Att vilja ge något man inte har till någon som inte vill ha det
Jag är utmattad. Jag skakar av ren trötthet och alla intryck. Författarskolan händer like you have no idea. Folk verkar tro att vi är typ tio st, men vi är 30. Fyra av dem heter Anna. Där finns dessutom både en Hanna, en Nanna, en Johanna och en Joanna. Så...det är lite förvirrande. Alla pratar uppländska av olika slag (inte alla, men många) och jag kan inte höra skillnaden särskilt bra alls. Fast det börjar bli liiite enklare. Jag har suttit i solen och pratat om skrivande på lektionstid. Jag har hittat en sörängselev från förra terminen och vi bondade mycket om olika saker. Fast de gillade inte Sigge! Vem gör inte det? Eller det kanske inte min klass heller gjorde...woops. men jag gjorde. Denna person (en av annorna) bjöd mig på menthos och räddade mitt liv, basically. Alla har berättat om sina bokprojekt och det är helt magiskt! En kvinna i klassen (ita) sa att hon blev rörd av mitt projekt och att hon är så glad att jag går i den här klassen. Så himla fint! Folk skriver olika och har otroligt olika infallsvinklar. Jag har fått några insikter av detta:
1) Författare kan upptäcka sitt skrivande. jag har alltid antagit att alla, liksom jag, föddes skrivande. Så är det inte. Folk upptäcker det på gamla dar. De gör annat, har riktiga jobb. Jag får panik när jag tänker på det.
2) Folk. Antecknar. allt! Jag blir helt förtvivlad när jag ser dem. Holy fuck sluta skriv och lyssna lite bara? Eller typ...bry er mindre? Förstår det irationella, men...bläää.
3) Tid. "hon var gift i 23 år, sen bodde hon i afrika i 18 år..." who even does that? Jag vill inte att så mycket tid ska gå! Jag vill inte byta bana och utvecklas och göra annat sånt. Jag vill inte, vill inte, vill inteee!
Kul och peppigt va? jäää. Rubriken är vad en lärare sa om skrivande. So fucking great. Hursomhelst, hejdå.
ps Florences nya låt är kooonst.
shit just got real (no, seriously)
Idag började jag författarskolan. Hörde ni? Såg ni? kände ni (om ni använde punktdisplay typ)? That just happened. Eller ja, typ. Vi hade mest introduktion men ändå. Vi fick våra handledare (som ska hjälpa oss skriva en bok, en bok, en boook) och sen minglade vi lite. Jag är...yngst. Jäää. Jag hittade direkt någon som ska skriva en liknande bok som jag, fast helt annorlunda, aka my new soulmate. Just kidding. Men ja det mesta händer ju imorgon så jag har tyvärr inte så coola grejer att berätta.
Men efter "skolan" hade Jane Bond ett bandmöte på grand (vi vet hur man ska göra vi). Vi pratade där om mål för hösten, nya gitarrister vi måste skaffa (igeeeen), upphovsrätt (vems låtar är vems, vad gör vi om någon slutar, sånt peppigt), låt-embryon vi har på gång samt mer ovesentliga saker som föreningsstyrelser och andra tönterier. Vad jag gillar dem, alltså! Men nu är jag orimligt trött. Verkligen orimligt. God natt!
Bebbar kan inte få bebbar
Hej ni!
Igår transporterade jag mig till Olle i Eslöv. Det var inte särskilt lätt, dock, för färdtjänst har ju fan fått ett psykbryt. Vi både hämtade och lämnade två personer på olika ställen, innan vi ens lämnade lund. Jag bondade med en tant om sjukresor och märkliga reseregler, och när alla lämnats köpte chauffören cola till mig. Sjukaste, ändå! Han skulle köpa vatten till sig själv, alltså. Och jag som mådde illa av allt kringåkande blev mycket, mycket glad över detta.
När jag äntligen kom fram till Olle och Robert, som redan var där, satte vi oss i köket och pratade medan Olle lagade mat. Han hackade orimligt många grejer och samtalet berörde bland annat vad man kan be om hjälp på, soundcheckar, musik och allt möjligt annat. Jag gestaltade hur lärare egentligen tänker och hatade på västfronten intet nytt, som man ska göra ibland. Efter att vi ätit (och förvånats över Olles ugn) åt vi efterrätt (efter att ha ätit åt vi? Jäää) och sen åkte Robert, basically. Jag och Olle pratade sedan om lite andra saker, bland annat hur lika vi är och hur viktigt det är med ensamhet, ändå. Sen försökte jag åka hem. Det tog två timjävlar. Fuck you, färdtjänst. just fuck you. De bokade den på fel jävla dag...who even does that? Men hem kom jag, till slut.
Idag var jag himma och åt äppelpaj. I övrigt läste jag mitt schema och var svintaggad på morgondagen. morgondagen! Författarskolan! Jjjjjjaaaaa!
I don't blame you much for wanting to be free
Jaha...nähä...vad pågår ens i mitt liv? känns som om jag kör i ilfart mot en vägg och bara är det här väggen? Nä ok den är där borta. Eller är den det? Ok that made no sense. Sorry.
