hopelosthead

Vilken mushig rubrik! Men den får stå för sig själv, för den här dagen finns ju inte ens så hallå. Den började med att jag inatt drömde fem drömmar. Fem. Minst! De handlade om att städer hade tunna väggar mellan sig men inga dörrar (så jag kunde röra en annan stad men inte komma dit), att en tjej från skrivargruppen blev besatt av mig (hon finns på riktigt men jag känner henne inte), att jag skulle äta en tallrik med kycklig, polly, glass med mera i ett enda mush (och tentaplugga samtidigt men det hann jag inte pga all mat), att en av mina musikkritiker kom hit och besökte mig och att mitt ex först förföljde och sen räddade mig i ett hav. Detta behövde ni!

 

Efter att slutligen ha vaknat chillade jag i några timmar, och sen fikade jag med syster. Jag åt kladdkaka med vaniljsås (weiiird) och vi pratade om många saker. Jag kommer inte ens ihåg vad. Sen åkte jag him och åt potatis- och purjolöksoppa. Som jag älskar ifall ni inte visste det. Nu är jag hemma och helt utmattad for no reason. Ska försöka att inte drömma så mycket inatt. Chilla, undermedvetna. I geet it.

Alltså inspelningshelger är ju de bästa helgerna! Och igår pianoade vi med Marie! Riktigt allt gick inte att göra, men vi spelade in piano på två låtar. Min favoritinstruktion från Christopher var "gör allt du gör, fast mindre". Marie var kaffe-speedad och söt, och allt piano blev braaaaa. Jag lärde mig också att ingen av dem vet vad trap Queen är. Jag sjöng den när vi gick ner för en trappa. Det tyckte jag var roligt.

 

Sen åkte vi hem till Marie och hade synthinspelningsparty! Så här är det: Mitt nästa album ska bestå av enbart synthar, för shit vad jag tycker om det! Det är interaktivt på ett annat sätt eftersom man kan prata samtidigt och vi var alla taggade! Det ingicks också kokoslikör i det, so yeah. Ju fullare jag blev, desto mer höll jag med Christopher. Vi kom överens hela tiden till slut! Crazy. Karl anslöt sig och vi drack fireball och sjöng alla möjliga låtar. Jag hade ett sk8er boi-moment, system of a down hände och alla utom jag stämmade lika mycket som vanligt. Underbara folk! Rubriken kom till, som Christophers catchfrase (in the style of lejonkungen) i alla låtar.

 

Vi åkte sen till en tacky karaokebar. Jag mådde tyvärr inte så bra, men att se folk vråla olika låtar var ändå lövly. Highlights var ett can't feel my face-moment med Marie, folk som sjöng änglahund i otakt, ålderschocker och allmänt vindrickande och chillande. Jag och Christopher åkte hem och sov, trots orimligt märkliga mardrömmar från min sida. Is this a thing now no thanks.

 

Idag vaknade vi och var både halvdöda och på dåligt humör båda två. Men efter någon timme utan varandra (för det lät ju inte dramatiskt eller så) åkte vi och spelade in saxofon! Hoooly shit! Saxofonisten, Mathias, var helt fantastisk. jättetrevlig, lätt att jobba med och svinduktig. Min enda instruktion var "tänk på döden!", vilket han gjorde. Det här skivan kommer bli så haunting, you guys! Och bra! Jag fick en känslochock och kunde knappt prata på flera minuter. Tack till Christopher också för det bästa språkbytet någonsin, som gjorde att allt blev mer på riktigt. <3 Nu är jag hemma och allt känns äntligen bra. Februari dör nu, wooohooo. Fuck februari. Du började så bra, men nej. Nu kommer det bli bra! Mars, jag är redo!

Igårkväll blev en riktigt klassisk Marie-kväll. Vi åt lax, drack vin och pratade as Always. Under kvällen blev det också både kokoslikör och glyhvein, men vi lyckades att hålla oss på en rimlig onykterhetsnivå ändå. Min telefon flippade ur, vilket blev ytterst intressant, och vi hade även ett märkligt samtal med Christopher. Vi försökte göra telefonlistan och misslyckades, diskuterade fördelar och nackdelar med bdsm, hyllade popmusik, pratade om vad "the zombie cow" (alltså min granne) gör egentligen, liknade saker vid plastpåsar, sjöng country, åt popcorn och hade väldigt bra tider. Jag sover över där (för första gången sen i juni!) och det blev sedvanlig scones-frukost innan jag tog mig hem. Nuuu är det snart inspelning på gång! Jag är svintaggad! (Jag vet att jag bloggar kort just nu, men jag bloggar åtminstone so there is that.)

I onsdags kväll kom som sagt Christopher hit. Vi sov nästan direkt, vilket resulterade i en sån där period-natt. Som i att vi såg från 23-03 och sen från kanske 08-12 (11 för mig, och knappt ens det). Under mellanperioden hann vi prata om en massa orimligt viktiga och jobbiga saker. Samt nutella. Man blir hungrig på natten uppenbarligen.

