hopelosthead

Det är inte november längre. Det tycker jag om. Jag tycker om att slippa men samtidigt är det svårare att gömma sig i december. Folk är oroliga för mig. Det är ganska fint. Igår ringde Syster och frågade om jag hade blivit galen än. Det hade jag inte, sa jag, men det kanske jag redan var.

 

Idag har jag skrivit 6 sidor. Nästan. Jag satt med Anna på barista och skrev om förstadejter och förstakyssar och annat som inte har hänt i riktiga världen. Det är ganska befriande att jag kan. Att jag inte kommer skriva en bok om saker som har hänt i riktiga världen. precis hörde jag en låt och tänkte att jag relaterar den till mitt ex. Sen kom jag på att det gör jag inte alls. Jag kanske relaterar den till någon helt annan. Den där halvsekunden när hela världen kränger och sen rätar upp sig. nevermind, det var inget. Ska väl bara skriva om något. Och ytterligare någon annans ord surrar i mitt huvud helt oombedda och alltså Emma kan du sluta hitta på? Du hatar när folk hittar på så gör inte det. kan du inte använda hälften av din hitta på-energi åt att fakking diska? Vilken värld det vore.

 

Ikväll har jag sträckläst en ungdomsbok. Det var mycket sex i den och jag hade klätter-ångest. Jag vet inte vad "klätter-ångest" är, men det var ett ord som hände i mitt h uvud, så jag accepterade det. Den är besläktad med "krypkrälkänsla" men inte lika ledsen. Så nu vet ni det.

 

Jag tycker att alla kan sluta vara på väg någonstans. De kan vara här, tycker jag. De kan vilja vara med mig jämt, tycker jag. Inte en person utan folk. Det kanske blir lite crowded i och för sig. Men ni fattar? ...Nej, Emma, du bara tankekräks. Det är klart de inte gör! Varför skrivier jag så mycket om kräk när jag hatar det? Just därför I guess.

 

Jag tror att det här var en bra dag. Jag tror att det här var en dag. Blä.