I would give it all to not be sleeping alone

Det är något fundamentalt som saknas. Det märks extra tydligt nu men känns egentligen hela tiden. Något fattas. Och det vet ju alla om men det handlar inte så mycket om vad det heter utan om vad det innebär, Alla obalanserade känslor. Bristen på jämlikhet. Det sliter ut mig mer än jag tror att jag förstår själv. De konstanta påminnelserna om att vi spelar olika spel men har råkat hamna på samma planhalva. Mycket är ju bara olika sätt att kommunisera, men mycket är också ren fakta. Jag behöver något som inte finns där och vet egentligen inte varför jag fortsätter jaga efter det. Behöver trygghet, vardag och självklarhet. inget av detta finns eller borde ens finnas men det hjälper inte att rationalisera för jag är så fucking trött på det här. Jag kämpar för att smyga in element av något annat, mer, men jag vet inte varför jag gör det. De tas emot, det är inte det...men det är så konstlat. Blir en så big deal när jag vill ha motsatsen. Och jag förstår också att det tar tid. Men det är ju just tid jag vill ha. Ett annat förhållande till tid. Att få vara nära utan att känna tiden rinna iväg. Och egentligen kanske jag vet vad jag borde göra. men det går inte. Som Onna sa: "Jag kan inte träffa dig mer, för jag vill träffa dig hela tiden. Så kan man ju inte säga!" Ändå kommer jag tillbaka till samma saker om och om igen.
 
Jag vet inte varför det är värre nu, men det känns som om allt är värre nu. Som om en båtten har fallit undan. En värme jag brukade kunna lita på och som inte har med det här att göra men som jag tror påverkar. Jag behöver tryggheten mycket mer nu än tidigare. Att våga slappna av. Lita på. För jag gör nog inte det. Jag håller nog fortfarande andan ganska mycket. Det finns så mycket jag fortfarande inte vågar göra. Så många kort jag inte vill dra av rädsla för att behöva dem mer senare. Vill inte be om saker. Vill inte belasta med mina problem mitt i dina riktiga. Vill inte vara rädd för reaktionen och känna skuld för att jag inte är stark. För jag är inte stark och det är dags att vi tar död på den myten en gång för alla. Jag är väldigt svag och ynklig och mest äcklig egentligen men jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte må såhär. Och det finns exakt ingenting jag kan göra åt saken. Kan inte be om en trygghet jag inte kan få. Men det är väldigt nära att jag gör det ändå.

Kommentarer
Postat av: Ronja

Exakt vad är det som gör att våra relationer liksom följer varandra?

2016-02-22 @ 10:14:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0