 

När vi vaknat åkte vi till Staffanstorp och han bakade bröd. Som han tydligen gör? Jamen har jag sagt att han är ganska bra att ha eller? ;) under brödbakandet lyssnade vi på en massa musik och åt förfrukost (för jag höll på att svälta ihjäl). Efter att ha ätit av brödet och mycket mikrofonletande åkte vi för att lägga gitarrer till albumet! Det blev jättemycket dist och dramatik och så många omtagningar att jag knappt visste var jag skulle bli av. Vi tog en max-matpaus och jag lärde mig återigen att jag inte bör äta fort. Eller dricka fort. #SlowDrinker4Life. Nu kommer min taxi om sju minuter, så jag måste gå. Idag har ändå inte mycket hätn. många tankar efter nattsamtalet. Mycket som rörs upp. 2016. 2012. samma. "You're not free." no shit.

Igår åkte hela familjen (mormor included) till Syster på middag. Det blev kräftor (som pappa hade med sig, men ändå) och broccoli- och purjolökspaj. Först bjöd hon dock på en fördrink, som visade sig vara fanta citron och...fanta citron. Söta syster. Höjdpunkten var dock efterrätten, för hon hade gjort hemgjort chokladmousse med apelsin. Min syster alltså! Bäst.

 

Idag skulle vi ha börjat spela in, men det blev inte så pga sjukdom. Så jag har wasteat tid. Läst. Pratat med Agnes ("call if things go to shit, bye!"). Och nu väntar jag på Christopher. Imorgon ska vi börja spela in på riktigaste riktighet!

Ronja: Jag vet inte, men det är väldigt fint. Och kanske sorgligt.

 

Det har inte hänt jättemycket i livet. Jag har gått vilse och skrämt upp en byggarbetare. Jag har kollat på vaskar och kranar och kakel och sånt. idag kom en ny badrumsmänniska och tittade. Innan personen kom sa jag "vad förvånade vi hade blivit om det var en kvinna!" literally två sekunder senare ringde det på dörren och var en kvinna. Wooohooo equality!

 

Jag har också trott att min telefon var sönder. Det var den också, på ett sätt, för den hittade på ett headset att använda. Som inte fanns! Så weird. Men när det lösts sig pratade jag länge med Christopher om förra inlägget, ärlighet, framtid och backstabbing. Och nu ska jag snart till skolan. Woohoo utbildning. Eler något. Nej. Just det, rubriken sa jag om en klädkass jag inte sett och sen tyckte jag att dokumentären om mig borde hetat så. Anyway. Skola var det.

Det är något fundamentalt som saknas. Det märks extra tydligt nu men känns egentligen hela tiden. Något fattas. Och det vet ju alla om men det handlar inte så mycket om vad det heter utan om vad det innebär, Alla obalanserade känslor. Bristen på jämlikhet. Det sliter ut mig mer än jag tror att jag förstår själv. De konstanta påminnelserna om att vi spelar olika spel men har råkat hamna på samma planhalva. Mycket är ju bara olika sätt att kommunisera, men mycket är också ren fakta. Jag behöver något som inte finns där och vet egentligen inte varför jag fortsätter jaga efter det. Behöver trygghet, vardag och självklarhet. inget av detta finns eller borde ens finnas men det hjälper inte att rationalisera för jag är så fucking trött på det här. Jag kämpar för att smyga in element av något annat, mer, men jag vet inte varför jag gör det. De tas emot, det är inte det...men det är så konstlat. Blir en så big deal när jag vill ha motsatsen. Och jag förstår också att det tar tid. Men det är ju just tid jag vill ha. Ett annat förhållande till tid. Att få vara nära utan att känna tiden rinna iväg. Och egentligen kanske jag vet vad jag borde göra. men det går inte. Som Onna sa: "Jag kan inte träffa dig mer, för jag vill träffa dig hela tiden. Så kan man ju inte säga!" Ändå kommer jag tillbaka till samma saker om och om igen.

 

Jag vet inte varför det är värre nu, men det känns som om allt är värre nu. Som om en båtten har fallit undan. En värme jag brukade kunna lita på och som inte har med det här att göra men som jag tror påverkar. Jag behöver tryggheten mycket mer nu än tidigare. Att våga slappna av. Lita på. För jag gör nog inte det. Jag håller nog fortfarande andan ganska mycket. Det finns så mycket jag fortfarande inte vågar göra. Så många kort jag inte vill dra av rädsla för att behöva dem mer senare. Vill inte be om saker. Vill inte belasta med mina problem mitt i dina riktiga. Vill inte vara rädd för reaktionen och känna skuld för att jag inte är stark. För jag är inte stark och det är dags att vi tar död på den myten en gång för alla. Jag är väldigt svag och ynklig och mest äcklig egentligen men jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte må såhär. Och det finns exakt ingenting jag kan göra åt saken. Kan inte be om en trygghet jag inte kan få. Men det är väldigt nära att jag gör det ändå.