Men igår var jag på after work hos mina föräldrar. Eller Before work för på måndag ska jag ju vara i skolan! Omg! Jag, Syster, Benjamin och mormor satt i olika hörn och kände oss lagom bortkomna. De andra drack vatten-öl och det var så orimligt, orimligt varmt. Jag träffade min lågstadiebästis föräldrar och plötsligt fick jag och pappa en bok av vår granne för att den handlade om nästan samma sak som min ej utgivna bok. Pretty. När folket hade gott åt vi pizza (med tonfisk, varför) och hallonmousse som mer var sorbet. Jag hade två glas vin framför mig samtidigt och det kan ju förklara att allt sen föll i bitar som det ofta gör. Jag vet inte. Jag bokade en taxi, jag fick ingen taxi, jag bröt ihop, jag åkte buss. Utmattningen, alltså. jag sjöng Kanye för att jag hickade ("hon slutar hicka då", sa mamma...då inser jag det konstiga i det) och sen följde en orolig natt. Uuuusch. Så nu ska jag iväg till nästa event i livet. Jag måste fan vila snart you guys.
Det är inget fel på att slå ihjäl folk
Igår var min mest hyperaktiva dag på länge. På dagen träffade jag filippa och vi gick runt i botaniska trädgården. Det var väldigt varmt och fridfullt och där fanns en massa växter och dammar och sånt. vi fikade och analyserade cola i olika förpackningar, chokladbollsskålar, demoner och allt möjligt annat. Eller ja vi och vi. jag pratade non stop i en timme kändes det som. Men jag var glad och somrig!
Och jag vägrade helt enkelt sluta vara glad och somrig. Så jag skrev till karl och krävde äventyr, och han svarade att absolut, men i så fall i Helsingborg. Nevermind then, tänkte jag. Men sen fick jag tag på en Christopher och vi bestämde oss för att åka dit ändå. Så det gjorde vi! Vi kom fram, hämtade pam och sen gick vi till Charles dickens pub och åt middag. laaaax! inte min bästa lax, men ändå. Konversationen spårade ur, Karl uttalade rubriken och de andra valde att sjunga några låtar på open stage. jag avstod, för jag avskyr spontanmusik i fel sammanhang (det är märkligt, jag vet), men de var duktiga och Christopher sjöng en egen låt som jag inte kunde hantera alls. Jag var mycket känslorutanpåkroppen hela kvällen, faktiskt. Sen spelade de andra lite med random folk, jag fick det fullaste glaset vin ever och drack det jättefort (för att jag behövde) och sen åkte vi hem. Under kvällen hade jag och Christopher långa samtal om mina issues och plötsligt fick jag till och med en applåd för något jag sa. <3 men nu tänkte jag gå.
summertime and the livin is easy
Shass: Jag tänkte på dig när jag var där, faktiskt! Releasedatum är den 23/9, hoppas jag :)
Hej hej det är varmt! jag är er nya väderperson (vad heter det? meterolog? typ?) Wooow sommaren är tillbaka! jag är lite speedad idag det får man va. Och igår hade jane bond spelning i bara! Vad är bara ens? Typ en liten by, är bara. Vi kom dit och försökte sätta upp alla grejer på den jättelilla scenen ("det här är den minsta scen jag någonsin spelat på", sa bengt). De jobbade och jag drack pepsi. Vi soundcheckade (jag har börjat bli bättre på att inte få panik när sånt pågår) och sen spelade vi för tanterna i bara!
och det gick väl sådär. Ljudet var katastrofalt (!) och det gjorde att jag fick skrika sönder rösten. Men vi spelade ganska bra när inte trummorna flög iväg och sånt. Jag var helt utmattad efteråt, men vi fick spela vår nya mashup och det gjorde mig väldigt väldigt glad. Sen åt vi mat där och sen åkte jag hem med mormor. då hände detta:
Jag: jag tycker oftast att jag inte kan göra något.
Mormor: Men Emma du kan ju diska! och sjunga!
...Just de två grejerna. Av en främling fick jag dessutom höra att jag måste vara inspirerad av 60-talet. ...är jag det? Jag visste inte det?
När jag kom hem ville jag sova, men hamnade sen i kult-dokumentärer. Som jag älskar! Sen ringde Christopher och vi hade ett intensivt samtal om just kulter, psykoser, känslor kring platser och väldigt viktiga saker. Goddamn vilken märklig natt det var. Men nu måste jag åka iväg och njuta av sommaren, jäää!
men jag blev mest jag
Jag kunde ha blivit kultmedlem. Allt finns i mig. Bekräftelsebehovet. Sugs in i karisman och den motstridiga blandningen av kärlek och hat. Jag minns känslan och jag behövde den. Han kunde varit Jim Jones för mig, om du hade velat. Det är skrämmande.
