hopelosthead

Vår och sommar. Det känns som om jag var full jämt. Det var jag såklart inte…men med dig var jag ju faktiskt det. Allt det som var livsviktigt hade ett alkohol-filter över sig. Det är det jag minns, och så en sak till. Allt jag inte sa. Det är ju en låt och allt. För jag sa ingenting om jag kunde undvika det.

Och jag gör ju fortfarande så. Utan att ens reflektera över det. Jag lägger till egna filter. Håller konstant tillbaka av rädslan för att vara för mycket. Vill inte vara krävande, kvävande, desperat. Borde ha tänkt på hur det skulle bli. På frågan som slog mig i ansiktet. Om jag känner tillräckligt. För på något konstigt jävla sätt blir det alltid så. Jag är dramatisk och känslosam men det finns något kallt och likgiltigt som syns mer. Det är inte bara du. Vem anar du nog. Jag glömmer att du ser när jag stänger av. Tappar kontakten med mig själv. Jag vet inte varför jag gör det. Om det har med det konstanta tillbakahållandet att göra eller om jag kanske bara inte förstår det här med att känna lagom mycket. Men jag fattar fan inte hur man är helt ofiltrerad. Visst är det sjukt? Att jag, av alla människor, inte kan vara ärlig? Men ärlighet handlar ju inte om att inte ljuga. Det handlar om att vara helt sann. Hur är man det? Hur är man sann utan att visa den totala förlamande skräcken? ”why are you flinching when I talk?” Varför tror du? För om jag är för rädd kommer du inte att orka. Hur slutar man vara rädd då? Hur går man vidare från andra kalla röster och språkbyten och bortvända ryggar? Hur gör man?

Jag sa att jag inte ska hålla tillbaka. Att jag ska vara mig själv. Inte vänta (lika mycket) på ett mål jag faktiskt måste hjälpa till att uppnå. Men det krävs inte mycket. ”You’re just expecting things.” Hur ska jag vara ärlig när hälften av det jag säger är saker du inte vill höra? Saker som inte passar i den situation de är i? Man kan ju aldrig vara helt ärlig mot någon! Kan man det? Får man det? För…alltså…jag vill. Jättemycket. Och ja ska. Men…with the honesty comes the flinching. Det är så. Jag är fucked up men jag vill inte fortsätta vara det. Men det försvinner inte över en natt. Det försvinner inte för att jag kan bli arg eller för att jag låter kontrollen dra åt helvete. Men det hjälper. Jättemycket. Det hjälper att du ser och det hjälper att du säger till. Det hjälper men det löser inte allt direkt. Det går inte. Min instinkt är att be om ursäkt, men nej. Inga ursäkter. Ärlighet, var det. Så att jag slipper stänga av. Slippa det alkohol-filter som vilar över det här inlägget. Ska borsta bort vinsmaken och skriva att jag älskar dig för nu är det bara så det är. Så. *borst borst* jag älskar dig.