hopelosthead

Detta att ständigt nästan krakerlera. Att nästan lösas upp, men sen backa undan. Att stå andlös framför det största och sen skratta bort det. Att ropa "jag orkar inte!" istället för att bita ihop. Istället för att fulgråta och ge efter. Det är lite för svårt, bara. Just det där har jag aldrig kunnat. Det är väl att tänka för mycket igen men det fascinerar mig. Alla mina känslostormar är ju egentligen ett enda undvikande av det som är fint och viktigt och på allvar. Det som gräver sig in och stannar. Det blir som svårast då. Det kan man inte tro...men så är det. Jag tänker på vad du måste ha upplevt ikväll och att jag någon gång vill känna något liknande. Verkligen vara närvarande. Jag vill träna på det men det är svårt. Det måste liksom upp en ton. Intensifieras ytterligare för att kunna brisera helt. Det är renande, tänker jag mig. Renande tycker jag om. Det är ju så mycket smuts i botten av en. Grumlighet. Växtvärk, I guess. Världen förändrar sig omkring mig. Blir svartare och kallare men också på något sätt finare. Mer kraftfull. Svårare att slå ifrån sig, tror jag. Jag vet inte vad jag ville säga. mest att jag finns, kanske. Det är fan inte varje dag jag kan skriva det.