Jag kunde varit empatilös. Jag är ignorant och kall, innerst inne. Det kan komma ut. Jag vet ingenting om krig. Jag kan inte känna så starkt. Kan aldrig spegla rösten i telefonen. Jag har aldrig träffat någon som har flytt. Jag flyr hela tiden. Jag låter hjärnan vända sig själv ut och in. Hör om bilder och önskar med allt jag har att jag förstod. Eller att ingen förstod.
Jag kan bli missbrukare. Det finns i mig. Längtan efter klarare tankar. Längtan efter bedövning. Allt finns. Jag kanske kan. Men jag får inte.
Jag förstår inte min egen hjärna. Blir så förvirrad att våra hem inte är de samma. Att du säger att du ska åka hem och att det inte är till mig du ska. Instinkter. Jag är nog bara trött, jag vet inte. Det är en märklig natt, det här.
Fucking grass fucker
Herregud vad mycket jag har att säga. Hoppas jag orkar säga det. Men vilket liv jag har haft! För i lördags åkte jag till Karlskrona! Jag har typ inte varit i blekinge innan, så det var mycket spännande. Speciellt när tåget plötsligt stannade i Ronneby och inte körde vidare. Vi hänvisades till ersättningsbussar och jag satt på en bänk i en timme och undrade var jag var och vad som pågick. Men plötsligt kom ett nytt tåg och vi (=jag och ett äldre par) tänkte att jaha, fuck bussarna, nu åker vi härifrån. Hejdå Ronneby, I will not miss yah.
Men sen kom jag fram till Karlskrona och blev uppmött av Tiara och hennes pojkvän Musse (det är ett namn man kan kallas, det är inte konstigt, jo det är det). Vi åkte och hämtade upp olika människor, handlade och pratade innan vi kom ut i skogen, där Tiaras fölsedagsfest skulle vara. I ett hus alltså. Folk började laga mat och jag satt och såg bortkommen ut, men sen åt vi tacos och hade ett bra liv. Efter maten hände detta sinnessjuka(!!):
jag: Det är så synd att jag inte kan se franska filmer.
person: Varför kan du inte det?
Jag: Jag kan ju inte läsa text...
person: Jaha, jag visste inte att du inte kunde läsa text.
jag: Men...Jag ser ju inte.
Person: ...Ser du inte? Jaha.
Så. Alltså. Detta har aldrig hänt. Jag har varit undercover seende! Så orimligt coolt, är detta. Anyway, sen spelade vi alias. Folk var olika nivåer av kaotiskt dåliga och jag förstod inte när Tiaras syster viskade ord till mig (så att ja gkunde förklara dem) för att hon pratade blekingska. Men det var en mycket spännande upplevelse all in all.
På tal om spännande upplevelser: Sen badade vi badtunna! Jag fick låna en märklig linne-bikini av Tiara (som totally var gjord för någon utan mage eller bröst...) och alltså, vad jag gillar badtunna-konseptet! Varmt och trevligt och socialt. Särskilt när alla chillade och jag drack vin ur flaskan som enda drickare i tunnan. (Det är ok för det var det svagaste vinet ever. Vilket inte alls är ok!) Vi pratade om onödiga superkrafter, tv-serier och att Amanda (väldigt trevlig person som inte heller kände någon) var med i en ickebadartro. Det var mycket med ickebadboken och sånt, vilket var hilarious. Vi lämnade tunnan, pratade om tandläkare och sen åkte vi hem. Jag och Amanda pratade om konsonanter väldigt intensivt innan vi lämnade av henne och åkte hem till Tiara. Där satt vi i köket, åt chips och pratade en stund innan jag somnade, under djup rädsla för lägenhetens spyende katt. Kaos. På hemvägen sa jag för övrigt rubriken, vilket var roligt tyckte de andra, så sen blev det något vi sa om allt. "Fucking cat fucker", till exempel.
Vi vaknade sent i söndags och den numera icke-spyende katten placerade sig på mitt bröst. Jag vill ha en katt! men den får fan inte spy ok. Vi gick upp, drack kaffe/te, pratade, åt och sen började vi äntligen med dagens grej: photoshoot! Så himla magiskt! Vi tog fram en peruk (för sånt har hon...) och klippte den till den kortaste frisyren jag någonsin haft. Att klippa peruk och sjunga Maria Mena så högt vi kunde var något av det bästa någonsin. Och sen supersminkades jag, och bilder togs, och mycket behind the scenes-footage filmades. Jag fick en mer normal sminkning och kokosolja och grejer i mitt hår, och livet var fan i det närmaste perfekt. Citat från detta var "there's nothing like a good screw" (på håret...) och "undrar om jag ens använder kameran, men det behövs inte". Hon lyckades få mig att skratta och se ledsen ut, jag blev i princip ett objekt (blunda, titta, rör huvudet hitåt osv osv) och till slut sprang vi ut till mitt tåg och missade det. Först när vi väntade på nästa tåg insåg jag att jag sprungit ut i hennes tröja och glömt min egen samt mitt halsband som jag haft på mig i tre år. Sååå konstigt liv. Jag satt själv i tågvagnen hem och köpte en macka för första gången på ett tåg. Vilket inte räckte, så jag åkte till mc Donalds med christopher mitt i natten. <3
Igår hände först inte så mycket (jag handlade, typ det), men sen kom Christopher. Vi lägenhetsumgicks och lärde oss att det är värre att Christopher är en musiker än om han går. Tydligen. Sen åkte vi på en nattlig biltur till Limhamn (mest för att jag krävde att vi inte skulle åka till västra hamnen) där jag pratade jättemycket (det kan man tycka att jag gör jämt, men det förvånar mig varje gång) och vi åkte jättesnabbt på en lövly väg. Sen kom vi hem och somnade, i princip.
