hopelosthead

Ingen vet, men det har blivit min standardfråga de senaste dagarna. Jag älskar hur uttryck bara händer och så får man bara leva med det. Men jag undrar på riktigt vad det är som pågår ungefär jämt.

 

Igår åkte jag till Staffanstorp (uppskatta detta, Linus) för att äta middag med christopher och delar av hans familj. (Det här namnbytet förvirrar mig.) Jag fick veta orimligt mycket om söta tomater (vad är en icke-söt tomat? Jag vet inte!) och vi avhandlade även hur man känner igen drogmissbrukare, värdetransporter och lite annat. Familjemänniskorna var bra folk och som sagt alltid spännande att hamna i nya sammanhang. Samt den här surrealistiska känslan av att inte vara undangömd. Att få finnas i någon annans värld. Det är fan fantastiskt.

 

När jag kom hem pratade jag med Hannah, vilket var ovanligt trevligt. Det blev att vi hade någon slags eurovision-quiz, där även Fredrik beordrades vara med. Det blev så att han ställde frågor till mig (och jag kunde typ allt? Va?) och jag ställde lite lättare frågor till Hannah (mest att hon skulle gissa olika årtal). Det urartade i något slags Hannah-quiz, där jag ställde frågor till henne om hennes liv. Hon kunde inte jättemycket, förvånande nog. Jag kunde orimligt mycket.

 

Idag har jag färdigställt grupparbetet med Saga och Rasmus. Det blev som vanligt språkdiskussioner och poesisnack och allt gick mycket bra. Vi har den bästa rapporten of all time. Så nu chillar jag med livet och inget vettigt händer. Än. God natt.