Men jag vet ju fan inte hur man gör
(Varning: Ovanligt kryptiskt mush.)
Jag måste lära mig att hantera saker själv. Utan ältande och onödiga mängder ord. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man tar verkligheten som den är. Min egen verklighet. Själv.
Det finns så mycket jag inte kan säga. Inte för att det är stort. Inte för att någon säger att jag inte kan. Men för att ingen egentligen vill lyssna. Folk tänker att det ska vara på andra sätt. Om de tänker alls. Trots det måste jag bita sönder min tunga för jag vet ju som sagt inte hur man tänker tyst. Behöver perspektiv. Kommer eventuellt att implodera annars. Och samtidigt. Frågor. Det fucking värsta för någonstans vill jag ju inte. Men. Tvångsbeteende. Se: Det här inlägget. Tvång tvång tvång. Det måste ju ut på något sätt för helvete. Jag skriver dikter det är liksom där vi är. Och jag vill bara säga att det inte har hänt något hemskt eller så. Inget fantastiskt heller. Så att ni vet.
Och så. Mitt i allt: En vägg. En vägg som plötsligt reser sig och som väl egentligen inte är intressant men i mitt nuvarande tillstånd blir det vesentligt för det blir allt. Ja det här var ju sammanhängande osv osv. Jag ber om ursäkt. Forget this kay thanks.