Idag är händelsen att jag repade med jane bond. Som spelar imorgon, peppen! Och vår nya mashup-cover blev kanske en miljon gånger bättre! Jag älskar att få sjunga ut, verkligen. Så nu har jag minsann bloggat, det känns bra.
Vart ska jag ta vägen med all den här kärleken?
Igår träffades jag och Filippa aka vargunge utanför timmarna! Detta är en helt ny grej, dels att timmarna inte räcker till och dels att kunna blanda så. Jag tror faktiskt att jag ska ansöka om fler timmar. Så här efter tio år förstår jag plötsligt vad ledsagning ska vara bra till...
Men hursomhelst åkte vi in till festivalen (som är slut nu, tur för er) för att se Marit Bergman! Vi satt i tysta avdelningen och fnittrade som töntar hela vägen just för att vi inte fick låta alls. Som man gör. Vi kom fram och kom på att Marit ju spelar på en annan scen än stora scenen! (Varför gör hon det?) Så vi letade oss dit och hann precis i tid. Och vad fint det var! Att sjunga I will Always be your Soldier och hoppa omkring (lite åtminstone...I try), lyssna på alla de nya låtarna, peppa Marit genom hennes förkylning och stå precis bredvid henne när hon kom ut i publiken under sista numret. Magi pågick. Efter spelningen letade vi oss genom det massiva folkhavet som utgjorde Malmö och hittade till slut ett ställe att dela en pizza och dricka vin på. Så det gjorde vi, eller försökte. Filippa glömde att beställa glutenfri pizza till oss, vilket det var jag som insåg precis innan hon började äta. Så jag fick äta upp pizzan och hon beställde lite skinka och oliver och sånt. Som hon fick gratis! Hallå bästa restaurangen. Vi satt där ganska länge och pratade om allt möjligt, men kanske framför allt om dåliga förhållanden. Vi jämförde händelser och blev båda helt förfärade. Eller vad man säga. Sedan åkte vi hem, och här är jag nu. men om tio minuter åker jag till karlskrona wooohooo!
Your weak heart makes me stronger
Så vi skulle laga middag och ha en lugn kväll igår. Men Christopher ringde och sa "I want more festival!" Jag klagar inte. Så vi åkte in till malmölandet och...lyssnade på jazz! I ett överfullt tält med en massa folk och...trumpeter. Jag gillar inte jazz ifall någon undrar. Men Christophers vän sjöng i den, so it worked. Och sen fick jag komma ut därifrån och äta mat istället! Jaaa! (typ...)
Sen såg vi Miriam Bryant! För hon spelade tydligen. Och literally alla var där? Like...rekordmånga människor? Är hon så känd? Tydligen. Hon var bra åtminstone! Jag älskar hennes register och musikalitet, hennes peppiga personlighet och hennes låtar var bättre än jag tänkt mig att de var. Typ så. Jag hade inte så mycket att säga om denna upplevelse men det gör inget för det var en mycket positiv sådan! Sen...åkte jag hem, pretty much...
Idag har jag ätit lunch med mamma i stan. Det tog en miljon år (en miljon år!) att få maten där vi var, men vi fick gratis pommes för detta och det var synd om oss. Vänta vilken konstig mening! Vi köpte en present till Tiara (som jag ska till imorgon wooo!) och pratade om...saker, och alltså fuck detta det här inlägget är ju värdelöst!
Det här är inte min ledsagare, det är min vargunge!
Men hej ni!
Igår var jag på festivaaalen igen, nu med Filippa! Redan på tåget kom rubriken till. Hon försökte säga "lärjunge" och det gick sådär. Så nu heter hon vargunge. Vilket ju kan vara det gulligaste någonsin. Vi kom fram och stötte på min kusin Amanda på stationen. Med henne hade jag följande intelligenta ordväxling:
-Det här är min kompis, Sigrid.
-Vilken Sigrid?
-Trumpet-Sigrid.
-Aha. Vem är den andra Sigrid?
-En jag gick i grundskolan med.
-Aha. Det var ju dumt att jag frågade vilken Sigrid det var, eftersom jag inte hade koll på dem...