Igår efter att jag slutat blogga åkte jag till Osby för att träffa Robert. Vi åt middag och pratade, som vanligt, om nästan allt möjligt som går. Vi hade en lång diskussion om språket, där jag bland annat hyllade ordet "kontext" och mycket fornsvenska diskuterades. Jag gjorde många impressions, som vanligt med honom. Sen hade vi "glaskrig", som i att vi försökte få upp glass från ett paket till våra tallrikar. Svårare än det låter ok. Sen rörde sig samtalet mellan gemensama vänner, surrealism, kommunikationsproblem, hur man bäst gör fläskpannkaka och som alltid konsertupplevelser. Än så länge en trevlig kväll...

 

Jag skulle åka därifrån vid 22, men när jag ringde efter tio minuter fick jag höra följande: "Vi får inte tag på chauffören, så vi skickar en ny bil från malmö nu." Det tog alltså två timmar innan jag kunde åka hem. Men vid midnatt kunde jag åka iväg och lyckades under den låånga hemresan somna i bilen i någon minut. Detta har jag bara gjort en gång tidigare som jag kan minnas, och då var jag jetlagad. Vem är jag ens?

 

Det blev en större fråga idag när jag vaknade 13:49. Vem-är-jag-ens? Så idag har inte mycket hänt. Har pratat med Onna, vilket var väldigt viktigt för Onna förstår mig god damn it. Det är ungefär det viktigaste. Samt tänkt. mer om det mycket snart. Fast det förtjänar ett eget inlägg. Ses där!

Hej ni!

Igår var, faktiskt, en riktigt bra dag. Jag började med skola, där jag nu har en lärare som...gör sitt bästa för att fixa saker åt mig och lösa kursen utan att jag ber om det! Magic! Han är dessutom min högstadie-svensklärares son. Vilket ju också är något weird. Jag gick till bussen, men blev randomly uppplockad och hemkörd av mormors kompis. Eller...kan man säga kompis om någon som är över 70? ja det kan man. Vi körde vilse i mina kvarter och det var ganska trevligt och märkligt all at once.

 

Nästa etapp av dagen var Sofia-lektion. Vi fortsatte med vår kanon om moln och den var väldigt fin. Sen började vi med en dur-låt om hur peppig världen är. Så blir det när solen lyser. Vi hann också prata om vilka låtar vi ville ha på våra bröllop och begravningar, preventivmetoder, efter-spelning-ptsd (her Words, not mine) och barn/ungdomslåtar vi skrev. Det var en fin och lång lektion!

 

Efter en massa diskande och annat kul kom Christopher hit! Jag hade saknat honom jättemycket! Jag bjöd honom på middag (som jag *nästan* hade lagat helt själv, haha) och vin. Det var tydligen hans bästa fredagen-innan-lön-middag. I win at Life. Maten blev god och mitt ugnande var väldigt underhållande, så allt var fint. Förutom att jag hade köpt 8-procentigt vin? Like who does that? Me, aparently...

 

Vi kände att kvällen var för fin för att bara sova, så vi gick in till stan och drack mer vin på botulfsbaren. Det vinet var mycket godare och vi hade långa diskussioner om hiphop. Han gillar inte Eminem. Jag har aldrig tänkt på att vissa människor inte gillar Eminem? Inte så att alla måste älska honom, men ändå liksom! Jag uttalade meningar som "I never realised how easy it is to molest someone" (kontext:?) och livet var fint. Jag älskar barer you guys. På hemvägen diskuterade vi gemensama bekanta och rubriken. För jag tänker på hunden Paul Anka före personen. Om ni förstår referensen får ni kärlek från mig! Vi kom hem (kombinationen bara+gå=<3) och sov efter lagom många viktiga samtal.

 

Imorse vaknade vi alldeles för tidigt eftersom Christopher skulle fixa sin bil. Tönt, är han, men han är söt så det funkar väl ändå. Sen dess har jag ätit och chillat med livet, och ska åka iväg om någon timme. Vilket är tur för jag skulle somna annars. Så, god natt så länge.

Idag skrev jag min språkhistorietenta. hur det gick? Jag har på riktigt ingen som helst aning. Det kan ha gått bra nog eller alldeles för dåligt. Omöjligt att säga men det lutar kanske åt dåligt ja. Det intressanta var dock att jag först inte fick någon tenta alls. Eller ja jag fick en papperstenta. Efter tio minuter hade de lyckats trolla fram en usb-tenta, men dock inte den som blivit anpassad. Jag löste det ändå så gott jag kunde, men efter två timmar kom plötsligt den anpassade tentan. Jaha, sa jag och gjorde om den. "Du har nästan redan gjort omtentan!" sa mamma om det. Njäe. På det sista usb-minnet fanns även ett dokument som hette "lite sex". Wtf is that even? jag kollade inte kan vi säga.

