hopelosthead

Svenska är ett så hårt språk. Har små, sylvassa kanter. Tomma skratt. Det finns inget mjukt, inget tryggt och jag bottnar inte i svenska. Det är därför jag vill skriva på svenska, tror jag. Försöker hitta en fast punkt. Det finns ingen famn på svenska. Svenska är äkta på fel sätt. Blir så lätt formellt. Jag är så fucking jävla rädd för allt formellt. Formalitet är det kallaste jag vet. Speciellt på telefon. ”Vi hörs sen” och skrik och panik och kräk över hela världen. Det är lättare på engelska. Allt är lättare på engelska. Ja, det är klart, allt blir väl lättare med en hinna av plast. Vill inte vara fake. Är alltid det ändå. Förlåt. Det är fake och ansträngande för alla andra. Jag glömmer bort det jämt. Att för alla andra är det inte som att andas. Du var inte sån här innan. Du säger att du var det, men du bytte aldrig språk. Tänk om du aldrig hade gjort det? Hade jag klarat det då? Hade jag kunnat andas? Kanske. Kanske mer än nu men inte hela tiden. Jag säger att det är hennes fel. Det är det inte alls. Vi pratade jättemycket svenska. Men jag kan ju inte längre. Jag vill flytta härifrån. Kan jag det? Kan vi det? Kan vi låtsas att allt är som det är i mitt huvud och flytta till en stad vi aldrig har pratat om? Kan jag få slippa alla mörka kaostankar och kan det alltid vara sol? Kan jag sluta vara självisk och svartsjuk och svag och kan du säga vad vi vet att du egentligen tänker? Kan jag dricka vin varje kväll och kanske gråta ibland och leva i min plasthinna? Eller kan jag kasta mig på ett tåg, springa upp för trappor och gråta i den enda famn jag någonsin helt bottnat i? Nä. Inget av ovanstående kan pågå. Så jag måste prata svenska. Och somna utan dig. Och vara sådär charmigt oberoende som man ska va. Så måste det bli. Jag vill helst bara slippa vara så rädd jämt.