Rimligt. Vi kom in i stan (efter lite rulltrappsmagi) och såg Emil Jensen! Vilket sjuhelvetes geni han är, alltså. Han bara...är så bra! Vi skrattade hur mycket som helst, blev berörda och jag älskade hans band. Folk har så bra band, you guuuys! Han är en artist som sjunger om att han inte borde sjunga. Det tycker jag om! Artistförfattare åt folket! Efter spelningen gick vi runt på festivalen ett tag. Filippa utbrasst olika maträtter som fanns och alla lät vidriga ansåg jag. Speciellt "krispig sushi på pinne" diskuterades. hur är något rått krispigt? är det kanske pinnen som är krispig? Ingen vet! Vi satte oss och drack cola på barista och pratade lite mer, innan nästa spelning.
Detta var Ane Brun. Som jag inte har en så stark relation till som man kanske tror, eller snarare ingen alls. Men braaa var det! Vilka trummor, vilken sång, vilka texter, alltså jag vill alltid gå på konserter varje dag. Höjdpunkten var en fin sång på norska, som lyckades beröra mig fast jag kände mig ganska konstig under konserten. När vi blev trötta på detta åkte vi hem, pratade dialekter, skrattade och var glada. Mycket, mycket bra kväll!
Idag har jag varit som ett uttråkat lågstadiebarn. Jag vill inte ha sommarlov! jag vill ha skola nuuuu! Och göra saker på alla kvällar och vara out and about! (Det kanske inte är så mycket lågstadie över just det.) Men istället har jag lyssnat på dokumentärer och träffat mamma och lite allt möjligt. Men snart kommer Christopher! Vilket betyder att jag måste diska...fan.
Your inconsistensies are killing me
(Ögonblicksbilder som inte representerar någon helheltskänsla. Därav rubriken I guess.)
Jag står med spända axlar. Försöker göra mig själv så liten som möjligt. bastrumman ekar i den tomma magen. Varje människa jag ser är ett hot, en närvaro. Jag minns hur rädd jag brukade vara. Hur jag höll andan under dagens första timme. Väntade. Det var länge sen.
Toner letar sig in i mig. De flesta missar, men vissa slår ner murarna. River. Jag minns hur många känslor jag kunde gå igenom på en dag. Samtliga i många varv. Det var inga stora utspel. Det mest klimaktiska brukar sällan lämna mitt huvud.
Varje hand som rör mig i trängseln får mig att rygga undan. Spänna mig mer. Jag minns hur trött jag brukade vara. Jag kom hem och kunde knappt röra mig. Det var så mycket fokus på ingenting. Gamla känslor.
en vaggvisa sköljer över mig. parralellstämmor och fioler stryker mig över håret. Ibland vill jag bara att du ska komma hem. Det är inte särskilt rimligt, för jag är inte hem, men jag är inte särskilt rimlig. Jag kanske mest ska sova.
Men du tror att allting kan vänta och känslor fungerar inte så
Igår var jag på festivaaalen! Det borde man vara jämt, tycker jag. Först åkte jag in med Christopher för att äta och ses, för det var länge sen tyckte vi. Det är det alltid. Han kände sig nationalistisk (mot Ungern alltså) och ville äta langos (stavas det så?), så då fick jag också uppleva det. Det var väl...ok. Det smakade väl mest deg och ost, och hamnade över hela mitt ansikte...hävdade Christopher. Det var bara runt munnen you ain't seen nothing yet. När man hittar grejer i pannan, då är det fan över ansiktet ok.
Sen övergav vi varandra, för jag skulle träffa Syster och mamma och se Melissa Horn! För femte gången i mitt liv. Vad är det för fel på mig? Ingen vet. Highlights från konserten är bland annat:
-Melissas live-röst, som verkligen är underskattad i det här jävla landet.
-Gitarrsolona! Goddaaamn that dude slayed! och trummisen! Honom ska jag ha. (att spela med, alltså.)
-Under dom som bländats av ljuset: "Emmaaa, vilket ljus? Vilket ljus emmaaa? jag fattar inte!" /Syster
-Syster: "Det här är nog min favoritlåt. 80 procents chans!"
-En jättevacker version av vår sista dans, som jag aldrig hade väntat mig.
-Random kvinna under samma låt: "Jag har gått vidare. Jag är lycklig nu." All the emotions.
-Syster innan encore: "Vilken downer om hon kör Kungsholmens hamn!" jag: "eh...vad är en upper, då?"
-Under någon extra bra låt, jag: "Nu blev det ju sorgligt på riktigt!" eh ja.
Det var riktigt bra och roligt, kan vi säga. Jag kom hem och var märkligt nog på mögpuckat humör. Men Linus ringde och vi pratade om att fly till andra länder, slå folk i ansiktet och vad som egentligen är ok.
Idag är det enda som hänt att mamma och jag gick på en random promenad när hon hade lunch och jag hade morgon. Det var fint och soligt och vi pratade om skivbolag och varför alla är så duktiga. Men ja, nu ska jag bannemig snart åka in igen, jäää!
