hopelosthead

Jag hatar kyla. Jag hatar litenhet och förvirring och tomhet och kyla. Jag hatar ljudet av kläder. Ljudet av kläder och tystnad och att ligga blickstilla och jag vet inte varför det är så svårt men det är det. Jag spänner hela kroppen och du säger att jag kommer förstöra mitt närvsystem och det hjälper inte. Jag försöker kyssa bort det smutsiga och krälande och tomma och spända. Det går inte. Försöker desperat ställa allt till rätta men det går inte när ingenting är fel. Det är fan mitt stora dilemma. Saker som inte är fel går inte att ställa till rätta. Men varför får aldrig jag bestämma när saker är bra? Jag kan inte minnas någon som inte sa att allt var bra när jag inte tyckte det. Mina ursäkter och instinkter och min ovilja att bara låta saker hända. Tvingar mig själv att vara sårbar, öppen, motbjudande. En ny sorts självbestraffning. Allt känns tovigt. Jag vill inte gå till sängen och lägga mig ner. Det i sig känns obehagligt. Fan, meh, så mycket mush. På alla möjliga sätt. Nu låter vi detta vara.