 

Sen åkte jag hem för att äta lunch med mina föräldrar. Vi åt taimat och sen kom en man hit och kollade på mitt badrum. Som vi ska göra om! Peppen äro total, förutom att jag måste bo himma ett tag. Det utgör vissa stora komplikationer. Också förutom att jag inte kunde sätta in en tvättmaskin. Det gjorde mig ledsen i själen faktiskt.

 

Som tur var åkte jag sen till Jolanta! Jag lyckades chocka henne två gånger (och det är inte lätt gjort) och hon psykoanalyserade olika mystiska saker i min personlighet. Det är så coolt, allt det där. Vi hamnade också i en diskussion om hur korkade syncentralen var för att de gav mig glasögon under hela min barndom. Vaaarfööör gjorde de det? För att jag skulle kunna skämta om det nu? För det är den bästa anledningen jag kan komma på!

 

ikväll har inte mycket hänt. Har läst, tänkt på livet och inte fått besök som tanken var. men jag får längre besök imorgon så jag klagar inte (så mycket). Jag lyckades dessutom skriva precis! Inte mycket, men ändå! Magi. Nu ska jag sova, eller något annat halvproduktivt. God natt!

Tänkte snabblogga lite innan min tentajävel som jag snaart ska åka till. Jag känner mig lite mer hoppfull än igår men inte mycket. För igår ville jag mest upphöra medelst allt. Lyckligtvis fanns fina människor. Som Saga. Saga är bäst. Hon gjorde om ett dokument till mig bara sådär, pratade språktermer med mig och vi bestämde oss för att öppna ett ställe som säljer fika och drinkar då detta helt uppenbart är den bästa kombon ever. På kvällen repade jag med jane bond och vi tog tag i min låt not bitter in the slightest igen. Det blev...märkligt. Sen pratade jag med Christopher och vi hade ett dramatiskt bråk om Taylor Swift. Tydligen är det det som upprör mig här i livet? Oookay. Vi skivade en del och sen hade vi ett allvarligt samtal. Det skulle jag skriva mer om men jag hinner inte. Min Gilmore-rubrik får stå för det. Så. Jag mår inte alls bra. Men jag ska inte må bra heller. Så det ordnar sig. Nu ska jag göra mitt fucking bästa för att inte få underkänt på den här tentajäveln!

Peppigt värre. Men livet är faktiskt tråkigt. Jag tentapluggar, undviker att tentaplugga, äter, stirrar ut i luften. Men! Igår kom syster hit. Det var inte tråkigt alls! Vi åt mat från viva (borde gå dit oftare jag menar hallå gångavstånd) och pratade om amerikaner, alkohol, droger, samhället, varför jag är en sämre människa än hon (enligt mig själv), att förvänta sig tacksamhet för något den andra inte bett om och att vi båda haft en dålig vecka (tvilling-Power! eller twilling-Power som Sara sa!). Efter ett tag värmde vi varsin kopp glyhvein och såg ett avsnitt the fosters. Det var mycket trevligt, för min syster är mycket trevlig. Det är dagsens sanning. Vet ni vad det där är? Det är ett genetivattribut (?) som lever kvar efter att vi slutade med kasus i svenskan. Sjukt va? Då hade man genetiv lite överallt. "Ens gammals mans" hette det. Helt sant! Tror jag. Jag är inte helt säker obs. Detta är det enda jag nästan kan till tentan obs. Men det är roooligt! Till skillnad från livet, då. Har åtminstone sluppit random vågor av självförakt idag. Kan bero på att jag somnade mitt i en igår. Jag liksom...bröt kedjan. Jag vet väl inte god natt.

Igår var Linus här! Helt plötsligt. (Kändes det som nu.) Bland det första som hände när han kom hit var en lång rant om vem fan som heter Orvar egentligen samt vad eller vem "Orgar" är. Jag vet inte! Jag lämnade honom i lägenheten (weird) och repade med jane bond. Där repade vi jättemånga låtar! Det gick ganska bra. Vi åt hjärtchoklad, gitarr-Carin spelade en fin folkvisa eller vad det var, jag sjöng förvånansvärt bra (med tanke på förkylning) och stämningen var bra.

 

När jag kom hem stod Linus och diskade. What? Who does that? Bra är han. Vi chillade med livet ett tag, och sen lagade vi mat. Vi åt lax och pommes, vilket ju är lövly, medans jag rantade om mitt liv så som jag ofta gör. "Konflikter. Behövs det?" Var sånt jag sa. Rimligt.

 

Sen började själva festdelen av kvällen. Vi sjöng skyline så glatt vi kunde. Vi blandade vin och sockerdricka (gott, men vinet var gott så). Vi åt jordgubbar och grädde. Linus blandade ihop knapparna på vispen. Vi spelade gitarr och sjöng några av våra klassiker. Linus undrade om choklad smakar annorlunda när man blivit full eftersom chokladen han valt ut blev äcklig när han skulle äta den. Han såg också en familj i taket som dansade omkring. Den enda riktiga dansen som hände var att jag dansade till "Memma Queen" (dancing Queen), med hatt och allt. Fint liv. Efter att Linus kommit fram till att världen är ond och jag pratat med Christopher somnade vi.