Don't go around breaking young girls' hearts
Igår superrepade jane bond, med vår vikarie-gitarrist Bengt! Det blev helt nya versioner av låtar, och bättre dessutom. Ni borde alla komma till bara den 24/8,för alltså...shit is gonna go dooown. Jag blev lite iriterad av vissa musiker-tönterier (någon gång ska ni få en lista på just sådana), men i övrigt var det kul att få spela med dem igen. Älskar att få rocksjunga riktigt ordentligt! På kvällen pratade jag med Christopher om diagnoser och varför vi inte har några.
inatt drömde jag om stulna och tomma lådor, min gymnasiecrushs syster och verkligen allt annat. Det är mycket som händer i drömmar nu för tiden. i det vakna livet har inte mycket hänt, men alldeles snart ska det det. Det är väl tur, åtminstone.
Vidga dina violer
I lördags hade jag pappaochemmakväll med...pappa! Shocker. Denna började med att dricka jättegott vin, lyssna på emomusik (det måste man!) och lagade mat. Vi åt denna (kyckling och potatismos <3) och sen gick vi ut med Lukas. Det blev orimligt varmt (eftersom jag gick i höstkläder), men när vi kom hem var det dags för huvudattraktionen. Mer vin hälldes upp, cola och Pringles åkte fram och kvällens Woody allen-film sattes igång. Den var så meta att jag fick ont i hjärtat (en film om en film! Om folk som går ut och in i film! jaaaa!), Richard Gilmore var med, misshandel förekom (jag gillar såna handlingar jag kanske är lite konstig men domestic violence är intressant) och slutet fick mig att i princip skrika rakt ut. Bästa filmen!
Vi såg lite avsnitt av grejer och jag funderade på att åka hem, men sen började vi turas om att välja musik att lyssna på. Såklart blev det sånt vi båda gillar som hurula, example, the cranberries och bandstandlåten, men också kitok, ksmb och lite annat random. Det var mycket kul, och jag åkte inte hem! Så på morgonen fick jag äkta rävås-frukost (<3) och sen åkte jag hm. Igår hände inte mycket. Jag skrev mycket med Linus (se: Rubriken), hade alla känslor samtidigt och mådde konstigt. Idag händer mest. Tvättar, dricker sommarsaft, har ett bra liv.
Fuck you and fuck your lies
Jaha men nu är det malmöfestival i stan! Eller i malmö-stan. Stan för mig är ju Lund. Men där är det ingen festival. Hursomhelst var jag där igår, på festivalen, med Christopher. Vi stod vid ett bord och drack vin/cider och pratade, och sen kom Karl förbi! Han är bra, Karl. Det var ju orimligt länge sen jag såg honom, alltså! Och när han gick började kvällens spelning, the sounds! Det var fan inte igår. De spelade hela dying to say this to you-skivan och jag fick en massa gamla känslor tillbaka. Vad jag älskar the sounds, ändå. Maja betedde sig som vanligt och jag tycker mycket om henne även om hennes publiktaktik inte alltid funkar på mig. Sen åkte vi hem på tåg och bussar och allting, med kyla och cola och hela baletten. Wait what did that mean jag kan inte tänka
Idag...idag. Vi vaknade sent som vanligt. Jag har känt alla känslor jag har under dagen hittills. Jag vet inte var jag ska bli av. Jag vet inte vad som pågår...
Så att det inte blir så lång tid mellan inlägget
jää inspirerad rubrik. med fel form på substantiven! Party. Men tiderna är bra! Vet ni varför? För igår kom mitt schema till författarskolan! Och jag kunde läsa det! Och allt är i samma sal (!!!!) och det är en jag redan hittar till! Och det är långa dagar och allt verkar så himla kul! I am excited. Min dröm ju!
Igårkväll kom dessutom Laura! (ska börja använda punkter nu.) Vi drack vin, åt pizza och pratade om skolfolk, hur breakups känns, vuxenbeslut, dåliga matvanor och mycket annat som jag inte minns. OBS dock att hon kom hit med en oöppnad box. Is that a thing? En flaska förstår jag, men en box? Just...weird. Men lövly!
Idag kom mormor och fikade. Och städade, såklart, fast jag inte bad om det. Vi åt ramklints-kakor och pratade om att mormor inte ska dejta enligt henne själv, problem i släkten och lite annat. Nu är Christopher här och vi ska snart åka, så jag ska sluta ignorera honom.
where's the finish line?
Du lever i en värld av varför. I den världen kan man prata sig ur nästan allt. Allt är logiskt och kan nystas ut och bli en rak linje. Jag pratar knappt alls längre. Mumlar passiva aggressioner och stänker av sårade känslor. Du suckar och vill inte prata, för du tycker att du har pratat dig ur allt. Eller igenom, antagligen. Jag lever i en värld av vad. Av cause and effect. Där varje händelse slår mig i spillror för att varje droppe får bägaren att rinna över. Du tror att anledningar kan få vattnet att sjunka undan, men det gör det inte. Dina anledningar är för bra. Jag kan inte säga emot. Så jag säger ingenting. Det är nog inte så du ser det. Du tycker att jag tar upp allt för mycket. Du anar inte vad som händer i mitt huvud. ”This is another discution.” ”No, this is every discution.”
