hopelosthead

Vad mörkt allt har varit idag alltså. Har vid flera tillfällen bara velat gråta i en hög av helt triviala saker. Till exempel för att jag insåg hur själviskt det är att vilja ta hand om andra (i alla fall som jag gör det) eller att jag hatar min nuvarande situation (inte i allt men ja) så mycket att jag knappt vet var jag ska bli av eller hur jag ska agera. Det har helt enkelt varit en jobbig dag att vara Emma.

 

Som tur är räddades dagen av att jag träffade Elin. Vi åt på subway, för något annat vore ju på riktigt absurt, och det var fan länge sen jag åt där. Jag älskar subway were yall aware. Medan vi åt pratade vi om varför så många skaffar barn unga/skaffar många barn/skaffar sladdbarn, vad man kan och inte kan göra när man fastnar i destruktiva spiraler, vikten i att tycka om sin partners vänner (eller åtminstone försöka in the slightest) och att livet är svårt men det är ok för vi ska ändå dö. "Filosoferna delux", som hon sa. Rubriken sa jag till henne vid ett flertal tillfällen när jag tyckte att hon borde skärpa sig. Vi förflyttade oss till espresso house för latte/varm choklad (note to self: Drick mer varm choklad!) och mer nostalgiskt prat. Vi gick igenom gamla gymnasieminnen och Elin lyckades med det oerhörda: Att påminna mig om något viktigt som jag hade glömt. Detta händer sällan i livet you guys. Det var jättefint att ha ordentlig quality time med henne, det har ju gått år sen sist! Så får det inte bli igen, bestämde vi.

 

Efter att ha mellanlandat hemma (och pratat med en st sjuk Plockahontas som svarade i telefon med att sjunga our father <3) åkte jag him för "storkoksmiddag" med pappa. Vi tittade på pointless och hade bra tider, och nu är jag hemma. Och trött som en tönt as usual så nu tänker jag sova medan jag fortfarande är glad. Det är nog bara saknad, allt det mörka. Det blir så färglöst efter ett tag. Jag behöver verkligen imorgon. Behöver.