 

Idag var en dålig dag. Jag orkade inte åka till skolan för att jag brydde mig inte. Jag bara härdar ut, basically, men snart kommer min syster hit med mat. Bästa systern i världen ok. Så, hejdå.

Hej ni!

Igårkväll åkte jag till malmölandet för festande med (nästan hela) euphoriagruppen! Jag och Marie började med deeptalks om ord/sångrädsla, saker som händer i våra liv, kbt osv. Paarty! ;) Christopher och Karl anslöt sig och allt var mycket trevligt. Vi skålade för "att Emma tar initiativ och är vettig" (<3 Marie <3) och sjöng jättemycket. Marie lekte dj ("jag har en mute-knapp här!") och vi stämmade på en massa låtar, most notably Iris, torn och lite andra. Jag stämmade inte. Jag ska aldrig stämma.

 

Vi rörde oss ut i staden och träffade Christophers berömda kusin. Alla uteställen hatade oss (25-årsgräns vilket ju bara jag failade på, stängning, dresscode som bara karl failade på), så det blev Harrys. Av alla ställen. Jag drack absurt dyrt vin (86 kr! What?) och pratade med folk om tough love och omskrivningar om gold digger. Det tyckte jag var rimligt i stunden. Jag och Christopher åkte hem och jag mådde väl inte jättebra men vi gjorde vårt bästa. Tack igen. <3 Just det, rubriken sjöng Marie och Karl på vår vandring genom Malmö.

 

Idag lyckades vi vakna samtidigt. Win. Han började dagen med att berätta om sin sjuka dröm, där folk red in i kyrkor på elefanter. Han drömmer inte så ofta, så han var helt i chock. Söta. Vi pratade om katter (och att de alltid är förkylda) och hade en lååång morgon innan vi stapplade iväg till hemköp och köpte frukost. Att vara lite bakis+lite förkyld+väldigt trött gjorde att jag i princip kolapsade när jag kom hem, men vi hade en trevlig frukost ändå. Jag tycker mycket om våra frukostar. Även när de händer på eftermiddagen. <3

 

Efter att han åkt hem och jag halvsovit i några timmar åkte jag till pappa för mat och film. Maten var lövly och vi såg sen "Hannah and her sisters". Det var länge sen vi hade Woody allen-night ju! Filmen var djupt unsettling och jag mådde inte direkt bättre av det men det var en bra kväll ändå. Och nu är jag hemma. Måste sova genast. Holy fuck. Jag älskar sömn.

Inatt sov jag åtta timmar utan att vakna en enda gång! Wooohooo! Jag var fortfarande sjuk som en tönt, men ändå.

 

Efter att ha tyckt synd om mig själv i några timmar åkte jag till Sofia för årets första lektion. Där skrev vi en kanon. Som man gör? Tydligen. Jag ska bara skriva en text till den också. Om moln, tror jag att det blir. Kanske modiga moln? Det tänkte jag inte på förrän nu så nej det var inte min första tanke. Efter att ha handlat mat och gift med pappa och Syster åkte jag och Christopher till Malmö. Vi såg Sabina Chantouria (med Karl!), vilket var mycket fascinerande. Jag älskar att se folk som *nästan* är i min genre. Ingen är helt i min genre ok. (Just kidding.) Vi pratade med Pamela en stund och sen åkte vi hem för vi ville båda sova. men nu sitter jag och äter midnattsglass och tänker på livet. Som man gör. Önskningar som flyger genom kroppen. Jag önskar att jag kunde prata svenska utan att känna små krypande oroskänslor...som om någonting skruvats löst i mellanjärdet. Jag önskar mig mjukhet och värme och trygghet. Hatar att vilja bli omhändertagen men jag vill ofta det. Det är nog ett problem? Jag vet inte. Vill bli läst dikter för, hushad och klappad som en katt. Shit is not stable! Nu ska jag äta upp min glass (glass är ett behov säger mamma yay) och sen sova hela jävla dagen imorgon. God natt.

Shass: Alltså. Dina kommentarer. Jag är helt mållös. Du är bäst, glöm inte det! <3 <3

 

In other news så är jag förkyld som en tönt. Vad är det om ens? Sjukdomar är för svaga varelser! (Not really men jag har aldrig några!) Så jag snörvlar och håller på. Sjukt attraktiv, är jag just nu. tänk vad ni går miste om! Men jag var i skolan idag och var nästan aktiv på en föreläsning what is this magic. Jag råkade pitcha en kandidatuppsats (enligt läraren), så nu tvekar jag över min utbildningsplan. Igen. Det är verkligen allt jag gör. Sen åt jag middag med familjen och såg mästerkocken och något bakprogram. "A tart with a soggy bottom" blev en catchfrase och Syster var så där har-pluggat-för-mycket-söt. Det är en väldigt speciell sorts söthet ifall ni undrar. Och alltså nej det här går ju inte längre. Det får bli ett jättekort catchup-inlägg för nu måste jag sova. Jag sover jättemycket nowadays förresten. Jag vet att mina dygnsrytm-raporteringar har saknats ok. Något med att vara uppe till 05:00 gör att man kan sova mycket. + förkylning då. Får se om dessa faktorer lyckas ballansera ut oron jag just nu känner. Den är en så tröttsam kvarleva men here it is. Vad tror jag ska ha hänt, liksom? Skärpning, Emma. Djupa andetag. Allt är precis som vanligt. Sov nu.