Du lever i en värld där tid inte finns. Du lever för en framtid du drömt ihop och brinner för. Du säger till mig att leva i nuet. Du tycker alltså att jag lever i framtiden, oroar mig, och samtidigt att jag stressar. ”You’re the least pacient person I know.” Det säger du säger du? Du vill att tiden ska gå i din exakta takt och att ingen ska bry sig om var i den du är. Tid är en konstant böljande vattenmassa för dig. För mig är tiden linjär. För mig är tiden det värsta jag någonsin kan tänka mig. Du fyller din, min sväljer mig. Jag vill ge dig all min tid men du vill inte ha den. Och samtidigt. Du säger saker som skrämmer mig på djupet. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Antagligen ingenting. Det brukar vara så. Men jag är farligt nära gränsen. This is new. This is scary.
En plats där alla heter älskling
Igår åkte jag till Lomma för att träffa Wicky och Bengt! Det är märkligt hur jag numera har vänner som är 40-50...men jag gillar det! Vi gick igenom jane bonds historia och åt korvstroganoff (lagad mat, jaaa!) innan vi började träna stämmor och form inför det stundande giget. Vi stämmade like there was no tomorrow och sen mynnade allt ut i prat, vin, sparris-choklad (alltså choklad formad som sparris, sjukt gott!) och viktigheter. Rubriken kommer av att jag ibland inte visste vem de menade när de sa älskling eller darling. Oftast varandra, men ibland jag helt plötsligt. Märkligt, men ganska trevligt. Hela kvällen var väldigt trevlig, nya (nåja, typ nya) vänskaper for the win!
Idag är den enda händelsen att jag handlade och bolagade med pappa. Jag köpte rödvin (#grownupatlast) och i bilen diskuterade vad vi skulle döpa våra hypotetiska band till. Metalbandet "penultimate mayhem" (pappa) och synthbandet "cutlery" (jag) kom upp på förslag. Synd att han inte är musikalisk, för då hade det blivit penultimate cutlery av! Annars har jag bestämt mig för att inte läsa den nya harry potter-boken (this is Life-changing), pratat med Christopher och typ...ätit. Nu är det dock sent. Sov, Emma.
I've got guns in my head and they won't go
Så det var ett tag sen, ja. Förlåt. Det har hänt många grejer. De kommer här:
-jag har varit hos Robert och där fått utlopp för ungefär all min ilska och ledsenhet. Det blev många ord som forsade ut. Han är bra, tycker jag, för han lyssnar utan att bli dramatisk/arg/ledsen. He's just there. Det är viktigt.
-Vi har haft en family dinner, komplett med vin som smakade jul och efterrätt och allt. Det var mycket gott och det är alltid bra att samla familjen osv. Syster fastnade under en soffa och sjöng en sång om någon som hette keck, allt var som det skulle.
-Jag har mastrat album med Christopher och i princip blivit klara! Vi lyssnade igenom allt jättesent på natten och sjöng med och ropade texter på göteborgska och var jätteglada äntligen.
-Igår existerade mest i ett vakum. Skulle varit glad och firat men var och gjorde inte det. Umgicks en del med Christopher och försökte hålla modet uppe, typ.
-Idag har jag skrivit min första miniuppgift till författarskkolan (!) (bästa ordet att stava fel till) och snart ska jag till Lomma. Det var nog det viktigaste.
Som en gnu i hjärtat
Livet fortsätter vara bra! I torsdags kväll gick jag som sagt ut och åt med Christopher. Vi åt på Mando (vem kunde anat...sorry love) och det var gott och jag är väldigt glad att jag kan göra sånt. Vilket lät lite konstigt men ja. Vi gick runt i Malmö och sen sov vi och pratade om viktiga saker.
Igår hade jag Melissa Horn-night med Syster! Vi har länge tänkt ha en sån och planen var att sitta på balkongen, dricka rödvin (I know right) och lyssna på Melissa och känna oss vemodiga. Vi hade också tänkt äta en sofistikerad middag. Vi gick runt på hemköp och letade, och till slut utbrasst Syster "vad sägs om pannkakor?" Alltså mikropannkakor. Vi kallade dem crepes och åt dem med grädde och hemgjord hallonsylt (courtesy of Carin hamn). Vi lyssnade mer på Melissa och Syster pratade om låtar som lät som "en kniv i hjärtat". Eller en gnu i hjärtat, som jag trodde. Så nu kallar vi det för gnulåtar. Vi åt sen fruktkompott (inte min grej) och lyssnade på jazz innan sista melissaskivan avhandlades. Syster skålade konsekvent med sig själv, jag skålade med syltburken, vi skrattade mycket, jag älskar min syster like yall have no idea. och det var nog det för nu.
and the songbirds keep singing like they know the score
Vilket bra liv jag har! Ibland måste det ju hända. Igår var jag i Lomma med Filippa och såg Christopher spela! Hon var söt och skrattade mer än någon annan jag känner. Konserten var med Sandra Marielle, som är någon slags jazz/popsångerska. jag är inget fan om jazz. Speciellt inte när jazzen är songbird. Speciellt inte eftersom hon sa att songbird är av Eva Cassidy. Just. Just no. men i övrigt var giget bra och Christopher var gitarristig and, you know, that Always works. Vi åkte hem och skrattade ännu mer. Filippa sa catchy saker hela tiden och jag ville skriva allt på en vägg. Vi pratade om moderskänslor och varför jag inte ska ha barn. Bra jobbat av oss ändå.
