hopelosthead

(Varning: Kryptiskt mush! It's been too long...)

 

Tänk alla inlägg jag aldrig borde skrivit. Fortfarande inte borde skriva. Det är så mycket jag inte borde ha gjort. Den här processen borde varit klar för tre år sedan men jag är här nu och känner fortfarande. Det är mitt eget fel. Borde ha gjort som alla andra i liknande situationer och avhumaniserat dig. Jag gjorde väl det ändå. Det var det som inte var hållbart. Det och mycket annat. Det går ju inte att umgås med någon som pratar om en som om man inte var en riktig människa. I get it.

 

Jag har kommit fram till att du (vi) skapade två beroenden i mig. Ett av destruktivitet, och det vet vi ju allt om. Men ett av trygghet också. Du var väldigt bra på...aftercare. (Vet att det är en bdsm-term men kan inte komma på något bättre ord nu.) Jag går ständigt omkring och känner att något är fel för ingen kan lugna ner mig som du kunde. Och det kanske ingen ska.

 

Men att förlora dig gör mer ont än du förstår. Oftast gör det inte det. Oftast förstår jag att det var rätt som det blev nu och kan skratta likgiltigt åt dig. Yeah. That's a thing I do. Men det är ju också för att jag inte får sörga dig. Ingen låter mig. De tycker alla så orimligt illa om dig. And I get it. I do. Men...fan. Du var min trygghet. Du var familj. Och jag la dig inte bakom mig för tre år sen så jag måste göra det nu. Jag måste få ha mitt sorgearbete nu även om ni skiter fullkomligt i det. Jag måste få säga att jag saknar dig och att det gör ont. Måste på något sätt lyckas att fortfarande avhumanisera. Det är svårare än vad man kan tro.