(Varning: Kryptiskt mush! It's been too long...)

 

Tänk alla inlägg jag aldrig borde skrivit. Fortfarande inte borde skriva. Det är så mycket jag inte borde ha gjort. Den här processen borde varit klar för tre år sedan men jag är här nu och känner fortfarande. Det är mitt eget fel. Borde ha gjort som alla andra i liknande situationer och avhumaniserat dig. Jag gjorde väl det ändå. Det var det som inte var hållbart. Det och mycket annat. Det går ju inte att umgås med någon som pratar om en som om man inte var en riktig människa. I get it.

 

Jag har kommit fram till att du (vi) skapade två beroenden i mig. Ett av destruktivitet, och det vet vi ju allt om. Men ett av trygghet också. Du var väldigt bra på...aftercare. (Vet att det är en bdsm-term men kan inte komma på något bättre ord nu.) Jag går ständigt omkring och känner att något är fel för ingen kan lugna ner mig som du kunde. Och det kanske ingen ska.

 

Men att förlora dig gör mer ont än du förstår. Oftast gör det inte det. Oftast förstår jag att det var rätt som det blev nu och kan skratta likgiltigt åt dig. Yeah. That's a thing I do. Men det är ju också för att jag inte får sörga dig. Ingen låter mig. De tycker alla så orimligt illa om dig. And I get it. I do. Men...fan. Du var min trygghet. Du var familj. Och jag la dig inte bakom mig för tre år sen så jag måste göra det nu. Jag måste få ha mitt sorgearbete nu även om ni skiter fullkomligt i det. Jag måste få säga att jag saknar dig och att det gör ont. Måste på något sätt lyckas att fortfarande avhumanisera. Det är svårare än vad man kan tro.

Igår började med att jag låg i min säng och tänkte över mitt liv. Det gör jag ofta. Då ringde mamma och frågade om jag skulle följa med ut i skogen och gå. Va? Var min första tanke. Ja! Var min andra tanke.

 

Så vi åkte ut i skogen. Och vad fint det är där! Det var soligt och vårigt och vi gick omkring. Det var lerigt as fuck och det var en massa brädor och stegar. Det var fint. Jag sa rubriken till mamma och hon sa "ibland undrar jag hur ankor fungerar". Undrar vi inte alla det ibland? Det var en fin skogstid och jag borde göra sånt oftare känner jag. om inte annat för att kunna säga "I've been to the Woods today!" vilket jag fick göra igår när Christopher kom hit.

 

Det gjorde han av en anledning, för det var sån där superbowl igår natt och vi skulle se det tillsammans. Sånt gör jag nu för tiden. Han hade köpt mina favoritchips till mig, fast han inte gillar dem, och när jag insåg att det var fel märke (vilket jag på riktigt inte klagade på ok) ville han direkt köpa nya. Det fick han inte såklart, men alltså. You guys? Förstår ni hur bra han är eller? Vi skivade lite först (det är ett verb nu) och jag blev lite mindre freaked out över det hela. Det blir många roliga instrument! Sen började matchen och vi insåg att ett av lagen var från Carolina, aka var uppkallade efter mig. Så vi hejade på dem. De var sämst! Jättesorgligt. Men vi hade jättefina tider ändå. Att ligga i hans knä och se honom se matchen var kanske det bästa i år hittills. Fast jag var väldigt, väldigt trött. Väldigt. Värt ändå. <3

 

Idag vaknade vi och kände ungefär: Whyyyy. Hooow. Nooo. Han åkte hem och efter någon timme åkte jag till...Jolanta! Min gamla psykolog, alltså. Vi ska ha några korta sessioner och prata om självrespekt osv. Idag pratade vi om språk (jättemycket), beroenden av trygghet och destruktivitet, hur korkade olika människor är i mitt liv (eller mer folk som varit i mitt liv) och lite annat. Bra är hon!

 

Så, livet. Det är bra. jag tar steg. Ibland är stegen läskiga. ibland är de bara trevliga. Men steg är alltid bra oavsett. ...men inte stegar. jag haaatar stegar.

Shass: Blir så glad för dina fina kommentarer. Ska till slut svara på ditt mail efter det här inlägget, jag lovar!

