var väldigt bra och gav mig massa klarhet osv osv), vad vi skulle säga till våra gamla jag om saker, musikalisk identitet, sexualitet och siffror. Det behövde jag verkligen.

Idag kom mina föräldrar hit och hjälpte mig tömma min balkong (för den ska de tydligen göra nåt med, alltså inte mina föräldrar utan…andra folk) och annat jag behövde hjälp med. Vi hämtade upp Syster och åt lunch på nova, där hon skulle köpa presenter. Detta inköpande var väldigt tråkigt, men vi köpte lyxshakes på vägen hem och man kan aldrig förlora när milkshake ingår. Jag fucking älskar milkshake men det visste ni nog redan.

Precis när jag kommit hem fick jag besök av Plockahontas och hans ”författarvän” (som han konsekvent har hetat innan) Martin. Det blev en märklig trio, men på ett positivt sätt. Jag fokuserade på fel detaljer i allt som berättades (det gör jag jämt men ändå) och förstod kanske hälften av allt som sades, men jag försökte åtminstone att keep up. ;)

Sista etappen idag var att repa med jane bond och spela vår nya låt! Fast de uttalade titeln på skånska blev det en väldigt bra version vi fick ihop och jag är mycket taggad över detta. Nästan lika taggad som jag är på vår winehouse-cover för omg vad snygg den är. Den senare spelar vi på kulturnatten, och då borde ni vara där tycker jag. Det blir awesome. Med det sagt får det här inlägget vara slut. Jag skrev i word för att undvika bortklippa bokstäver. Let’s see if it works.