Idag har jag varit i folkets park med mamma, syster och mormor. Mina kusiner jobbar där och därför köpte vi lövly glass av dem. Den var som sagt lövly och sen satt vi på en bänk och åt popcorn (saltbalans hallå) och drack läskig mangoläsk och pratade om att mormor borde börja spela pokemon go. Men det gjorde hon inte. Syster sjöng after dark och allt var soligt och bra. Och nu ska jag snart gå ut och äta med Christopher! livet som sagt.
Det enklaste sättet
(Varning! Detta handlar inte om mig personligen! Det är också ganska creepy...)
Ibland tänker jag på självmord. Alltså, inte så. Alls. Jag bara reflekterar kring det, och har kanske alltid gjort. Och det märkliga, enligt mig, är att det inte är vanligare. Jag menar...det är ju en miljon gånger enklare än att leva. Varför kämpar alla så mycket? Jag tänker att självmord inte nödvändigtvis måste förknippas med psykisk ohälsa utan också med lätja. Man måste kanske inte vilja det, tänker jag, utan det handlar bara om att ge upp. inte alltid alltså, men borde det inte förekomma? När jag tänker på att jag måste ha ett liv om 20 år gör det mig livrädd. Hur ska det ens gå till? hur ska jag klara av 20 år till? Bara ren lätja alltså. Fast det kanske är så att de lata inte heller orkar ge upp, så att säga. Antagligen är det så. Ja, eller så har de mer normala hjärnor än jag och tänker inte på sånt här alls. Det kanske är mer rimligt. Men huuur tänker man inte på det? Jag vill understryka att jag personligen inte har självmordtankar, och aldrig haft, men...just saying. Lata människor kanske är mer livsglada än jag tänker mig.
and if he isn't I certainly am
Igår var en Amazing kväll, för jag såg Suzanne Vega! Jag hade inte hört särskilt många av hennes låtar innan och visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Men vi åkte dit (jag, mamma och pappa) och satte oss i den märkliga konsertlokalen som enligt mig mer såg ut som en entre men ok. Vi drack smaklöst vin ur plastglas (det kan ha varit glasens fel inser jag) och alla spillde utom jag, kändes det som, men sen började det. och...wow. Det var absolut top 10 av alla spelningar jag set i hela mitt liv. Suzanne sjöng på sitt karaktäristiska vis, texterna var fängslande och hennes mellansnack var roligt och rörande som sånt ska vara. Hon spelade the Queen and the Soldier (!) och tog önskningar från publiken. Hon sjöng om svartsjuka författare och tarotkort. Men det viktigaste av allt: gitarristen. han...han var...otrolig. Eller snarare kanske arrangemangen var otroliga, men han var ändå spektakulär. Ibland satt jag verkligen med munnen öppen och bara woooow. Marry me, Jerry Leonard. Just kidding, gör inte det. Men lite?
Efter denna upplevelse åkte jag hem, vilket var mindre kul. Jag gillar inte att bara åka till något och sen hem igen. jag behöver liksom göra det till ett event på nåt sätt. Det är tydligen något de flesta inte känner ett behov av, men jag gör det åtminstone. men hemma hade jag en bra kväll/natt ändå! Jag lyssnade på Naya Rivera aka Santana Lopez, pratade med Christopher, tänkte på saker, skrev på en låt, var väldigt glad. Det känns som länge sen, fast det säker inte alls var det. Jag har ingen koll. Idag händer inte mycket. Lyssnar på jagged Little pill, dricker chokladmjölk, andas antar jag. Tänker mycket. Vad det nu ska vara bra för.
du borde skaffa dig lite barnmorskor, Emma
Jag har lovat att förklara rubriken, så det ska jag göra. Den handlade om att mamma ser en serie om barnmorskor och gråter sönder sig, och jag ville också gråta sönder mig. Rimliga grejer.
Igår umgicks jag alltså med mamma. Först handlade vi (det var välbehövligt kan man säga) och sen kokade vi saft och bakade drömtårta. Vi hann såklart också lyssna på dixie chicks och cheap thrills och annat som man måste göra här i livet. När vi åkte hem spelades dessutom mr saxobeat i bilen! Vi blev jätteglada och detta var en helt normal reaktion. Det är egentligen det som har pågått. Sen har jag tvättat och ätit och sovit och umgåtts med mig själv. Men ikväll händer mer grejer jäää! Jag måste hitta fler dagaktiviteter, känner jag.