 

Igår kom Robert hit. Vi pratade väldigt mycket om musik (som vanligt): hur man mellansnackar bra, hur man skriver lagom specifika/allmänna låtar, vikten av en bra scenshow (och hur svårt det är för oss att förstå den) och hur varierad man kan vara i sitt musiserande. Jag lagade jättemisslyckad mat (alternativ rubrik: So long and thanks for all the Cold fish) och försökte att inte skämmas. Sen hade vi en väldigt lång bokdiskussion. Det var länge sen jag pratade böcker med någon. Vi djupdök i svenska deckare och hur svåra fantasyböcker kan vara. Andra ämnen var hur obehagligt det kan vara att titta på film en del impressions jag gjorde. Till exempel emo och singer/songwriter. Jag kom fram tillatt jag omedvetet försöker underhålla honom och att jag försöker vara vad jag behöver vara i vissa av mina vänners liv. Förutom det var jag ganska arogant.

 

Vilket är intressant, för sen vände allt. Min magiska vecka came crumbling down och jag somnade med otrygghetskänslor och ledsenhet. Jag drömde jättemycket (till exempel att det fanns en blindrestaurang, som blindhuset, som var som en diner) och efter många såna töntdrömmar blev det mer mardrömmar. För sånt häner mig nu? Jag vaknade med hamrande hjärta och panik och allt. Det är så märkligt också, för det är inga dramatiska mardrömmar. bara...obehagliga. Men jag övervann min känsla (lite) och fikade med mamma in the stad. Vi pratade om att inte ge upp sin konst (jag pratar mycket om det med folk nu), later on (det spektakulära bandet jag hade när jag var 10) och lite mer seriösa saker. Dagens emmamma-citat:

"Jag är emot så mycket, Emma. Jag måste bli för mer! Jag hittar inget att vara för! Jag är emot allt!"

 

Sen dess har inte mycket hänt. Jag har ätit mat från olympia (att ringa och beställa mat är på riktigt också ett initiativtagande foodtrust osv) och tänkt skivtankar as Always. Snart händer det. Men först ska jag sova och inte drömma. yaaay.

Shass: Jag tror att "emmamma" (bästa) läser bloggen ibland när hon har tråkigt på jobbet. Men vad vet jag? :)

 

Igårkväll åkte jag till Marie! Jag medtog både mat och vin, för vi skulle egentligen ha varit här, men det blev inte så. Men lax fick vi i oss och också vin förstås. det måste man! Vi hade mycket "real talk" om vad jag vill med mitt liv och kanske framför allt vad jag inte vill. Vi pratade dessutom svenska hela kvällen, vilket kanske inte är så anmärkningsvärt som om det vore någon annan men ändå lite poäng till mig tycker jag. När kvällen blev längre åkte kokoslikören fram (gott, efter ett tag) och vi diskuterade våra olika typer av flickor att tycka om, cueade låtar för glatta livet och var både ärliga och okomplicerade samtidigt. Jag åkte inte därifrån förrän 02:00, då jag tog en taxi...med en påse klyftpotatis i handen. Som man...gör? Tydligen gör man det. Det var en fin kväll och det gör mig jätteglad att vi kan ha såna igen! <3

 

Idag stapplade jag iväg till föreläsning, trött och bakis som en tönt. Men Saga och Rasmus gjorde allt bättre. Först hade Rasmus detta resonemang om äpplen:

"Äpplen har så mycket symbolik. Bibeln...snövit...iduns äpplen...och kunskapens frukt. Liv strömkvist."

...För det är ju inte samma som bibeln eller så? Nääee. Vi diskuterade också att de (Saga och Rasmus) är som karaktärer i en sitcom, eftersom de är så karikatyriska. Rasmus pratar om att läsa prost och Virginia woolf och Saga pratar om att låna ut lim ur sin pyssel-låda. Jag orkar inte ens. På själva föreläsningen pratade vi om "vokaldansen" och rubriken, som jag inte alls förstod. Men det är ok. I pausen fick jag följande fråga av Saga: "Får jag köpa cola till dig?" eh...alltså...ja det får du. Så det gjorde hon, fin som hon är, och jag kunde därför härda ut tills jag fick åka hem. Här är jag nu (no shit) och väntar på en st Robert som är på väg hit från Osby-landet. Men det tar ett tag till, så jag ska försöka mig på att diska lite. Det ska vara bra, har jag hört.

Shass: <3 <3

 

Livet fortsätter vara helt fantastiskt. Igår fortsatte med att jag åkte och handlade med mamma. Och här kommer en sak till som är stor för mig men som ni inte förstår: Jag visste exakt vad jag skulle ha och undvek inte att säga något. =jag skäms inte över vad jag vill ha =jag kanske vågar ta lite plats jaaa. Efter denna chock var det jane bond-rep, där vi började ordentligt med min och mammas gamla låt från i höstas. Det gick...ganska bra tror jag! Fast jag stod mest och såg dum ut, men ja. De andra lärde sig olika slingor och basgångar och sånt. Det kommer bli bra och rockigt och sånt! Det behöver vi efter all blues.

 

Jag blev upphämtad av en styck Christopher (en av många eller va? Varför säger jag så) och vi åkte hem till mig för att ha business meeting. Vi öppnar våra möten genom att öppna en flaska cola. Det är hälsosamt! Vi bestämde en massa datum inför skivan (igen...) och det kommer bli så braa med allting. Så länge vi fixar de där två sista låtarna som han inte kan skilja på än. Vi var jättetrötta (hyperaktivitet tar ut sin rätt), så vi gick och la oss ganska (väldigt) tidigt. Vilket väl är helt ok för mig.

 

Efter drömmar om att en klassis knivhotade och slog mig (no seriously what) vaknade jag och gjorde frukost till oss. Aka ställde fram saker och kokade ägg, men ja. Det blev en jättefin frukost-stund och morgon över lag. Förutom frukostätningen hann vi prata lite om demoarna och diskutera vem av oss som egentligen hade en agenda. Båda, tror jag...

 

Sen åkte jag och fikade med Syster! Det var vintersoligt och jag tänkte på låten i rubriken och fikat var gott och sånt. Vi pratade om the fosters, alla nyheter om Gilmore Girls revival, våra högstadietider, låttitlar som är för dåliga, lördagens konsert, att jag borde skriva en bok om sekter (+ hur sektledare är) och en massa mer. Min Syster är fan bäst av alla systrar som jag har! Jag hann också prata med Linus när jag kom hem, om ironiskt hångel och låtlängd och allt möjligt. Nuuu ska jag snart iväg igen men ska först visa hur märklig min mamma är:

 

Mamma: Jag träffade din gamla dagisfröken, Christina.

Jag: jag kommer ihåg att vi träffade henne på någon mässa (messa?) någon gång. Det var en ganska miserabel mässa.

mamma: Mässor är ofta miserabla. ...Mössor också.

jag: va?

Mamma: Ja. de sitter alltid så konstigt. Det blir miserabelt.

Det ääär ju det! Jag är fortfarande hyperaktiv (för att vara jag) och lycklig. Märkligt nog spenderade jag hela dagen igår med att ligga i min säng och läsa. man kan vara hyper ändå, tydligen. Det var en mysig dag. På kvällen följde jag dessutom min nya ingivelse att ta initiativ och ringde Christopher. ...Utan att vilja något! Förstår ni? Ni gör inte det va? Han gjorde, åtminstone. "Well this is a surprise", svarade han. <3 Han läste sen högt ur sin master-uppsats, för det var en sån stämning, och jag förstod ibland saker. "Jag har också skrivit om interpersonella roller!" eh, ja, det är inte något att vara stolt över Emma. han berättade också en saga om en "Little woman" i ett torn. Bästa sättet att nästan-somna på. Vilken tur jag har, ändå. <3

 

Idag vaknade jag på ett så absurt bra humör att det knappt är kul. Jag var i skolan på en föreläsning om fornsvenska och sen försökte jag låna skivor från biblioteket (kurslitteratur alltså), vilket var mycket svårare än jag trott. Men med hjälp av Laura fixades det. Laura är en bra sak. Nu äter jag grattis-choklad som jag fick av mormor i måndags (<3) och äcklig äppeldryck. Livet är lövly och det blir bara bättre. Nu ska jag göra något produktivt (kanske)!

Tack, ghost Queen, du är bra du. På ett sätt, säger vi. Och alltså. Vilket liv jag har! Igår fortsatte med att jag spelade med Jane Bond. Vi var förband till popkollo madam och det var svinkul! Vi spelade blå cykel (jag fick spela trummor I lööv it) och age. Jag dansade (så gott jag kunde) och kände mig verkligen närvarande. Så kul!

 

Och idag. Idag. Jag vaknade och såg direkt en recension. Av mig. I sydsvenskan. Eller ja mest av Sofia. Men också av mig. Den var positiv och framför allt var den sann, i det att den förstod vad jag ville förmedla. Och min instinkt var först att tänka "det är inte så stort." Men sen tänkte jag "screw it! Det här är fantastiskt!" Och...det kanske steg mig liiite åt huvudet. Liiite.

 

Så jag tvingade med mig mina föräldrar och mormor till grand för att äta middag och fira. Deras Lovely köttbullar och "standardvin" intogs och stämningen var bra. När vi var klara kände jag dock att "nej, vet ni vad, jag vill inte hem." Så vi gick till Cia (som ju bor mitt i stan nu) för te och glass. Det var också mycket fint. Jag gillar glass, och te också har jag insett.

 

Sen kom jag hem och pratade med Christopher. Jag var kaos-hög på livet och pratade maniskt om mitt artisteri. Vi pratade om det visuella (scenshow och album artwork och så) och det kommer bli så bra med allting. Jag känner mig fan oövervinnerlig idag. Lite som Canye West, gissar jag. Wow. Detta kanske faktiskt, jag vet inte, har potensial. Kanske.